Ziinga

lördag 30 januari 2010

Triumf

Gretchens pojkvän hade tröttnat. Rejält.
Fylld av vrede uppmanade han henne att sticka.
Som vanligt missförstod hon, och lyckades istället starta ett mycket framgångsrikt företag i den lilla byn Schleswig-Nieder-München-Baad.
På bilden kan vi se Gretchens senaste triumf, det österrikiska landslaget i Thai-brottning som stolta poserar i sina nya tävlingsmössor.

torsdag 28 januari 2010

När längtan efter nederländsk öl blir för svår...

I Barometern kan man läsa om Kalmarbröderna som av tullen ertappades med att ha 92 liter starksprit och 1,6 kubik öl i lasten.

Imponerande nog kan tyckas, men det tar inte slut där. Efter ett beslut om husrannsakan finner man dessutom ytterligare 500 liter öl hemma hos en av dem.

Båda vidhåller att alkoholen endast var ämnad för privat konsumtion, och att själva anledningen till att de stack ner till Tyskland igen (trots det ansenliga lagret därhemma) var följande;

Den ena brodern blev sugen på Heineken.
Jamendåså! Släpp dem för bövelen, det förstår väl vem som helst att Heineken-åtrån förklarar och förlåter allt!

Jaså, inte det, nähä... :)


Hej Näcken! [hei:neken]

Opportunism

Gunnel var med om en ridolycka i tonåren och fick en metallplatta fastsatt på skallbenet. Metallplattan visade sig vara mottaglig för radiovågor, ett faktum hon med tiden lärt sig dra nytta av.
-Om jag står så här och samtidigt gnisslar tänder så får jag in Äntligen Morgon med Adam och Gry.

tisdag 26 januari 2010

Livsglädjens talesman

För en liten stund sedan klickade jag in mig på SVD och direkt mötte mig bilden av Lasse Gustavson.

Det högg till i mig.
Lasse är nämligen en av mitt livs största inspirationskällor när det handlar om hur jag vill vara som människa.

Jag såg honom för första gången på TV i slutet på 80-talet (eller kanske början på 90) när han intervjuades av Staffan Heimersson.
Jag grät och skrattade om vartannat under hela intervjun. Vilken människa! Vilken livsglädje!

Efter det inslaget var jag inte riktigt samma Joacim längre. Det har aldrig släppt taget om mig helt.

Läs om hans öde. Läs om hur han reser sig ur askan och hittar sin mening med livet.

Jag såg bilden på honom i SVD och allt sköljde över mig igen.
Om jag bara har ett uns av din ödmjukhet, mognad och livsbejakande, så är jag en lyckligt lottad man.

Tack Lasse!




söndag 24 januari 2010

Stolthet

-OK grabbar, så här ligger det till. Jag är mycket känd för mitt lugn och tålamod, men nu ska ni ha en sak väldigt klart för er:
Sjunger ni "I am the walrus, coo coo cachoo" en jävla gång till så kommer mina betar hälsa på er där ryggen byter namn!

lördag 23 januari 2010

Fokusering

Sommaren 1997 hölls på Fårö det första och enda mästerskapet i Wording, dvs att under tidspress med sina kroppar bilda bokstäver. Tävlingsledarna skrek vilka ord som skulle bildas, och det lag som lyckades snabbast gick vidare.

Här ser vi lag Tröglund, som ögonblicket tidigare fått uppmaningen att bilda ordet "DIARRÉ".

De kom sist.

tisdag 19 januari 2010

Mondegreens on the go!

Kära läsare, bloggtorkan har drabbat mig med full kraft! En lavin med attityd hade inte kunnat slå till hårdare.

Vad göra?

Jo, jag kastar fram ett gäng Mondegreens (felhörda låttexter, ett ständigt återkommande orosmoment på denna blogg) istället och smiter sedan obemärkt ut köksvägen. Inspirationen sågs senast vara på väg ned mot hamnen, jag måste fånga den innan den blir torskföda!


Adam and the Ants
Ursprunglig text: "Stand and deliver!"
Mondegreen: "Stand on my liver!"
Kommentar: Organmassage är tuffare än stråtröveri.


Bee Gees
Ursprunglig text: "More than a woman"
Mondegreen: "Bald headed woman"
Kommentar: Arma kvinna som blivit av med håret! Dock kan hon trösta sig med att den gode Barry Gibb kan tänka sig att transplantera sitt brösthår till henne, med det villkoret att hon vaxar det 2 gånger i veckan.



Madonna
Ursprunglig text: "Last night I dreamt of San Pedro"
Mondegreen: "Last night I dreamt of some bagels"
Kommentar: Det finns 2 sorters drömmar som kan sabba nattsömnen ordentligt; drömmar som handlar om beväpnade gräsänder och drömmar om österrikiska brödbullar. Stackars Madonna!


UB40
Ursprunglig text: "Red, red wiiiiiiiine. Stay close to meeeeeee."
Mondegreen: "Red, red wiiiiiiiine. Steak, lobster, meeeeeeat."
Kommentar: Ja pojkar, UB40 avslöjar hur man når framgång på restaurangdejten. Se bara till att beställa in rött vin och en mycket diffus tre-rätters utan dessert, och kärleken skall blomstra!


Eric Clapton
Ursprunglig text: "Look into my father's eyes"
Mondegreen: "Look into my butterflies"
Kommentar: Clapton hade tidigt stenkoll på vilka trippar som gällde. Att hålla en citronfjäril framför ögonen gav ett rus vars känsla närmast kan liknas vid att bli sparkad av en Chihuahua.


Smokey Robinson
Ursprunglig text: "I second that emotion"
Mondegreen: "Stick your head in lotion"
Kommentar: Joo, det ser det ju faktiskt ut som han gjort några gånger...


The Eagles
Ursprunglig text: "Life in the fast lane"
Mondegreen: "Life in the vaseline"
Kommentar: Öhh..ingen kommentar




Kram på er!

måndag 18 januari 2010

Jaha, och den stackars talgoxen då?

Dagens Nyheter rapporterar idag om att den anrika kanadensiska tidskriften The Beaver nu ska byta namn till det betydligt tristare Canada's History.

Anledningen till namnbytet uppges vara att namnet fastnar i spamfiltren hos många användare och sorteras bort som porr.

Med tanke på de associationer ordet beaver onekligen framkallar, så har jag viss förståelse för tidskriftägarnas åtgärd. Jag har dock inte lika stor förståelse för det menlösa namn som nu istället skall användas.

Canada's History.....lika eggande som en vedklabb.

Kunde man inte nyttjat sin nedärvda kanadensiska pionjäranda och gett djuret ett nytt namn istället? Med tanke på bäverns sysslor i vattnet kunde den väl ha fått heta "Damm-råtta"?
Fast det förstås, en tidning med namnet The Dam Rat låter ju mer som en utskällning än en hyllning...

Denna historia påminner mig om fågelskådarentusiasten i norrland som i mitten av 90-talet startade en hemsida där han visade upp sina små befjädrade vänner för dem som ville se.

Det var inte många.

De flesta som snickrade hemsidor på den tiden var noga med att även ha med en besöksräknare, så även denna fjäderfäexpert. Ett ständigt återkommande tema på hans sida var "Veckans fågel", där en art detaljpresenterades för en måttligt intresserad internetpublik. Besöksräknaren visade på ca 5 besök om dagen, varav han själv stod för 4.

Men så kom den spännande dagen då det var talgoxens tur att figurera som Veckans Fågel. Strukturerat, informativt och precis samma upplägg som tidigare.

Nästa dag visade räknaren över 5.000 träffar. Dagen därpå 10.000

Var detta resultatet av att befolkningen var svältfödda på kunskap om talgoxen, och glupskt kastade sig över all information om denna så fort den publicerades?

Nej, förstås inte!

Han hade skrivit artens namn på engelska: Great tit.

Mer förklaring än så behövs inte:)
P.S Jag har för övrigt inget emot talgoxar, de är mycket söta, men de skiter med precision de små kräken.

Har du endast få besökare på bloggen? Inga problem, skriv om mig bara!

lördag 16 januari 2010

Varning för kylslagna kvinnliga behag!

För en liten stund sedan skjutsade jag iväg Ella till en kompis.

Då vi kom ut ur huset fick vi syn på en skylt som stod lutande mot husväggen. "Varning för ras" stod det.

Min nyfikna dotter ljudade bokstäverna högt för sig själv (och alla andra inom 3 kilometers radie, hennes röstresurser är, som ni kanske redan vet, av modell lamslående). Hon funderade en stund på vad hon läst, och utbrast;

-JAHA, NU FATTAR JAG! MAN SKA INTE GÅ DÄR, FÖR DÅ KAN MAN FÅ ISPATTAR I HUVET!

Se där vad ett par omkastade konsonanter kan åstadkomma!

För min inre blick (som ställer till det för mig i alla möjliga sammanhang) kunde jag se hundratals kvinnliga attribut dunsa ner mot min hatt.

Mycket udda.

Tankebilden släpper inte taget om mig....jag får nog lägga mig en stund, tror jag :)

Identitet

Åke stod just och mumsade på en räka då han plötsligt drabbades av livskris och svår näbbsvett.
-Vem är jag?
-Vad är det som gör mig unik?
-Vad är turkos?
-Varför utövar ordet "kvintett" en sådan dragningskraft på mig?
-När går bussen?

torsdag 14 januari 2010

Förändringar....

Jag ville bara tala om att jag arbetat min sista dag idag på det stora företaget.

Nu är jag fri.

Livet väntar.

Kram.

tisdag 12 januari 2010

Belöning

Äntligen! Efter 17 år och otaliga misslyckanden kunde nu Evert triumferande konstatera att han, närhelst han önskade, med en lätt handledsvridning kunde återuppleva samma pirrande magkänsla han erfarit då han för första gången hörde "Hey Joe" med Jimi Hendrix.

måndag 11 januari 2010

Det vanvettiga skamgreppet!

Hur mycket kan hysterimedia försöka kränga ut och in på sig själva i sin iver att hitta skandaler?

I AB kan man beskåda en liten filmsnutt som visar president Obama och hustru när de går ombord på det plan som skall föra dem hem igen ifrån semestervistelsen på Hawaii.

När de så börjar gå uppför trappan mot planet passar herr Obama på att ta ett skamgrepp (enligt reportern) på sin hustrus ädla bakparti.

Personligen tycker jag mig inte ens se en beröring, dock ser jag att presidenten i sedlighetens namn försöker hjälpa till att hålla sin hustrus klänning på plats mot de nyckfulla vindar som leker med tyget.

Mycket krystat att kalla det skamgrepp. Även om han HADE klämt lite där. Vilket han inte gör.

Förresten, är det ett skamgrepp att klappa sin käresta på rumpan?

Tja, jag vet inte, men jag uppmanar istället president Obama att följa David Duchovnys rollfigur Hank Moodys filosofi i den frustande roliga serien Californication;

-Grab it like you own it!

Manlighet

-Kolla här, flickor! Vad tycks?
-Nja, jag vet inte hur det är med dig Hjördis, men själv tycker jag det vilar något bicepsuellt över hela situationen. Var det nån som sa kaffe?

söndag 10 januari 2010

Drogromantisk svensk i tyska lågprishimlen?

Tillbaka i Sverige.

Här möts man av en kyla som krullar till skägget på en. Elmätaren i hallen har slutat ticka och gått över till trumvirvel istället... Men jag möts också av en bunt kramsjuka och pappagalna flickor vars värme och kärlek snabbt får mig att glömma de ylande polarvindarna utanför fönstret.


Underbart!

En liten anekdot till ifrån resan. Den sista dagen innan hemfärd passade vi på att inhandla det som skulle med hem (jodå, alkohol förstås men även annat smått och gott). Dessa inhandlingar utfördes till stor del i affärerna Lidl och Aldi.

Lidl känner väl de flesta svenskar till, men jag misstänker att Aldi inte är lika välkänt. Det är nämligen så att just Lidl och Aldi konkurrerar på exakt samma marknadssegment, de är tvillingar som tillhandahåller identiska varu-utbud (fast med egna logotyper på förstås). De bevakar varandra likt två svartsjuka rivaler i ett grekiskt drama. Inför den ene någon ny vara, dröjer det högst någon vecka innan den andra har gjort detsamma, och så fort en av dem etablerat sig på en ny plats kan du vara säker på att den andra också kommer dit. Helst vägg i vägg. Det hela är mycket underhållande i sig, och den mördande konkurrensen är givetvis mycket till gagn för kunderna.







Det är rätt kul att vandra igenom en Lidl-butik i Nederländerna. De har i princip precis samma varor som i Sverige, bortsett från några lokala varianter och alkoholen. Samma varor men till oerhört mycket lägre priser än hos oss (och då tycker vi ju ändå att Lidl är billiga här, eller hur?). När jag läser prislapparna på hyllorna väcks hamstern i mig.-Bunkra, bunkra, bunkra....orden blir till ett mantra i mitt huvud, och denna sista dag fyllde vi vagnen med allehanda underbara saker.


Vi avslutade handelsfrossan hos just konkurrenten Aldi. Där gjorde vi den märkliga upptäckten att man kunde köpa Paracetamol (alltså liknande Panodil eller Alvedon). Det märkliga var inte att själva varan fanns, utan priset. Ett 20-pack 500-grams kostade 3 kronor.

3 kronor!! Vad fan får du för 3 kronor? Knappt en Dumlekola!

Vi tittade misstänksamt på paketen, men hur vi än vände och vred på dem blev de inte dyrare för det. Fantastiskt! Jag vill ha huvudvärk varje dag! Öhh... ja, teoretiskt i alla fall...

Väl framme i kassan lade vi upp varorna, 7 bag-in-box med rödvin och 20 askar paracetamol. Det var först när sakerna nådde kassörskan som jag insåg hur det såg ut. Jajamen, här ska festas och has ångest. Kunderna innan och efter i kön bullade upp färska grönsaker, mineralvatten och annat nyttigt, medan vi framstod som om vi tänkte företa en flummig drogtripp de närmaste veckorna. Jag försökte skyla över det hela genom att med skämtsam ton tala om för kassörskan att jag var svensk.
Hur kunde jag få för mig att det skulle förändra bilden för henne, eller för någon annan för den delen? Precis som om svaret; ”Hahaha jag är svensk, förstår du.”, skulle vara ett globalt standardsvar att ta till i alla situationer som kunde tänkas uppstå.

Jag ser framför mig hur en New Yorkpolis rapporterar via telefon till stationen: -Vi har en kille här som sparkat in en av fönsterrutorna på Macy's, vad gör jag?
-Har han sagt något?
-Ja, bara att han är svensk.
-Ah okay, då kan du släppa honom. De är ju inte riktigt kloka de där svenskarna höhöhö!
-Höhöhö, nej precis. Allright, jag släpper honom.

Det verkar ju inte särskilt sannolikt att den frasen skulle kunna ha en sådan effekt i en dylik situation, och det hade det givetvis inte vid kassan på Aldi heller.Kassörskan glodde på mig som om jag precis lyft på hatten och avslöjat att jag hade en smutsgam sittande på huvudet. Hennes blick fick mig att avhålla mig från fler kommentarer. Jag höll käften och betalade. Jag kan väl också nämna att Monique hade mycket svårt att hålla sig för skratt under hela scenen.

Men ni vet ju redan vid det här laget hur hon är.....eländig. Men hon är MIN eländiga kvinna.


Så det så.

-Men..men..jag vill inte dö än! Snälla!

-Du glömmer en sak. Jag är inte bara Döden, jag är svensk också.

-Åh håken, säger du det? Ja men då så, när drar vi?

fredag 8 januari 2010

Houston....

...we have a touchdown!

Alfahannen (med eländig haremsdam) traskar åter på fäderneslandets marker.
Bäva månde Sverige!
Kram!

onsdag 6 januari 2010

Bönder och deras klotter...

Gott folk, den vederkvickande julvistelsen i Koninkrijk Nederland närmar sig nu hastigt sitt slut.

Tiden springer verkligen med gasellsprång när man är bortrest, eller hur?

Det är nu nästan 2 veckor sedan, men det känns som i förmiddags då jag råkade ut för den första språkförbistringen under denna resa. Monique och jag bor alltid hos hennes föräldrar, Opa Henk och Oma Greta, under våra vistelser. Gamle Henk är en spjuver, och då vi skulle lägga oss den första aftonen efter att vi anlänt, spände han ögonen i mig och sa;
-Nou, Joacim! Han hötte med fingret åt mig. -Niet ronken!

Jag blev fullkomligt konfunderad och tänkte för mig själv; ”Står gubbfan där och säger att jag inte ska onanera? Men va i hel....???”

Monique uppfattade dock situationen snabbt och skrattade gott. -Ta det lugnt, ronken betyder snarka och inget annat!
Hon berättade för Opa om missuppfattningen, och det tyckte han var vansinnigt skojigt.

Språkförbistring är tunga grejer...

Det har varit en härligt avkopplande tid. Jag minns också då min eländiga kvinna och jag tog en lång promenad längs en av de otaliga kanalerna en av de soliga och iskalla dagarna vi varit välsignade (?) med. Efter en stunds gående lämnade vi stadsbebyggelsen bakom oss och vandrade ut i de vidsträckta frisiska ängsmarkerna. Den under natten nyfallna snön hade klätt landskapet i gnistrande vit vinterskrud. Mycket poetiskt, om det inte varit för den allerstädes närvarande koskitsdoften.

Vi mötte 2 pojkar som kom springande med varsin pulka. Först flera minuter senare (jag är lite trög, förstår ni) gick det upp för mig att det inte fanns någon pulkabacke på ca 20 mils radie. Jag frågade Monique vad tusan barnen har pulkor till i detta backlösa rike. Hon ryckte bara på axlarna åt denna för mig just då väldigt viktiga fråga.

Jag såg en bild för mitt inre hur barnen klättrade upp med pulkorna på hustaken och rutschade ner i kanalen med dem.

Jag fick snart annat att fundera på, som tur var.

Efter ytterligare en stund nådde vi en äng som innehöll ett 30-tal får. Jag slötittade lite på dem, då jag plötsligt fick syn på en märklig sak. På ett av fåren kunde jag se klarblå färg på bakdelen. Min första tanke var att förbanna dessa illvilliga klottrare, som inte ens kunde låta ett fårarsle vara ifred från deras kludder.

Full av harm pekade jag med en av ilska darrande hand ut mot fåret, och Monique skrattade till.
-Japp, där har vi ett glatt får! sa hon.
-Va?? sa jag.
-Ja, hon har haft lite rajtantajtan.
-Va??
-Är du trög? Hon har blivit påsatt!
-Öhhh...va??

Monique förklarade tålmodigt att bönderna vill ha koll på vilka baggar som betäckt vilka tackor, och ett vanligt sätt för det är att spraymåla baggens bröst och buk, vilket senare färgar av sig på den tacka som han lyckas få ihop lite kuttrasju med.

Jag kände mig mycket dum, och sade inte så mycket på en stund, jag nöjde mig med att leta färger på tackorna.

Jag fick syn på en tacka med inte mindre än 3 färger på. Monique fick också syn på den och utbrast:
-Titta! En slampa!

Eländiga kvinna! Och henne ska jag dela bil med i 11 timmar imorgon!

"

-Ja, själv skulle jag inte TACKA nej till Anders BAGGE, men som ni ser blev det gamle Rödbräk som vanligt...


Nästa gång jag skriver, kära vänner, är vi hemma på svensk mark igen. Väl mött!
Kram på er!

måndag 4 januari 2010

Rapport från ett slagfält

Groetjes, lieve lezers!
Ja, jag börjar nu bli så holländsk att min mor snart inte känner igen mig längre.

Först idag har det slutat ringa i öronen efter nyårsraketerna. Det var det grövsta bombardemang jag någonsin upplevt! Alla, och jag menar alla, hade skaffat sig fyrverkerier i alla möjliga och omöjliga variationer och storlekar. Där sprang 7-åringar och släppte iväg visselbanger med bara händerna! Jag förväntade mig nästan att se bäbisar liggandes i sina vagnar och jollra med kinapuffar.

Svågern Ivo och dennes gode vän Hans hade kvällen till ära införskaffat en duktig mängd pyrotekniska vidunder (varav några såg suspekt olagliga ut. Det stod inte ”Made in China” på dem utan mer i stil med ”Made in my garage and I still have all my fingers intact, yaaay!” och dylikt).

Tante Dineke och hennes sprillans nya konfettikastare av modell C1941 - Hellraiser.



Efter tolvslaget satte då det bisarra skådespelet igång och hade jag gått omkring i grannskapet med en mikrofon och bandspelare, så kan jag ge mig tusan på att vid uppspelning så hade antagligen en samlad expertis varit övertygad om att det som hördes på bandet inte kunde härstamma från något annat än invasionen av Irak.


Denna nyårsnatt var man inte bara garanterad att bli kvitt öronvaxet, det förelåg också stor risk att få sina tarmar tömda om man stod för nära då det small.

Hans rullade som final ut en av de (antar jag) hemmasnickrade fanstygen, ca 300 sammantvinnade smällare i kinapuff-storlek, på gatan utanför Ivo's hus. Han tände på och så sprang han skrikande därifrån likt en ko med Creutzfeld - Jakobs syndrom och tog skydd bakom en hortensia. Efter några sekunder brakade helvetet lös och jag blev skjuten 2 gånger i arslet innan jag lyckades kasta mig bakom häcken. Ivo's häck var kall, men min var brännhet.

Jaja, jag lär ju inte glömma det i första taget i alla fall.

Holländarna är tokiga i topplistor, och mot slutet av året presenteras sådana listor i de mest skiftande genrer, alltifrån årtiondets fulaste hundraser till årets 10 bästa handdiskmedel för turkiska singelmän. Men den största och viktigaste listan gäller den årliga sammanställningen av topp 2000 av världens bästa låtar. Varje kväll i veckor innan nyårsafton avhandlas nedräkningen på tv, för att slutligen landa på nummer 1 ca 10 minuter innan tolvslaget.

Jag har fått förklarat för mig att det alltid är samma låt som återfinns på förstaplatsen, år efter år.

Bohemian Rhapsody med Queen.

Det visade sig inte innebära något undantag detta år heller. Som sista inslag innan klocknedräkningen visades då nämnda låt. Vi var ca 10 personer som tittade på, och själva TV-programmet utspelade sig aftonen i ära på ett enormt danspalats, med 1000-tals påstrukna och firande holländare på plats.

Det blev en allsång av alltihop. Mycket märkligt.

Ni kan ju själva tänka er hur gemytligt ”allsångigt” det blir med t.ex ”Öppna Landskap” eller ”Ta Mig Till Havet”. Man kan stå arm i arm och gunga hur länge som helst till dessa.

Försök göra det med det mycket säregna och operettinspirerade mittpartiet i ”Bohemian Rhapsody”...ni kommer slita armarna av varandra!

”I see a little silhuetto of a man, SCARAMOUCHE, SCARAMOUCHE WILL YOU DO THE FANDANGO! THUNDERBOLTS OF LIGHTNING, VERY VERY FRIGHTENING ME!!”

Kan ni se det gemytliga och harmoniska gunget framför er? Trodde väl inte det....

”I'm just a poor boy, nobody loves me. HE'S JUST A POOR BOY FROM A POOR FAMILY, SPARE HIM HIS LIFE FROM THIS MONSTROSITY!!”

Missförstå mig rätt, jag älskar låten, men jag har lite svårt att se den i Allsång på skansen. Skulle herr Lundin försöka sig på den skulle ett okänt antal pensionärer stryka med på kuppen.

”O MAMMA MIA, MAMMA MIA, MAMMA MIA LET ME GO, BE-EEEELSEBUB HAS A DEVIL PUT ASIDE FOR MEEEE, FOR MEEEE, FOR MEEEEEEEEEEEEEEE!!!”

Och lik förbaskat stod vi där, vi 10 i hemmet (inklusive 84-årige ”Opa” Henk) och alla dessa åskådare på plats och sjöng denna kvistiga passage som det mest naturliga i världen, en mycket häftig upplevelse kan jag lova:)

Hmmm, kanske vore något för Skansen trots allt, Opa överlevde ju! Fast det är klart, han är ju gammal krigsveteran, lite Freddie Mercury ska han väl tåla.


Slutligen vill jag bara säga att era kommentarer gör mig så glad, och ni ska veta att jag inte blivit så nonchalant att jag struntar i att svara på det ni skriver, det är helt enkelt så att min uppkopplade tid här är starkt begränsad, och jag kan för tillfället inte göra mycket annat än skriva själva bloggen. Ha överseende med mig för detta, snart är jag tillbaka och snokar i era bloggar ånyo:)