Ziinga

fredag 31 december 2010

Samspel

-Jag blir så trött! Exakt hur värdelös kan en karlslok vara? Förutom att han är heldum när det gäller att köpa julklappar så är han ännu värre när det kommer till julklappsrimmen! "Jag hade inte råd med botox, så här får du en Xbox". Va?? Och nu sitter han där hemma och spelar, den förbannade idioten! Nu ska du få världens chans, mister; Köp mig en whiskey till så är jag din för ikväll!
-Hovmästarn! En Ardbeg till damen här! Hmm, Xbox säger du? Vilka spel har han?
-AAAARGH!

tisdag 28 december 2010

Multi-tasking

Eskil skulle minsann visa den där eländiga kvinnan att han visst kunde köra motorcykel och äta prinskorv på samma gång.

måndag 27 december 2010

Världsomspännande Virtuell Vänskap (tryck på gilla)

Facebook.
500 miljoner användare.
En halv miljard låter mycket, och är mycket, men tänk om kineserna släpptes in också?

En praktikant på sajten har kartlagt var användarna finns, och dessutom åskådliggjort detta utomordentligt tydligt via en sorts ljuskarta. Nordamerika och Europa lyser starkast, medan både Kina och Ryssland istället lyser med sin frånvaro (ganska roligt uttryckt, eller hur?).



Jag är själv fast i FB-träsket, men jag minns faktiskt att jag även var med i en föregångare till Fejjan för cirka 10 år sedan. Sajten hette Sixdegrees.com, och namnet syftade på uttrycket "six degrees of separation", som i sin tur gick ut på en teori om att jordens alla invånare är sammankopplade till varandra i ett mänskligt nätverk inom 6 steg. Jag känner några, som i sin tur känner några, som i sin tur känner några, osv osv.

Tanken är ganska intressant, och den numera insomnade sajten gjorde ett friskt försök att bevisa tesen. Jag registrerade mig, nämnde några av mina närmaste som också blev inbjudna, och så byggdes min bekantskapskrets upp. Efter några månader hade jag ca 60 vänner och bekanta inom min närmsta krets (steg 1), men eftersom de 60 kände ett antal människor var så visade det sig att jag (åtminstone teoretiskt) var förenad med 3,5 miljoner människor till i världen. Det kändes ganska svindlande då, jag menar för 10 år kändes inte globaliseringen lika påtaglig som nu.

Vid ett tillfälle befann jag mig i ett chattrum på Sixdegrees tillsammans med ett tiotal av mina världskontakter, en brokig skara minsann:

En fiskare ifrån Narvik.
En student ifrån Pnom-Penh.
En arkitekt ifrån Houston.
En servitris ifrån Amsterdam.
En skomakare ifrån Johannesburg.
En bagare ifrån Melbourne.
Och en barberare ifrån Sevilla!

Vilka samtal vi hade, hur roligt som helst!

Sixdegrees finns inte mer, men nu har vi ju Facebook istället. Betydligt enklare gränssnitt, men oändligt mycket ytligare också. Vissa bekymmer med integriteten, men det verkar inte avskräcka särskilt många. Huvudsaken är ju att man kan berätta för alla vad man gör just nu. Att man tvättar, hunden har bajsat, hela familjen har maginfluensa eller att man nyss gjort slut och är tillgänglig på marknaden igen.

Det är ju just sådan information vi drömmer om att få, eller hur?




AB, Expressen,

lördag 25 december 2010

Julefrid

"Gott kaffe på ett kick" hade den klämkäcka expediten på MediaMarkt kvittrat. Nu hade det gått 2 timmar, julgästerna väntade och Åke hade ännu inte listat ut var filtret skulle sitta. Han började bli scheisse-förbannad.

torsdag 23 december 2010

Jultradition

-Jaså barn, ni vill höra historien om varför vi alla har röda arslen? Nåväl, låt gå.
Allt började en kulen vinterdag då farbror Ruben gick för att köpa julmust på Lidl...

onsdag 22 december 2010

De bästa filmer som aldrig kommer göras del 1


"I rymden kan ingen höra dig cykla"

De 10 mest inkomstbringande filmerna 2010

Tidningarna förtalte igår om att gamle DiCaprio gjort en strålande personlig comeback på vita duken under 2010, och onekligen lyckades karln pricka in 2 av de mest originella rollgestaltningarna  (Shutter Island och Inception) som filmåret hade att erbjuda. Därtill har han håvat in mest dollars i hård konkurrens med bl.a Johnny Depp och Robert Downey Jr.

Så, vilka filmer gick bäst under 2010?
IMDB.com har svaret:

1. Toy Story 3 - 1.063.000.000 $
2. Alice i Underlandet - 1.023.000.000 $
3. Inception - 817.000.000 $
4. Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 - 736.000.000 $
5. Shrek - nu och för alltid - 731.000.000 $
6. Eclipse - 695.000.000 $
7. Iron Man 2 - 617.000.000 $
8. Dumma Mej - 537.000.000 $
9. Draktränaren - 493.000.000 $
10. Clash of the Titans - 492.000.000 $

3D-trenden håller i sig, om jag inte räknar galet så gick åtminstone 6 av de ovanstående filmerna att titta på genom kulörta glasögon. 4,5 filmer på listan är animerade (Alice räknar jag som en halv).

Personlig favorit är Dumma Mej (betänk att jag är barnförälder, det är svårt färgande må ni tro). "I'ts so fluffy I'm gonna die!" kan mycket väl vara årets replik i en film:)

Att däremot filmen Clash of the Titans tagit sig in på topp 10 är inget annat än en gåta, ty sämre storfilm får man leta efter (dock inte så länge, ty bara en aning längre ner på listan infinner sig den fantastiskt usla The Last Airbender, en film så häpnadsväckande dålig att jag under de mest plågsamma episoderna allvarligt funderade på att stoppa in fetvadd i öronen och klösa ögonen ur mig för att slippa eländet).

Nu har till och med Clash-spektaklets huvudrollsinnehavare, den gamle blåskallen från Avatar Sam Worthington, gått ut med en ursäkt för att filmen blev så underbart dålig. Att höra folk skratta på fel ställen måste göra ont i en konstnärssjäl. Dock gör det tydligen inte mer ont än att en uppföljare är i görningen. Bäva månde världen!

Sam, lyssna nu på mig. Var inte ledsen för att du gjort en skojig film. Du är inte ensam, förstår du.
Det samma har inträffat för de flesta storstjärnor innan dig. Titta här bara:


Ahh, ganska långt ifrån Bond eller hur? I den märkliga LSD-osande filmen Zardoz (1974) skjuter herr Connery utomjordingar hej vilt och skuttar omkring i en dräkt som skulle skrämma slag på självaste Borat. Dags för en uppföljare? Jaså, inte det...



Jo, det fanns ett liv före Rocky. Ett jäkla liv till och med. Filmen hette egentligen The Party at Kitty and Stud's (1971), men efter Sylvesters genomslag i boxarfilmerna släpptes den igen med ny titel som subtilt anger vem som har huvudrollen. Filmens handling? Snälla nån, det behöver jag väl inte berätta! Men den gode Stallone verkar mest vara i behov av sömn hela filmen igenom.



En ung och hungrig Clooney i det odödliga eposet Mördartomaterna Kommer Tillbaka (1988). Att medverka i en film vars handling i huvudsak kretsar kring mordiska grönsaker kan tyckas fatalt för karriären, men det gick ju skapligt för den lille gympasko-pojken ändå.


Så, Sam, du kan fortfarande rädda karriären. Men ge då fan i att medverka i uppföljaren, är du snäll.



DN, Metro, GP, HD, BLT, SVD   

DN,    


tisdag 21 december 2010

Britterna gillar unga Robyn. Själv gillar jag gamle britten Glenn

Robyn's låt Dancing On My Own har av brittiska The Guardian utsetts till årets låt.
Grattis Robyn, du skiner!

Men eftersom jag råkar befinna mig i begynnande gubbålder (med vidhängande gaggighet som extra piff i anrättningen) så håller jag förstås inte med. Inget ont i flickebarnet, men jag har ju en fäbless för klassisk rock. En musikgenre som nådde sin kulmen ungefär samtidigt som Tyrannosaurarna klev ner sig i träsket och gav plats för neanderthalarna.

Eller 70-talet, om vi nu ska vara mer exakta.

Därför har jag följaktligen en annan kandidat till titeln Årets Låt.

Jag blev både glad och överraskad då jag för några månader sedan förstod att ett gäng rockrävar svetsat ihop en ny spännande konstellation på rockhimmeln. Det nya bandet i fråga heter Black Country Communion och består av följande gamla headbangare (jag säger gamla, för om de skulle försöka ge sig på att headbanga idag så skulle troligtvis först perukerna flyga av för att strax följas av själva huvudena. Headbang är en ungdomspryl, gott folk!):

Derek Sherinian (keyboard) - Medlem i Dream Theater.

Jason Bonham (trummor) - Jajamensan! Den legendariske hudbankaren i Led Zeppelin, John "Bonzo" Bonhams lille son har följt sin fars fotspår (han verkar dock inte hittat nycklarna till pappas barskåp, det ska vi vara glada för).

Joe Bonamassa (gitarr, sång) - En av världens vassaste gitarrister, och ett stort namn på den amerikanska blues-scenen.

Glenn Hughes (bas, sång) - The Voice Of Rock är tillbaka! Legendarisk sångare som avverkat både Deep Purple, Black Sabbath och Phenomena. Karln är runt de 60 men spräcker fortfarande glasögon till höger och vänster med sin pipa (vilket måste vara jobbigt eftersom han alltid uppträder med solglasögon på...han hinner inte ens värma upp innan de måste bytas).

Vilket gäng! Och den första plattan, med samma namn som bandet, gör följaktligen ingen besviken. Guitar Hero-riffen står som spön i backen, och Glenn ylar som om han just fått en betongsugga tappad på lilltån, underbart!

Mitt favoritspår från plattan (och därmed min kandidat till Årets Låt) är Song Of Yesterday, det osar inte så lite Zeppelin om den då Bonamassa börjar riffa loss:) Den hör ni här nedan.

Rock on!






DN, SVD, GP, UNT, SVT, Metro, Kuriren, HD, Barometern, Expressen,

Ansiktslyft

Förskräcks inte, kära läsare!

Jag håller på att fumla fram en ny, tjusig inramning på Alfabloggen.

Det blir nog bra till slut...:)

Vad tycks?

söndag 19 december 2010

Sifferkombinationernas makt

Häromdagen tog batteriet slut i mobiltelefonen (vilket givetvis, helt enligt en för de flesta bekant jävlighetslag, alltid sker vid sämsta möjliga tidpunkt). När denna gräsliga fadäs inträffade befann jag mig i en damklädesbutik, av alla ställen. Jag går inte in mer på det den här gången, men om ni önskar lite bakgrund om min generella uppfattning gällande dessa inrättningar så rekommenderar jag att ni läser mitt trevliga gamla inlägg Damklädesbutiker - Mannens helvete?.

Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.

Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).


-Hur svårt kan det vara, plattskalle! Okej kolla noga här nu, vi bokstaverar; E-C-K-L-E-S-I-A-S-T-I-K-M-I-N-I-S-T-E-R


Men.

Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).


Ok Al, time to get the hell out of my head! No DISKUSsion!


Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).

Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.

Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.

Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)

Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.

Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.

Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...

Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.

Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)

Kram på er!

fredag 17 december 2010

Jullåtar - ett herrans STIM

Det senaste decenniets mest spelade jullåtar har idag presenterats av STIM (Södertäljes Traktorförares Intrikata Motståndsrörelse, eller hur det nu var), och föga överraskande finner vi idel säkra kort i toppen.

Vad gäller den svenska floran ser topp 3 ut som följer:

1. Mer Jul - Adolphson-Falk
2. Jul Igen - Just D
3. Tänd Ett Ljus - Triad

Den utrikiska sammanställningen bjuder inte heller på några chocker:

1. Last Christmas - Wham
2. Do They Know It's Christmas - Band Aid
3. All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey

Gott så, även jag kan leva med ett visst musikaliskt idisslande denna tid på året. På julen äter vi ju mat som är anpassad för magsäckar som är ca 300 år äldre än våra gräddfils-bortklemade versioner, så varför skulle öronen slippa undan?

Men något gnager i mig. Jag är rädd att om 5-10 år kommer samma lista toppas av Mångnes (Måns Zelmerlöw och Agnes) slakteriversion av Mariah Careys låt ni kan se ovan. Den är inte bara för jävlig som det är, dessutom kan eller vill inte Agnes sjunga korrekt engelska. Det kan också vara så att hon ägnar sig åt  pyromani på lediga stunder, och låter oss på ett mycket subtilt sätt få reda på detta i nämnda låt.

Ni vet inte vad jag talar om?
Jamen lyssna själva på eländet då:




Hörde ni? Nej?
Ok, lyssna ca 1:06 in i låten. Där ska Agnes sjunga "I don't need to hang my stocking, there upon the fire place".

Men det gör hon inte. Hon sjunger "fire pace". Vad betyder det? Eldtakt?
Eller sjunger hon kanske "fire pays"? Det låter onekligen som ett mantra som passar en pyroman (eller för all del även brandkaptener i Hong-Kong som minsann inte släcker några pågående bränder förrän de förhandlat fram ett bra pris av de drabbade). Eld lönar sig, eld lönar sig...kan det vara det som Agnes vill ha sagt?

Eller är det bara jag som gnäller nu igen? Troligtvis.

Slutligen skulle jag bara vilja delge er min egen favorit-jullåt över alla andra, tragiskt nog finns den ej representerad på någon av de 2 topplistorna.

Här kommer den. Och ja, jag kan den förstås utantill. Jag tänkte lära Ella sjunga den så att hon kan överraska sin konservativa lärarinna lagom till julen.

Kram på er!




DN, SVD, GP, NT, HD, UNT,

Glöm aldrig Birdie-nam-nam, gott folk!!

88 år ung har den store regissören Blake Edwards tagit klivet till den stora humorhimmeln och lämnat oss andra kvar i en värld som just blev en aning gråare.

Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.

Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.

Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.

Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.



Operation Petticoat och Breakfast At Tiffanys tillhör annars hans tidigaste fullträffar som spreds till en större publik, men det var först 1963 som hans namn blev en av de hetaste i filmvärlden. Det var nämligen då han slängde in den då relativt okände Peter Sellers i handlingen och gjorde Den Rosa Pantern. Resten är humorhistoria.


Peter Sellers hade knappast blivit så stor som komiker om det inte varit för Blake Edwards. Sellers skådespelarinsatser i sin tidiga karriär är av det mer lättglömda slaget (Ladykillers undantaget), men Edwards såg de komiska kvaliteterna hos honom som sedermera fört fram honom som evig kandidat till titeln "Roligast i världen".

Rosa Pantern-filmerna är fortfarande märkligt orörda av tidens tand (ja, inte modemässigt kanske), och har riktig kultstatus idag. De allra flesta (åtminstone i min ålder) börjar rabbla repliker ur filmerna så fort de kommer på tal. 

-A BÖÖÖÖÖMB!!

- Does yör dög bite?
-No.
Sellers böjer sig ner för att klappa hunden och blir genast biten.
-I thöght you said that yör dög didn't bite!
-That is not my dog.

Clouseau har precis (i ett försök att slå ihjäl en irriterande fluga) slagit sönder en flygel med en spikklubba som fastnat på honom. Allt inför en chockad skara tjänstefolk på ett gods.
Husan: -But...but that's a priceless Steinway!!
Clouseau: -Nöt anymöör.

Visst kan ni några också?

Min egen Edwards-favorit (förutom The Great Race, som ju var min första) är nog annars Oh Vilket Party  (1968), ytterligare ett fantastiskt samarbete mellan Edwards och Sellers, där den senare excellerar i rollen som den mycket vänlige (men svårligen olycksalige) indiern Hrundi Bakshi (med obetalbar indisk brytning i talet) som av misstag blir inbjuden till ett cocktailparty av en stor Hollywoodmogul. Hrundi vill allt och alla väl, men vart han än går så är katastrofen hans oskiljaktige följeslagare. Birdie-Nam-nam och Howdy Parrtenerr är 2 odödliga fraser som många säkert känner igen.





Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.

Ha det gott däruppe!



SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB

torsdag 16 december 2010

Men den andra stackarn då?

Expressen kablar ut den tragiska historien om kvinnan som ifrån Halebop beställde ett styck Iphone men som fick en burk senap istället.

Jag undrar varför inte tidningen lägger mer energi på att finna den andra arma människan som beställt härlig senap och istället fått en jävvla telefon?

Kan ni tänka er en större besvikelse?



Västervikssenap - Om Halebop själv får välja.

Hon kanske trodde det var ett skjutbord?

I Expressen och GP kan vi idag läsa om hur en kvinnlig polis i Lerum råkade glömma sin tjänstepistol på ett skötbord vid ett toalettbesök på en Shell-mack.

Inte bra.

Nu verkar det emellertid vara så att Shell-mackarna är välutrustade gällande övervakningskameror, så utsikterna är tämligen goda att den arma poliskvinnan ska få tillbaka sitt skjutjärn inom kort. Händelsen lär dock inte passera helt obemärkt förbi henne, förutom att misstaget rubriceras som tjänstefel får hon nog räkna med en del shell också.

Men jag förstår henne faktiskt. Glömska och Förvirring är mina mellan-namn. Vid ett tillfälle på jobbet tänkte jag vid frukosttid plocka fram diverse godsaker ur min kasse att kalasa på, men icke! Med stigande förundran åsåg mina arbetskamrater hur jag med förvånad min ställde fram leopardmönstrade pumps, Tretornstövlar, träskor och flipflops på bordet. Spännande, javisst, men inte särskilt mättande.

En annan smällkall vintermorgon för ett antal år sedan var mitt sinne uppfyllt med djupa och filosofiska spörsmål (antagligen öl, hockey eller Malena Ivarssons Fräcka Fredag), och när jag stängde ytterdörren för att gå till bilen upptäckte jag att det drog kallt om benen (ca -10 grader den dagen). Jag hade visst glömt byxorna inne.

Jag vill bara tala om för er att så här glömsk är jag absolut inte längre. Jag hoppas bara inte Monique läser det här, ty då lär det komma en beskt svar på det påståendet...

Nå, jag önskar poliskvinnan lycka till i hennes framtida karriär, men manar henne också att vara mer skjutsam med sitt vapen.



Oskarshamnspolisen patrullerar insjön Eckern på jakt efter ungdomar på glid.

onsdag 15 december 2010

Lycka


Anki kände att hon hade allt: En storasyster som läste böcker om gamla greker för henne på kanten till en fontän, ett lockigt hår som alltid så fotogeniskt busade med vinden och inte minst, en årslång prenumeration på "Poker Magazine" hos Tidningskungen.se. Livet var helt enkelt fullkomligt. 

Det fanns inget annat att göra än att brista ut i ett vansinnesskratt.

Kundnöjdhet


Lisen och Sonja tror inte sina ögon när de ser att Benkes Porr o Godis precis återinfört Hallon-Igloo i sortimentet.

Man anar ugglor i Mazdan

Musikens helande kraft har ju de flesta av oss hört talas om, men att den tesen även skulle gälla för fjäderfän kanske inte är lika allmänt känt.

I dagens DN och SVD kan man läsa om en uggla som praktiserat just denna teori. En gentleman i Östersund (för övrigt  symptomfri ifrån magbakterier) kommer körandes i sin bil (kanske visslandes på en fuga av Bach, vem vet) då plötsligt något stort och (f)jädrigt dunkar in i sidofönstret. Den lätt förvånade föraren stannar och tittar efter vad som hänt, och han konstaterar att han kolliderat med en stor, hiskelig (och död) uggla.

Han placerar fäet i passagerarsätet och åker vidare (förmodligen i syfte att ge ugglan en borgerlig begravning i närmaste uggletipp). Plötsligt börjarIn Flames' låt Only For The Weak vråla ur mobiltelefonen, och det är tydligen precis vad en skendöd uggla behöver höra för att känna sig vederkvickad till fullo.




Ugglan upplevde en underbar revival och firade detta genom att ta en flygtur i bilen. Eftersom en uggla av naturen är en präktigt stor fågel vållade detta tilltag vissa bekymmer för chauffören, som ändå till slut lyckades få stopp på sitt ekipage, med ugglan stående bakom ratten.

Vad som sedan hände framgår inte särskilt tydligt, men man kan ana att ugglan bad att få bli avsläppt vid närmaste tall.

Efter denna upplyftande historia uppstår (minst) två frågeställningar;

Vad hade hänt om mobiltelefonen spelat Cara Mia med Måns Zelmerlöw istället? Förmodligen hade kräket dött på riktigt.

Vilken sorts uggla rörde det sig om? Jag kan bara gissa, men jag tror det var en Motor-uv.


Måns Zelmerlöw? MÅNS ZELMERLÖW??? Säg det namnet en gång till, I dare ya'!

fredag 10 december 2010

Årets musikaliska genombrott

Året närmar sig sitt slut, och tiden är mogen att börja reflektera över 2010.
Vem stod till exempel för det stora musikaliska genombrottet detta år?
Nej, inte Oskar Linnros.
Inte Eric Saade.
Och inte Jay "Snortin" Smith heller.

Det självklara svaret är:

VUVUZELAN!









torsdag 9 december 2010

Dagens visdomsord

Jag gör som min käre bloggbroder och inspirationskälla RoSt, och slänger in ett litet visdomsord som kan vara värt att antingen fundera över eller förkasta, välj själva.

Allting förändras. Mänsklighetens öde är att förändras. Det finns bara 2 saker i världen som ser likadana ut från det ögonblick man först ser dem tills de är döda. Det är havsanemonen och Neil Young.

-David Lee Roth 

Militanta vadå?


Se upp, gott folk! Vi tycks ha hamnat i en demonstration, full med argsinta och militanta...öhh...Rick Astley-fans?

Romeo och Ju....Robin?


Denna djärva tolkning av Shakespeare's mästerverk kan inte bli annat än en dundersuccé!
"Romeo, oh Romeo! Where areth thou, Romeo?"
"Quick! To the batmobile!"
SCREECH!! SOC!! POW!!

torsdag 25 november 2010

Expertis


-Sista gången du tog bilder blev det så jävla dåligt, nu kollar jag innan så det blir rätt. Förstått?
Nå, då ska vi se...men för helvete! Vidvinkel, dumhuve, vidvinkel!

onsdag 24 november 2010

De bästa album som aldrig gjorts del 2


Betydligt klatschigare än Master of Puppets, eller hur?

Jag måste springa igång mig själv...

...om det någonsin ska bli någon fart på bloggandet igen. Därav detta duttande med små-inlägg, ha överseende med mig!

Musikaliska upptäckter är något som verkligen väcker livsandarna hos mig. För er som följt mina bloggfånerier under en längre tid kommer det knappast som en överraskning att Led Zeppelin står främst bland mina musikaliska husgudar.

Det gör däremot inte Pink. En artist som jag tycker slösar bort sin talang på skvalpop av värsta sorten. Döm då om min förvåning då jag upptäcker att kvinnan gjort en alldeles knäckande version av Zeppelin's "Babe I'm Gonna Leave You". Knäckande!

Jag bugar mig för dig Pink, i djup ånger över mina tidigare fördomsfulla tankegångar rörande ditt artisteri.

Det är bara att njuta av Pink Zeppelin, gott folk!


Apropå björn...

...så kom jag att tänka på den underbara barnhistoria som en pappa delade med sig av på Avigsidan för några år sedan;

Sonen hade varit en vecka på landet hos mormor och morfar som är präst och
botanikintresserad. Även grabben hade blivit biten och hade under veckan lärt sig namnet på flera växter. När han skulle hämtas demonstrerade han stolt sina nyförvärvade kunskaper, men när han kom till renfana blev han tvungen att be morfar om hjälp. 

Morfar: - Den heter först som ett djur och sedan nästan som en svordom. 
Sonen: - .....Björnjävel?

Avhållsamhet och en överraskande björn

Just nu befinner jag mig i sprirituellt och emotionellt lågvatten, mina kära läsare. Under en sådan period har jag svårt att formulera underfundiga inlägg, och jag kan inte göra mycket annat än låta det gå över.

Dock rycktes jag tillbaka till skrivandet för någon vecka sedan då jag läste Antikvärlden. Till min glädje såg jag att de utlyste en läsartävling "Mitt bästa fynd". Man skulle på ett medryckande sätt skriva om det tillfälle då man gjorde Fyndet med stort F. Första pris är att historien blir publicerad i nästa nummer och dessutom en alldeles fantastisk färgsprakande golvlampa ifrån 50-talet.

Så sakteliga återkom skrivlustan, och jag skickade in mitt bidrag. Ni kan läsa det nedan (i väntan på att jag tar mig i kragen och börjar skriva inlägg igen). Hur det går i tävlingen återstår att se, gott folk!


När jag nu tänkte skriva om mitt bästa fynd så skulle jag samtidigt vilja slå ett slag för landets alla miljö- och återvinningshus, där folks ”sopor” hamnar eller lämnas in. På det lokala miljöhuset Återbruk här i Oskarshamn har i alla fall jag hittat en mängd rent fantastiska fynd. 

Bland fynden kan nämnas 2 skinnfåtöljer av Karl-Erik Ekselius, 2 Lamello-fåtöljer av Yngve Ekström (en 50-lapp styck för alla 4), golvlampa i teak från 50-talet, keramik av Stig Lindberg, Mari Simmulson osv, osv...
Men mitt roligaste är nog ändå den lilla glada björnen (se bild) som jag fann i en kundvagn som var proppfylld med allsköns pryttlar (mest leksaker från McDonalds). Björnen log mot mig, och det var omöjligt att stå emot. Jag tyckte mig kunna se en signatur under ena foten på den men med stigande ålder följer ofrånkomligt en dalande synskärpa, och jag försökte avkoda kluddret genom att växelvis hålla björnen både nära och längre ifrån (för en betraktare måste mina övningar sett ut som ett patetiskt försök att spela luft-trombon). Till slut gav jag upp och bestämde mig för att det stod Rwanda på den. Detta sade mig absolut ingenting, men jag köpte den ändå eftersom den gjorde mig glad.

Väl hemma igen så hämtade jag förstoringsglaset och kunde då konstatera att det istället för Rwanda stod Ravelli. Nu blev jag ännu mer förvirrad och undrade om den forne målvaktshjälten slagit sig på keramik på gamla dar. Tanken svindlade.

Jag konsulterade Google, och där fanns förstås svaret. Den lilla björnen är gjord av nederländaren Jaap Ravelli, en konstnär vars verk väl inte är så kända här i Sverige, men på kontinenten i allmänhet och i Nederländerna i synnerhet är hans namn desto större. Jaaps keramikstudio Potterij Ravelli verkade åren 1944-1977 i Valkenburg, och hans mest uppskattade verk är just föremål i det svart-vita tema från 50-talet som bl.a den lilla björnen representerar. En rolig kuriositet i sammanhanget är att Ravelli inspirerades till det svart-vita temat av Upsala-Ekebys Ingrid Atterbergs serier Negro och Domino ifrån samma tidsperiod.

När jag väl läst så här långt förstod jag att jag gjort ett kap, och bestämde mig för att pröva lyckan genom en försäljning på nätauktion. Två veckor senare hade jag sålt björnen för drygt 800 kr. Den lycklige köparen visade sig vara en älskvärd herre från Nederländerna (förstås). Av en slump föll det sig så att han skulle företa sig en resa till Sverige följande vecka och han ville gärna passa på att hämta björnen personligen. Så blev det.

När affären var avklarad och han (med smått darrande händer och glatt leende) tagit emot björnen, frågade han mig hur mycket jag själv betalat för den.
-Det vill du inte veta, svarade jag och log. 

Han envisades dock, och jag berättade då för honom. Hans blick mörknade för ett ögonblick, men sedan log även han och sa:
-Fantastiskt. Men du vill inte heller veta hur mycket jag kommer sälja den vidare för i min tur.
-Baskade gubbe, tänkte jag för mig själv, men naturligtvis ville jag veta.

Han förklarade lugnt att han räknade med att björnen i Nederländerna skulle betinga ett pris på mellan 1600 och 2000 kr.
Nu var det min tur att under några sekunder mörkna en aning, men det tog inte lång tid att inse att vi båda faktiskt hamnat i en tvättäkta win-win situation (som det så vackert heter på utrikiska).

Vi skildes åt, björnen och jag, men å andra sidan hade jag skaffat en god och trevlig nederländsk kontakt. Och en historia jag aldrig kommer att glömma.
Glöm inte återvinningshusen, gott folk! De gör en god gärning för miljön, och det gör även du som kund. Dessutom kanske ni också hittar en glad björn en dag.

Åh, vad jag gav för den?
50 öre. Den skulle egentligen kostat det dubbla, men just den dagen var det kampanj med halva priset på allt i butiken.
Jag vill se den börsklippare som slår den vinstprocenten.



torsdag 4 november 2010

De bästa album som aldrig gjorts del 1

Nu hann det visst gå en stund igen, gott folk!
Jag kommer antagligen vara lite ojämn med inläggen under en tid framåt, men jag försvinner inte (bara så ni vet).

Under tiden startar jag en ny liten kategori i bloggen (se rubrik).
Skivomslaget nedanför tyckte jag var så roligt att jag spillde ut morgonkaffet över tangentbordet. Jag skulle torkat upp det vid det här laget men jag har liksom inte skrattat klart än:)

Kram på er!


tisdag 12 oktober 2010

Spännande alternativ till flyttbuss...

Annons från en lokal biluthyrningsfirma:

Hmm, den här släppkärran...är det engångs, månne?
Jag har ju samlat ihop en rejäl hög med skräp efter flytten, kanske släppkärran vore ett alternativ för mig? Jag ser framför mig hur jag fyller den med allsköns bråte, kopplar på den på dragkroken, kör en liten runda genom samhället och vips, rätt som det är då jag tittar i backspegeln så är både den och skräpet borta. Hur smidigt som helst!
Jag vill ha en släppkärra! 

måndag 11 oktober 2010

Att se hela livet passera revy (utan att vara nära döden), del 1

Underlig titel. Hur går det till, undrar ni säkert?

Jo, man samlar ihop sitt pick och pack och flyttar. Pick och pack förresten...den frasen får mig att minnas min salig farmor, en vacker och urstark amasonkvinna (med viss fäbless för kanelbullar, slagdängor, rårörd lingonsylt, whisky och mustigt språkbruk...om hon nyttjade allt detta samtidigt minns jag dock inte). Hon kysste och slog ihjäl, med samma varma själ (citat stulet av Runeberg). Under många år drev hon ett vandrarhem i staden, och etablissemanget var välbesökt året runt. Flertalet nattgäster var skötsamma, men det förekom förstås också besökare av något mer tveksam karaktär.
Den senare kategorin blev aldrig långvariga eftersom min farmor var en utomordentligt handlingskraftig kvinna, som trots sin fysiska spädhet aldrig tycktes ha några som helst problem att (medan hon svor så att blommorna vissnade) hiva ut fullvuxna dissidenter med huvudena före.

Öhh, varför gled jag in på detta sidospår nu då? Ja, pick och pack var det ju:)
Jo, min kära farmor var en hejare på att berätta om sina upplevelser (men tyvärr fick jag sällan höra de allra bästa, för så fort min mor förstod åt vilket håll historierna barkade skickade hon ut mig ur huset...ibland följde farfar med också), och jag minns en episod i synnerhet:

Min farmor var förvisso en kvinna att vila ögonen på (ja det var minsann farfar också...ja ingen kvinna förstås, och dessutom handlar det ju inte om honom den här gången), och det saknades varken friare eller andra trånsjuka karlslokar i hennes närhet. Under högsäsong så nyttjade hon ett eget sovrum på vandrarhemmet, och en sommarnatt vaknade hon av något ljud och fann sig plötsligt stirra in i ögonen på en av de manliga nattgästerna som smugit sig in till henne i bara kallingarna! Mannens ärende var glasklart, "kuttrasju" stod skrivet  över hela ansiktet.

Vad som stod att läsa i min kära farmors anlete tillhörde dock en annan gren av känsloträdet, förmodligen "bärsärk". Hon gav sin objudne nattgäst ett rejält kok stryk och dängde dessutom en blomkruka i huvudet på honom.
-Krukan gick sönder men blomman stod kvar, berättade hon skrattande. -Han såg precis ut som den siste mohikanen!

Till sist slängde hon ut den nu djupt ångerfulle (och nyplanterade) mannen med dennes tillhörigheter i trädgården och vrålade vredgat (ursäkta följande fras, jag bara citerar): -TA DITT PACK OCH DIN FÖRBANNADE PICK OCH FAR ÅT HELVETE, SATANS KARLJÄVEL!

Vilken valkyria till kvinna, va? Hon behöll sin mustiga personlighet ända tills hon somnade in, 85 år gammal. Puss på dig, farmor.

Hmm, jag hade ju egentligen tänkt skriva om min flytt i det här inlägget, men min vana trogen så dyker det alltid upp lockande sidospår som lurar mig bort från ämnet. Frasen "Pick och pack" räckte för att jag åter skulle driva iväg på minnenas ljuva flotte. Igen.

Timmen är sen, och jag får helt enkelt spara resten av förklaringen till titeln till nästa inlägg.

Till dess, kram på er!


Farfar och farmor. En stilig karl som med tiden blev allt tunnhårigare. Precis som jag. Det är priset man får betala för att vara älskad av starka och rekorderliga fruntimmer. Kolla in hennes leende...kanske tänker hon på mohikanen:)

Tack kusin Martin för att du gjorde bilden tillgänglig!
Jag fäller en tår varje gång jag ser den.

söndag 10 oktober 2010

Circle of Life

-Zumba, min son! En dag kommer allt det du ser här tillhöra dig. Du måste lära dig vara klok och rättv..
-Ameh hallå, Mufarsan! Har du sniffat klöver medan du tittat på Lejonkungen nu igen?

Award? Till mig? Oopsie daisies!


Mina kära vänner, här har jag arbetat hela helgen i mitt anletes svett (dvs delegerat arbetsuppgifter) med att förflytta mitt värdefulla bohag till den eländiga kvinnan i mitt liv. Denna krävande bedrift tarvar förvisso ett helt eget inlägg (eller 7) i sig, men när jag nu sätter mig vid datorn för första gången på dagar så ser jag till min rodnande glädje att jag blivit med award!

Detta från ingen mindre än den outtröttliga debattamasonen och praktkvinnan Ailas.
Jag bugar mig djupt och tackar underdånigast för äran!

Vad ska jag nu ta mig till med denna utmärkelse?
Låt oss se, så här ser den ut:


award

Tjusigt värre och mycket Alfahannig i sin framtoning, eller hur?
Nå, med utmärkelsen följer också en motprestation som går ut på att jag ska nämna 3 saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det får bli stundens ingivelse som får styra mina val denna gång:

1. Att ingen av mina närmaste dör före mig.

2. Sex.

3. Jag har här svårt att välja mellan författande och antikviteter.....jag väljer Led Zeppelin.


Efter en kort stunds njutande av utmärkelsen, ska jag nu skicka den vidare till 5 andra bloggare som jag tycker borde ha en sådan. Här följer de:

En sann humanist och djup tänkare som dessutom råkar vara beväpnad med en ödmjukt komisk ådra och en riktigt vass penna. Missa inte!

En frejdig kvinna som blandar och ger i alla tänkbara ämnen, alltid lika finurlig och hjärtligt underhållande.

Skarp iakttagare av omvärldens eskalerande tossigheter, stora som små. Arg och glad om vartannat, men aldrig långtråkig.

Fantastiska Elin som vet att plocka fram de små ögonblicken och visa hur stora de egentligen är så att vi andra, mindre begåvade också kan förstå. Glädje, sorg, allvar och fånigheter i en himmelsk blandning.

Vår ende sanne viking i bloggbruset. Käre Peter är inte en människa, han är en naturkraft. I sanning oumberlig:)

Det ska bli ytterst spännande att se hur dessa "awarder" tas emot, jag har nämligen en känsla av att flertalet av mottagarna vanligtvis inte befattar sig med dem. 

Många fantastiska bloggare vill jag förstås lägga till utöver dessa, men det spar jag till en annan gång.

Kram på er!

onsdag 6 oktober 2010

A little Mondegreen on the go...

Jag känner att jag inte kan undvara er en liten Mondegreen (alltså felhörd låttext), allt för att underlätta er onsdag på bästa sätt. Uppsnappat ifrån den trevliga svenska Mondegreen-sajten Saltmannen


Artist:
One Republic / Timbaland.
Titel:
Apologize

Ursprunglig text:
It's too late to apologize, it's too laaaaaaate.

Mondegreen:
It's Tor-Leif, the poltergeist. It's Tor-Leeeiiiiiiif.

Kommentar:
Alla som har sett filmen Poltergeist från 1982 vet att dessa sannerligen inte är att leka med. Men att stöta ihop med en poltergeist som dessutom lystrar till namnet Tor-Leif känns...tja, inte särskilt skrämmande antar jag. Jag får en bild av ett välkammat spöke som bär träskor, vida gabardinbyxor, chockrosa plyschkavaj med stora slag och som ylar "Gråååt inga tåårar meeer för min skuuuuull!"

Mästerfotografen Alf A Hanne gör entré!

För någon vecka sedan så besökte det frisiska yrvädret och jag den fashionabla nöjeslokalen Hotell Ett, som huserar i en numera avsomnad simhall (de har sparat 3-meterssvikten som en påminnelse om svunna tider, själv påminns jag bara om alla magplask jag åstadkommit därifrån i mina strävsamma försök att imponera på det alltid lika (o)täcka könet).

Då vi klev in i härligheten kände jag genast en lätt yrsel och ett sällsamt sug i magtrakten...det var min kropp som å det bestämdaste uppmanade mig att undersöka pilsnerutbudet bakom den välpolerade bardisken. Vem är väl jag att förneka sådana ädla känslosvall? Jag gick med beslutsamma steg fram emot målet och jag kunde i ögonvrån se ett antal bekanta närma sig för att hälsa, men jag brydde mig ungefär lika mycket om dem som en atlantisk sjöborre bryr sig om ett zumba-pass.


ARE YOU READY??? LET'S ZUMBAAAA!!


Det visade sig att ölbeståndet mestadels bestod av diverse obskyra tjeckiska märken. Med viss tvekan köpte jag en av dessa, och tittade både länge och misstänksamt på den innan jag till sist vågade föra glaset till munnen.

Den var hemsk. Den var bortom hemsk. Den fick mig att ruska på huvudet likt en rabiessmittad geografilärare som just fått till sig av en mindre begåvad elev att Vättern egentligen inte alls existerar, utan bara är ett påhitt av kommunister för att folket ska hållas kuvade.

Jag var tvungen att dricka 3 till för att vara säker. Och nej, det blev inte bättre. Jag har inget emot tjeckiska öl generellt, men i denna lokal verkar de värsta ha landat.

Så snälla Hotell Ett, lyss till min vädjan:

Belgarna och nederländarna är de tveklöst bästa ölmakarna i världen, och de malttyngda drycker som skapats i dessa länder är ölens motsvarighet till Rolls Royce, The Beatles, Jussi Björling och Ingmar Bergman m.m.

Skaffa in några av följande förslag, och era gäster kommer sjunga lovsånger till er (eller kanske skråla, beroende på intagen mängd) och förbli er trogna livet ut!













Listan kan kompletteras med många, många till.

Herreminje, nu blev jag törstig!

Nåväl, Monique åsåg min min tjeckiska åderlåtning med milt överseende min, men sedan pockade hon på min uppmärksamhet och ledde mig närmare scenen, som förresten byggts upp precis bredvid den förhatliga 3-meterssvikten. Vid åsynen av den började det tjeckiska träskvattnet leka med mina inre organ på ett mycket oroande sätt. Jag ställde mig bakom en tant och lyckades med nöd och näppe hålla inne en rap som, om den fått hållas, hade antagit bibliska mått och gjort tanten krullhårig för resten av livet.

Nu släpper vi ölen, och koncentrerar oss på scenen istället.

Anledningen till att Monique och jag lämnat vår trygga grotta denna afton var att nöjeslokalen skulle få celebert besök av ingen mindre än den gamle blueskungen Roffe Wikström. Ni vet, han som har ett sångvibrato som kan ge en hjärtsvikt om man står för nära. Därtill en gudabenådad gitarrist!

Slutligen intog han scenen under öronbedövande jubel och först oroade jag mig för att han skulle ta med sig gitarren upp på trampolinen, men det slapp vi lyckligtvis uppleva.

Jag kan väl bara säga att konserten var riktigt, riktig bra och det gladde mig dessutom att han plockat med sig den gamle TV-favoriten Max Lorentz som plinkade glatt på hammondorgeln. Minns ni honom? Han var mäkta populär med sin show med just namnet "Max" runt 1990.

Nå, i vilket fall som helst kunde jag inte motstå frestelsen att filma lite med kameran, och jag har i afton för första gången i mitt liv laddat upp ett klipp från den kvällen på Youtube. Detta klipp delar jag nu med mig av till er, kära läsare. Och precis som jag nämner i beskrivningen på Youtube, ha överseende med att kameran inte alltid är så stilla. Det är inte så lätt att filma samtidigt som man dansar skotsk jig, förstår ni.

Åh, om ni orkar titta på hela klippet så tror jag att en viss eländig kvinna dyker upp dansande alldeles bredvid mig vid något tillfälle närmare slutet:)

Kram på er!




söndag 3 oktober 2010

Alfahannen Reloaded

Spännande titel, eller hur?

Nåja, den lille dramatikern inom mig måste ju också få visa sig någon gång. En gång per decennium är ganska lagom tycker jag. Titeln lovar onekligen något utöver det vanliga men tyvärr betyder inte detta att ni ska få se mig ducka undan kulor, slåss med oförstörbara robotar eller böja skedar med tanken (dock har jag en övernaturlig förmåga att ignorera räkningar, finns det kanske någon plats för denna fantastiska egenskap i superhjälte-facket? jaså, inte det...).

Nej, jag tänkte mig något mer stillsamt och samtidigt karaktärsdanande. En ömsint upplysning om vad denne Alfapojke och hans närmaste haft för sig under tiden som bloggen fallit i slummer.

Jag bloggar, alltså finns jag.


Någon mer som känner igen sig i denna uppdaterade (och lätt förvridna) version av Descartes odödliga filosofiska sats?

Vid de tillfällen då jag avbrutit mitt bloggande har jag alltid drabbats av en svårgripbar känsla som säger att jag inte längre existerar. Eller åtminstone att en del av mig inte längre existerar. Jag får en liknande känsla om jag upptäcker att någon bloggkollega inte skrivit något inlägg under en längre tid. Dag för dag, sakta men säkert löses den personens existens upp i världsalltet, och det är bara de gamla inläggen som vittnar om att denne överhuvudtaget funnits. Skrämmande egentligen.
Online-existensen knyter samman individer på nolltid oavsett avstånd och är ett både märkligt och kraftfullt väsen, men bara så länge du befinner dig just...tja, online.

Kanske är jag bara en enfaldig pseudofilosof med noll social kompetens, och därmed den ende som upplever min "urkopplade" existens på detta sätt.

Nå, nog grubblat! Nu ämnar jag visa er att ryktet om min bloggdöd är betydligt överdriven, faktum är att jag nog fan vet att jag lever (hur skulle det kunna vara på något annat sätt med en hoper galna fruntimmer som surrar runt i mitt liv likt uppåt-tjackande getingar?).

Jag ska visa er offline-livets vedermödor och glädjeämnen!

Ni känner mig som Bloggaren, Pappan och Loppistönten. Låt mig presentera ytterligare några roller som kanske skänker er ett par extra dimensioner till det komplexa virrvarr som i bloggvärlden går känt under namnet Alfahannen:

Filosofen


En ljum försommarnatt, en munter brasa, bedårande havsutsikt (som förvisso är något stukad av Gotlandsterminalens förbannade gångtunnlar som mest liknar kraschade tågvagnar på styltor, men försök att ignorera dessa så gott det går för känslans skull), glada vänners sällskap, en Cohiba Esplendido i ena handen, en Hennessy XO i den andra och slutligen en varm kvinna i knät. Detta är i sanning fantastiska ingredienser som gör en man djupt filosofisk, och jag vill minnas att jag under loppet av en halvtimme egenhändigt knäckte ett stort antal av vår världs svåraste nötter. Problemet var bara att den där Hennessyn gav mig en imponerande huvudvärk dagen efter, och alla lösningar skingrades därmed för vinden. Men bra var de!



Båtkatastrofvittnet




En rask yngling i sin jolle får syn på något som antagligen skrämmer honom, kanske en gädda. Sekunden senare välte nämligen hela ekipaget, och ynglingen visade då prov på både goda simkunskaper och frejdigt språkbruk.


Odjursägaren




Se vår onda katt speja ut över jaktmarkerna. Några timmar innan bilden togs drabbades hon av det smaklösa infallet att attackera en stor fiskmås som satt och latade sig på staketet. Hon hostar i skrivande stund fortfarande upp fjäderbollar, kattskrället.


Båtsportsanalytikern




I mitten av juli drabbades då vår lilla stad av det årliga Offshore-racet. Med vrålande motorer och putsade hjälmar gav sig kombattanterna iväg ut ur hamnen och lämnade både publik och nervösa sponsorer bakom sig. När ljudet avlägsnat sig och de nyss uppmuddrade gamla tungmetallerna sakta sjunkit ner till botten igen, fick jag till min förvåning se det här...


Dessa herrar verkade ju ha en mer avslappnad syn på tävlingsmomentet. Men sedan såg jag numret på båten och då inser ni ju själva att de måste haft något djävulskap på gång. Antagligen sjönk alla de andra båtarna så fort de kommit ut på djupt vatten.


Allsångaren




Min eländiga kvinnas inte fullt lika eländige bror Ivo och hans hustru besökte oss under sommaren. Vid ett tillfälle följde vi med på räkkryssning genom skärgården. En mycket gemytlig, roande och räkfylld upplevelse. Med följde också en duktig trubadur som fick oss att skråla högljutt medan räkskalen flög mellan borden. Nu är det så att jag är behäftad med en genetisk defekt som gör att jag minns texterna till varenda låtjävel jag någonsin hört, men å andra sidan kan jag inte minnas vad Monique sagt till mig 30 sekunder tidigare. Ibland är det bekvämt, ibland mindre. Lägg därtill att jag har en sångröst man kan fälla träd med, så förstår ni kanske vems röst alla de andra stackars medresenärerna hade ringande i öronen några timmar senare. Efter en stund körde vi inte ens längre samma låtar. När han valde Gyllene Tider så klämde jag i med Creedence (jag hade ju förutom holländare även ett gäng glada danskar omkring mig, och jag tyckte att en mer internationell repertoar passade bättre. Vi får se om jag någonsin tillåts åka med på båten igen...men Monique, Ivo, hans hustru och alla danskarna var glada!


Fågelskådaren




Plats: Böda Sand på Öland.
Jag och alla andra manliga fågelskådare blev förstås mycket glada då plötsligt den oerhört sällsynta smutsgamen (Neophron Percnopterus) uppenbarade sig mitt på stranden. Snabbt var jag framme med kameran, men precis när jag knäppte hade den precis flugit iväg ur bild. Sekunden senare hällde Monique äkta Bödasand i örat på mig och berättade att den enda smutsgamen på stranden befann sig bakom kameran. Jag förstod ingenting. Gör ni?






Stylisten






Ella var i somras fascinerad av dreadlocks. Hon ville inget hellre än att vandra livet igenom med Jamaicansk touch i sitt yttre. Snäll som jag är ordnade jag detta genom att arrangera en hårstyling-session på studsmatta. Med hjälp av några barn till så fixade vi rastahåret åt henne, och även om effekten endast varade i en halv sekund i verkligheten så finns ju frisyren kvar i all evighet på denna bild.




Naturfotografen






Augustikväll i Byxelkrok. Monique och jag tog en promenad längs Neptuni Åkrar. Det fantastiska ljuset eggade min estetiska ådra och jag bestämde mig för att föreviga ögonblicket. Underbart! När jag tagit bilden och skulle gå vidare klev jag i en hundskit, och Monique skrattade åt mig hela vägen tillbaka....eländig är bara förnamnet!




Kära vänner, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag hoppas att jag med denna lilla exposé kunnat övertyga er och mig själv om att JA, jag inte bara existerar fortfarande, jag frodas dessutom:)

Kram på er!