Ziinga

tisdag 12 oktober 2010

Spännande alternativ till flyttbuss...

Annons från en lokal biluthyrningsfirma:

Hmm, den här släppkärran...är det engångs, månne?
Jag har ju samlat ihop en rejäl hög med skräp efter flytten, kanske släppkärran vore ett alternativ för mig? Jag ser framför mig hur jag fyller den med allsköns bråte, kopplar på den på dragkroken, kör en liten runda genom samhället och vips, rätt som det är då jag tittar i backspegeln så är både den och skräpet borta. Hur smidigt som helst!
Jag vill ha en släppkärra! 

måndag 11 oktober 2010

Att se hela livet passera revy (utan att vara nära döden), del 1

Underlig titel. Hur går det till, undrar ni säkert?

Jo, man samlar ihop sitt pick och pack och flyttar. Pick och pack förresten...den frasen får mig att minnas min salig farmor, en vacker och urstark amasonkvinna (med viss fäbless för kanelbullar, slagdängor, rårörd lingonsylt, whisky och mustigt språkbruk...om hon nyttjade allt detta samtidigt minns jag dock inte). Hon kysste och slog ihjäl, med samma varma själ (citat stulet av Runeberg). Under många år drev hon ett vandrarhem i staden, och etablissemanget var välbesökt året runt. Flertalet nattgäster var skötsamma, men det förekom förstås också besökare av något mer tveksam karaktär.
Den senare kategorin blev aldrig långvariga eftersom min farmor var en utomordentligt handlingskraftig kvinna, som trots sin fysiska spädhet aldrig tycktes ha några som helst problem att (medan hon svor så att blommorna vissnade) hiva ut fullvuxna dissidenter med huvudena före.

Öhh, varför gled jag in på detta sidospår nu då? Ja, pick och pack var det ju:)
Jo, min kära farmor var en hejare på att berätta om sina upplevelser (men tyvärr fick jag sällan höra de allra bästa, för så fort min mor förstod åt vilket håll historierna barkade skickade hon ut mig ur huset...ibland följde farfar med också), och jag minns en episod i synnerhet:

Min farmor var förvisso en kvinna att vila ögonen på (ja det var minsann farfar också...ja ingen kvinna förstås, och dessutom handlar det ju inte om honom den här gången), och det saknades varken friare eller andra trånsjuka karlslokar i hennes närhet. Under högsäsong så nyttjade hon ett eget sovrum på vandrarhemmet, och en sommarnatt vaknade hon av något ljud och fann sig plötsligt stirra in i ögonen på en av de manliga nattgästerna som smugit sig in till henne i bara kallingarna! Mannens ärende var glasklart, "kuttrasju" stod skrivet  över hela ansiktet.

Vad som stod att läsa i min kära farmors anlete tillhörde dock en annan gren av känsloträdet, förmodligen "bärsärk". Hon gav sin objudne nattgäst ett rejält kok stryk och dängde dessutom en blomkruka i huvudet på honom.
-Krukan gick sönder men blomman stod kvar, berättade hon skrattande. -Han såg precis ut som den siste mohikanen!

Till sist slängde hon ut den nu djupt ångerfulle (och nyplanterade) mannen med dennes tillhörigheter i trädgården och vrålade vredgat (ursäkta följande fras, jag bara citerar): -TA DITT PACK OCH DIN FÖRBANNADE PICK OCH FAR ÅT HELVETE, SATANS KARLJÄVEL!

Vilken valkyria till kvinna, va? Hon behöll sin mustiga personlighet ända tills hon somnade in, 85 år gammal. Puss på dig, farmor.

Hmm, jag hade ju egentligen tänkt skriva om min flytt i det här inlägget, men min vana trogen så dyker det alltid upp lockande sidospår som lurar mig bort från ämnet. Frasen "Pick och pack" räckte för att jag åter skulle driva iväg på minnenas ljuva flotte. Igen.

Timmen är sen, och jag får helt enkelt spara resten av förklaringen till titeln till nästa inlägg.

Till dess, kram på er!


Farfar och farmor. En stilig karl som med tiden blev allt tunnhårigare. Precis som jag. Det är priset man får betala för att vara älskad av starka och rekorderliga fruntimmer. Kolla in hennes leende...kanske tänker hon på mohikanen:)

Tack kusin Martin för att du gjorde bilden tillgänglig!
Jag fäller en tår varje gång jag ser den.

söndag 10 oktober 2010

Circle of Life

-Zumba, min son! En dag kommer allt det du ser här tillhöra dig. Du måste lära dig vara klok och rättv..
-Ameh hallå, Mufarsan! Har du sniffat klöver medan du tittat på Lejonkungen nu igen?

Award? Till mig? Oopsie daisies!


Mina kära vänner, här har jag arbetat hela helgen i mitt anletes svett (dvs delegerat arbetsuppgifter) med att förflytta mitt värdefulla bohag till den eländiga kvinnan i mitt liv. Denna krävande bedrift tarvar förvisso ett helt eget inlägg (eller 7) i sig, men när jag nu sätter mig vid datorn för första gången på dagar så ser jag till min rodnande glädje att jag blivit med award!

Detta från ingen mindre än den outtröttliga debattamasonen och praktkvinnan Ailas.
Jag bugar mig djupt och tackar underdånigast för äran!

Vad ska jag nu ta mig till med denna utmärkelse?
Låt oss se, så här ser den ut:


award

Tjusigt värre och mycket Alfahannig i sin framtoning, eller hur?
Nå, med utmärkelsen följer också en motprestation som går ut på att jag ska nämna 3 saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det får bli stundens ingivelse som får styra mina val denna gång:

1. Att ingen av mina närmaste dör före mig.

2. Sex.

3. Jag har här svårt att välja mellan författande och antikviteter.....jag väljer Led Zeppelin.


Efter en kort stunds njutande av utmärkelsen, ska jag nu skicka den vidare till 5 andra bloggare som jag tycker borde ha en sådan. Här följer de:

En sann humanist och djup tänkare som dessutom råkar vara beväpnad med en ödmjukt komisk ådra och en riktigt vass penna. Missa inte!

En frejdig kvinna som blandar och ger i alla tänkbara ämnen, alltid lika finurlig och hjärtligt underhållande.

Skarp iakttagare av omvärldens eskalerande tossigheter, stora som små. Arg och glad om vartannat, men aldrig långtråkig.

Fantastiska Elin som vet att plocka fram de små ögonblicken och visa hur stora de egentligen är så att vi andra, mindre begåvade också kan förstå. Glädje, sorg, allvar och fånigheter i en himmelsk blandning.

Vår ende sanne viking i bloggbruset. Käre Peter är inte en människa, han är en naturkraft. I sanning oumberlig:)

Det ska bli ytterst spännande att se hur dessa "awarder" tas emot, jag har nämligen en känsla av att flertalet av mottagarna vanligtvis inte befattar sig med dem. 

Många fantastiska bloggare vill jag förstås lägga till utöver dessa, men det spar jag till en annan gång.

Kram på er!

onsdag 6 oktober 2010

A little Mondegreen on the go...

Jag känner att jag inte kan undvara er en liten Mondegreen (alltså felhörd låttext), allt för att underlätta er onsdag på bästa sätt. Uppsnappat ifrån den trevliga svenska Mondegreen-sajten Saltmannen


Artist:
One Republic / Timbaland.
Titel:
Apologize

Ursprunglig text:
It's too late to apologize, it's too laaaaaaate.

Mondegreen:
It's Tor-Leif, the poltergeist. It's Tor-Leeeiiiiiiif.

Kommentar:
Alla som har sett filmen Poltergeist från 1982 vet att dessa sannerligen inte är att leka med. Men att stöta ihop med en poltergeist som dessutom lystrar till namnet Tor-Leif känns...tja, inte särskilt skrämmande antar jag. Jag får en bild av ett välkammat spöke som bär träskor, vida gabardinbyxor, chockrosa plyschkavaj med stora slag och som ylar "Gråååt inga tåårar meeer för min skuuuuull!"

Mästerfotografen Alf A Hanne gör entré!

För någon vecka sedan så besökte det frisiska yrvädret och jag den fashionabla nöjeslokalen Hotell Ett, som huserar i en numera avsomnad simhall (de har sparat 3-meterssvikten som en påminnelse om svunna tider, själv påminns jag bara om alla magplask jag åstadkommit därifrån i mina strävsamma försök att imponera på det alltid lika (o)täcka könet).

Då vi klev in i härligheten kände jag genast en lätt yrsel och ett sällsamt sug i magtrakten...det var min kropp som å det bestämdaste uppmanade mig att undersöka pilsnerutbudet bakom den välpolerade bardisken. Vem är väl jag att förneka sådana ädla känslosvall? Jag gick med beslutsamma steg fram emot målet och jag kunde i ögonvrån se ett antal bekanta närma sig för att hälsa, men jag brydde mig ungefär lika mycket om dem som en atlantisk sjöborre bryr sig om ett zumba-pass.


ARE YOU READY??? LET'S ZUMBAAAA!!


Det visade sig att ölbeståndet mestadels bestod av diverse obskyra tjeckiska märken. Med viss tvekan köpte jag en av dessa, och tittade både länge och misstänksamt på den innan jag till sist vågade föra glaset till munnen.

Den var hemsk. Den var bortom hemsk. Den fick mig att ruska på huvudet likt en rabiessmittad geografilärare som just fått till sig av en mindre begåvad elev att Vättern egentligen inte alls existerar, utan bara är ett påhitt av kommunister för att folket ska hållas kuvade.

Jag var tvungen att dricka 3 till för att vara säker. Och nej, det blev inte bättre. Jag har inget emot tjeckiska öl generellt, men i denna lokal verkar de värsta ha landat.

Så snälla Hotell Ett, lyss till min vädjan:

Belgarna och nederländarna är de tveklöst bästa ölmakarna i världen, och de malttyngda drycker som skapats i dessa länder är ölens motsvarighet till Rolls Royce, The Beatles, Jussi Björling och Ingmar Bergman m.m.

Skaffa in några av följande förslag, och era gäster kommer sjunga lovsånger till er (eller kanske skråla, beroende på intagen mängd) och förbli er trogna livet ut!













Listan kan kompletteras med många, många till.

Herreminje, nu blev jag törstig!

Nåväl, Monique åsåg min min tjeckiska åderlåtning med milt överseende min, men sedan pockade hon på min uppmärksamhet och ledde mig närmare scenen, som förresten byggts upp precis bredvid den förhatliga 3-meterssvikten. Vid åsynen av den började det tjeckiska träskvattnet leka med mina inre organ på ett mycket oroande sätt. Jag ställde mig bakom en tant och lyckades med nöd och näppe hålla inne en rap som, om den fått hållas, hade antagit bibliska mått och gjort tanten krullhårig för resten av livet.

Nu släpper vi ölen, och koncentrerar oss på scenen istället.

Anledningen till att Monique och jag lämnat vår trygga grotta denna afton var att nöjeslokalen skulle få celebert besök av ingen mindre än den gamle blueskungen Roffe Wikström. Ni vet, han som har ett sångvibrato som kan ge en hjärtsvikt om man står för nära. Därtill en gudabenådad gitarrist!

Slutligen intog han scenen under öronbedövande jubel och först oroade jag mig för att han skulle ta med sig gitarren upp på trampolinen, men det slapp vi lyckligtvis uppleva.

Jag kan väl bara säga att konserten var riktigt, riktig bra och det gladde mig dessutom att han plockat med sig den gamle TV-favoriten Max Lorentz som plinkade glatt på hammondorgeln. Minns ni honom? Han var mäkta populär med sin show med just namnet "Max" runt 1990.

Nå, i vilket fall som helst kunde jag inte motstå frestelsen att filma lite med kameran, och jag har i afton för första gången i mitt liv laddat upp ett klipp från den kvällen på Youtube. Detta klipp delar jag nu med mig av till er, kära läsare. Och precis som jag nämner i beskrivningen på Youtube, ha överseende med att kameran inte alltid är så stilla. Det är inte så lätt att filma samtidigt som man dansar skotsk jig, förstår ni.

Åh, om ni orkar titta på hela klippet så tror jag att en viss eländig kvinna dyker upp dansande alldeles bredvid mig vid något tillfälle närmare slutet:)

Kram på er!




söndag 3 oktober 2010

Alfahannen Reloaded

Spännande titel, eller hur?

Nåja, den lille dramatikern inom mig måste ju också få visa sig någon gång. En gång per decennium är ganska lagom tycker jag. Titeln lovar onekligen något utöver det vanliga men tyvärr betyder inte detta att ni ska få se mig ducka undan kulor, slåss med oförstörbara robotar eller böja skedar med tanken (dock har jag en övernaturlig förmåga att ignorera räkningar, finns det kanske någon plats för denna fantastiska egenskap i superhjälte-facket? jaså, inte det...).

Nej, jag tänkte mig något mer stillsamt och samtidigt karaktärsdanande. En ömsint upplysning om vad denne Alfapojke och hans närmaste haft för sig under tiden som bloggen fallit i slummer.

Jag bloggar, alltså finns jag.


Någon mer som känner igen sig i denna uppdaterade (och lätt förvridna) version av Descartes odödliga filosofiska sats?

Vid de tillfällen då jag avbrutit mitt bloggande har jag alltid drabbats av en svårgripbar känsla som säger att jag inte längre existerar. Eller åtminstone att en del av mig inte längre existerar. Jag får en liknande känsla om jag upptäcker att någon bloggkollega inte skrivit något inlägg under en längre tid. Dag för dag, sakta men säkert löses den personens existens upp i världsalltet, och det är bara de gamla inläggen som vittnar om att denne överhuvudtaget funnits. Skrämmande egentligen.
Online-existensen knyter samman individer på nolltid oavsett avstånd och är ett både märkligt och kraftfullt väsen, men bara så länge du befinner dig just...tja, online.

Kanske är jag bara en enfaldig pseudofilosof med noll social kompetens, och därmed den ende som upplever min "urkopplade" existens på detta sätt.

Nå, nog grubblat! Nu ämnar jag visa er att ryktet om min bloggdöd är betydligt överdriven, faktum är att jag nog fan vet att jag lever (hur skulle det kunna vara på något annat sätt med en hoper galna fruntimmer som surrar runt i mitt liv likt uppåt-tjackande getingar?).

Jag ska visa er offline-livets vedermödor och glädjeämnen!

Ni känner mig som Bloggaren, Pappan och Loppistönten. Låt mig presentera ytterligare några roller som kanske skänker er ett par extra dimensioner till det komplexa virrvarr som i bloggvärlden går känt under namnet Alfahannen:

Filosofen


En ljum försommarnatt, en munter brasa, bedårande havsutsikt (som förvisso är något stukad av Gotlandsterminalens förbannade gångtunnlar som mest liknar kraschade tågvagnar på styltor, men försök att ignorera dessa så gott det går för känslans skull), glada vänners sällskap, en Cohiba Esplendido i ena handen, en Hennessy XO i den andra och slutligen en varm kvinna i knät. Detta är i sanning fantastiska ingredienser som gör en man djupt filosofisk, och jag vill minnas att jag under loppet av en halvtimme egenhändigt knäckte ett stort antal av vår världs svåraste nötter. Problemet var bara att den där Hennessyn gav mig en imponerande huvudvärk dagen efter, och alla lösningar skingrades därmed för vinden. Men bra var de!



Båtkatastrofvittnet




En rask yngling i sin jolle får syn på något som antagligen skrämmer honom, kanske en gädda. Sekunden senare välte nämligen hela ekipaget, och ynglingen visade då prov på både goda simkunskaper och frejdigt språkbruk.


Odjursägaren




Se vår onda katt speja ut över jaktmarkerna. Några timmar innan bilden togs drabbades hon av det smaklösa infallet att attackera en stor fiskmås som satt och latade sig på staketet. Hon hostar i skrivande stund fortfarande upp fjäderbollar, kattskrället.


Båtsportsanalytikern




I mitten av juli drabbades då vår lilla stad av det årliga Offshore-racet. Med vrålande motorer och putsade hjälmar gav sig kombattanterna iväg ut ur hamnen och lämnade både publik och nervösa sponsorer bakom sig. När ljudet avlägsnat sig och de nyss uppmuddrade gamla tungmetallerna sakta sjunkit ner till botten igen, fick jag till min förvåning se det här...


Dessa herrar verkade ju ha en mer avslappnad syn på tävlingsmomentet. Men sedan såg jag numret på båten och då inser ni ju själva att de måste haft något djävulskap på gång. Antagligen sjönk alla de andra båtarna så fort de kommit ut på djupt vatten.


Allsångaren




Min eländiga kvinnas inte fullt lika eländige bror Ivo och hans hustru besökte oss under sommaren. Vid ett tillfälle följde vi med på räkkryssning genom skärgården. En mycket gemytlig, roande och räkfylld upplevelse. Med följde också en duktig trubadur som fick oss att skråla högljutt medan räkskalen flög mellan borden. Nu är det så att jag är behäftad med en genetisk defekt som gör att jag minns texterna till varenda låtjävel jag någonsin hört, men å andra sidan kan jag inte minnas vad Monique sagt till mig 30 sekunder tidigare. Ibland är det bekvämt, ibland mindre. Lägg därtill att jag har en sångröst man kan fälla träd med, så förstår ni kanske vems röst alla de andra stackars medresenärerna hade ringande i öronen några timmar senare. Efter en stund körde vi inte ens längre samma låtar. När han valde Gyllene Tider så klämde jag i med Creedence (jag hade ju förutom holländare även ett gäng glada danskar omkring mig, och jag tyckte att en mer internationell repertoar passade bättre. Vi får se om jag någonsin tillåts åka med på båten igen...men Monique, Ivo, hans hustru och alla danskarna var glada!


Fågelskådaren




Plats: Böda Sand på Öland.
Jag och alla andra manliga fågelskådare blev förstås mycket glada då plötsligt den oerhört sällsynta smutsgamen (Neophron Percnopterus) uppenbarade sig mitt på stranden. Snabbt var jag framme med kameran, men precis när jag knäppte hade den precis flugit iväg ur bild. Sekunden senare hällde Monique äkta Bödasand i örat på mig och berättade att den enda smutsgamen på stranden befann sig bakom kameran. Jag förstod ingenting. Gör ni?






Stylisten






Ella var i somras fascinerad av dreadlocks. Hon ville inget hellre än att vandra livet igenom med Jamaicansk touch i sitt yttre. Snäll som jag är ordnade jag detta genom att arrangera en hårstyling-session på studsmatta. Med hjälp av några barn till så fixade vi rastahåret åt henne, och även om effekten endast varade i en halv sekund i verkligheten så finns ju frisyren kvar i all evighet på denna bild.




Naturfotografen






Augustikväll i Byxelkrok. Monique och jag tog en promenad längs Neptuni Åkrar. Det fantastiska ljuset eggade min estetiska ådra och jag bestämde mig för att föreviga ögonblicket. Underbart! När jag tagit bilden och skulle gå vidare klev jag i en hundskit, och Monique skrattade åt mig hela vägen tillbaka....eländig är bara förnamnet!




Kära vänner, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag hoppas att jag med denna lilla exposé kunnat övertyga er och mig själv om att JA, jag inte bara existerar fortfarande, jag frodas dessutom:)

Kram på er!



fredag 1 oktober 2010

Helgstartare

Fredag igen, gott folk!

Jag har under en tid drivit en fredagskampanj på FB där jag betonar vikten av att ge helgen en kickstart. Metoden är mycket enkel: Ett av de bästa sätten att ange tonen för en både avslappnad och lössläppt weekend är att låta ett klatschigt och/eller kitschigt (eller shabby chic som vi säger i antikbranschen) musikstycke få fylla ditt sinne med välbehag, danslusta och förväntan.

Låter det bra? Gott!

Hmm, vad ska vi ta för en liten trudelutt....?

Jo, vad sägs om B52's klassiker Love Shack? Färgglada ålskinn och flygande peruker kan man inte få för mycket av!

Trevlig helg på er, var rädda om varandra.
(jag håller förresten på med ett massivt inlägg gällande mina förehavanden under bloggpausen, men det går inte så fort eftersom jag måste ha tillstånd av både Länsstyrelsen, diverse djurskyddsföreningar, brandkåren och inte minst min eländiga kvinna innan jag får publicera det brännheta materialet.)

Nå, nog tjafsat! Jag lämnar med varma Alfahand över mikrofonen till Fred Schneider och flickorna istället. Hit it, Fred!