Ziinga

söndag 25 december 2011

Det gick vägen!


Under hösten har jag skrivit på en novell som fick bli mitt bidrag i en novelltävling på 1av3.se. De vinnande bidragen kommer efter nyåret ges ut i en bok med titeln "Isbjörnar och eltandborstar". Novellen skulle innehålla just dessa två ingredienser. 
Någon dag före jul fick jag beskedet att jag var en av vinnarna! Juryn bestod av 3 branschmänniskor, Julia Jönsson, Lennart Guldbrandsson och Linda Skugge. 

Fantastiskt! Jag har fortfarande svårt att riktigt ta in faktumet att min text tog sig hela vägen i tävlingen.

Något jag skrivit kommer finnas i en bok!

Visst är jag medveten om att jag besitter någon form av förmåga och talang i skrivandets konst, men att få det bekräftat på det här sättet är en helt annan sak.

Kanske kan jag nu äntligen skaka av mig den där förbannade Jante som alltid sitter på mina axlar och ständigt viskar i örat: "Vem tror du att du lurar? Du duger inte!".

Jag har dock hela tiden haft en pirrande skön känsla med min isbjörnstext, och när jag väl skickade in den så kunde jag (likt en colombiansk knarkgeneral som precis gjort ett stickprov på den senaste varuleveransen till Miami) utropat: -This is good shit!

Det var just en snygg liknelse ... nåja, jag skyller på att jag är tillfälligt otillräknelig.

I vilket fall som helst, min text är bland det bästa jag någonsin fått ur mig. Något i hästväg, eller björnväg om man så vill. 
Jag är så glad och tacksam för att tillhöra den skara som blivit utvald, och jag kan inte vänta på att få se det tryckta resultatet. Det är på riktigt nu, och jag har som sagt svårt att förstå det. Det ska bli väldigt roligt att få ta del av alla de andra vinnarbidragen också, jag kan tänka mig att det är en skön spridning och oväntade vinklar i ämnet.

Jag har läst en hel del av de bidrag som inte kom med, och det är sannerligen riktigt bra alster. Konkurrensen har varit stenhård, och då känns det ju bara extra roligt att jag lyckades sticka ut ur mängden. Ni som läst mina texter tidigare vet nog ungefär vad som väntar, skillnaden är att det här är längre och mycket bättre. Jag lovar:)

Håll ögonen öppna gott folk, Alfahannen ska nu drabba det litterära etablissemanget med kraften hos en riktigt fånig lavin.

Kram på er, och god fortsättning!

tisdag 20 december 2011

Jul-skriet


Rune, precis i det ögonblick då han inser att han köpt julvört med kummin. 
Rune hatar kummin.

torsdag 15 december 2011

Bäva månde fransmännen!

Jag ska bli gräsänkling.
I ett halvår.

Logiskt sinnade som ni alla är, kära läsare, så förstår ni ju att det faktiskt också innebär att Yrvädret skall bli gräsänka. Eller gräsanka, som hon själv uttrycker det på sitt oefterhärmliga, vokalvilda sätt.

Hennes arbete för henne till vackra Angers under sex månaders tid.
Angers. Idag en idyll, imorgon en stad i kaos. Yrvädrets stormande framfart förändrar landskapen hon passerar, inget kommer vara sig likt efter det.

Ska jag gratulera fransmännen eller beklaga? Efter visst övervägande (och en hel del självbevarelsedrift) kommer jag fram till det senare.

Hon är den grå vardagens antipod, tristessens Nemesis. Vem behöver åka Balder när hon finns? Inte jag i alla fall.

Häromdagen drog hon med mig in på Domus. -Jag vill titta på boots nummer 7! förkunnade hon glatt.
-Jaha, svarade jag och gick bort mot skoavdelningen. Väl framme upptäckte jag att hon inte följt med mig. Som bortblåst. Muttrande fick jag leta en bra stund innan jag fann henne vid sminkavdelningen.

-Vart tog du vägen? undrade hon, och tittade skarpt på mig. -Har du varit och flörtat vid ostdisken igen?
Jag svalde en indignerad protest angående hennes fråga (jag hade ju den gången bara hjälpt några stackars tyska kvinnor att välja en fin svensk ost. Västerbotten förstås. Att de sedan råkade vara oerhört attraktiva och kramiga kunde väl knappast jag skyllas för, eller hur?).

-Jamen, svarade jag istället, du sa ju att du ville titta på skor! Hon himlade med ögonen (där har ni en som kan himla, hennes ögon roterar likt ett flipperspel och får mig alltid att tänka på Exorcisten), och höll upp en burk med någon kräm framför mig. Det stod Boots no. 7 på den. Varför har de skokräm vid sminkdisken, tänkte jag under ett ögonblick, men jag insåg snabbt att det tydligen rörde sig om en helt annan gren i krämträdet.

-Du är ganska söt när du är dum, vet du det? sa hon. -Ta en kölapp åt mig, och gå ingenstans!

Jag vandrade, ganska stött, bort till kölappsmaskinen och drog fram nästa i tur.
Nr. 48. Sex nummer före. I väntan stod jag och petade håglöst på några eyeliners medan jag fantiserade om att möblera om hela Domus med hjälp av 13 elefanter och en bulldozer. Tanken mildrade min mörka sinnesstämning avsevärt, och jag flinade ondskefullt bland produkter ifrån Max Factor och L'oreal.

Efter en stund ropade kassörskan upp vårt nummer. -Nummer 48!
Jag vaknade upp ur min destruktiva glädje och ropade högt: - 48? Det är hon där!

Yrvädret vände sig mot mig och ropade tillbaka (dubbelt så högt): -Varför står du och skriker ut min ålder? Ta det en gång till och lite högre är du snäll, jag tror det var en lomhörd fiskare i Lofoten som inte hörde dig!

Så har jag det.

Igår kväll kom dessutom Yrvädrets dotter hem till oss i samband med juluppehåll i studierna. Yrvädret blev förstås kvittrande glad, och på kvällen satte hon sig i vardagsrumssoffan med dottern och vrålade till oss andra: -Nu vill jag att alla kommer hit! Vi ska mysa! Mys, mys, mys gäller här och nu!

Jag och döttrarna släntrade in efter en och satte oss. -Vad ska vi hitta på då? undrade jag.
-Vi ska titta på TV tillsammans och bara mysa! ropade hon (som om vi fortfarande befann oss i en annan del av hemmet). Hon knäppte på TV'n medan hon raljerade vidare: -Just det! Bara mysa och titta på ... Breivik ...

Hennes röst dalade en aning då hon uttalade det sista. Samtidigt som hon förkunnade sitt mysevangelium så trädde en dokumentär om den norske galningen fram på TV-rutan. Snopna åsåg vi alla det som utspelade sig i rutan. Det blev till slut Yrvädrets dotter som bröt tystnaden. Hon skrattade så hon kiknade. Hennes mors fenomenala timing tog knäcken på henne. Jodå, det blir nog ett Yrväder av henne också.

Massmördarmys, se där ett nytt ord för svenska akademin att begrunda. Eller inte, förresten.

Om några veckor åker alltså detta Yrväder iväg ifrån mig.

Förstår ni hur mycket jag kommer sakna henne?


Chateau d'Angers, FY (Före Yrvädret).
Jag återkommer med en bild om 6 månader, vi får se om det ser likadant ut då.

fredag 2 december 2011

Pärlor för svin


Sven-Åke var irriterad. Här hade han köpt en exklusiv Dior-slips, och inte en jävel säger något.

torsdag 1 december 2011

tisdag 29 november 2011

Allsång för tunnhåriga

Nu ska ni få en liten inblick i hur min arma hjärna fungerar.

Under ett helgbesök hos det frisiska Yrvädrets dotter i storstaden tog vi tillfället i akt att besöka diverse antikaffärer. Då vi stegade in i den första möttes vi av en äldre herre vars frisyr jag aldrig sett maken till tidigare. Han tillhörde kategorin överkammare, men medan de flesta andra med den läggningen väljer att placera benan någonstans över ena örat och kamma stråna åt sidan, hade han istället fattat det djärva beslutet att skapa en rak bena i nacken i höjd med skjortkragen och kamma framåt.

Resultatet var imponerande.

De glänsande stråna sträckte sig på bred front spikrakt upp över nacken, smalnade av en smula högst uppe på huvudet och möttes till slut som en sylvass spets mellan ögonbrynen. Frisyren såg ut att vara komponerad med hjälp av Karlssons Klister och möbelpolish. Arrangemanget gjorde att mannen lite grann liknade en pensionerad Fantomen vars hår hade bestämt sig för att behålla formen även efter att dräkt och huva skänkts till Röda Korset (eller var nu en pensionerad Fantom gör av sina forna arbetskläder). Jag sneglade bakom disken och förväntade mig halvt om halvt att få beskåda en lika åldrad Guran på en pall nedanför, men den enda gura som stod att finna var en klassisk Hagström Viking som hängts upp på ena väggen, alldeles intill en uppstoppad bäver.

Jag gjorde mitt bästa för att inte fånglo på mannen, men Yrvädret har i sin tur inga såna hämningar i kroppen. Begreppet "takt och ton" är för henne något diffust som endast skotska säckpipeblåsare ägnar sig åt, och följaktligen stirrade hon på mannens betongfrisyr så till den milda grad att jag nödgades dra mig längre in i butiken för att slippa uppleva eländet. Jag kunde dock inte släppa frisyren i tanken, och medan jag förstrött såg mig omkring i affären gick hjärnan på högvarv i ämnet överkamning.

Vad hette mannen? Kanske han hette Axel? I så fall, kunde man då kalla honom Kam-Axel? Fanns det en klubb för överkammare? Vad kunde en sådan klubb heta? BFBNR (Bald Fellows But Not Really)? Vad sjunger man då man träffas på klubben en gång i månaden? We Shall Överkam? I så fall kan ju Birgit Friggebo leda sången, det lär gå bättre än 1994!

Sådär höll jag på för mig själv, i en allt mer skenande hastighet. Jag kraftansträngde mig för att stänga ute tankestormen.

Medan jag istället försökte koncentrera mig på ett antal förtjusande blomkrukor i jugend kunde jag höra hur Yrvädret och Frisörernas Skräck började prata med varandra. Yrvädrets pärlande skratt hördes, och då förstod jag att hon satt igång med en charmoffensiv. Jag sneglade bort mot dem, och mycket riktigt stod min kvinna och beundrade gamla smycken medan hon kuttrade med mannen bakom disken. Hon blinkade med sina långa ögonfransar mot honom så att det fladdrade i hans skjortkrage (men luggen stod still).

Jag suckade. "Bara hon inte klappar honom på huvudet också." tänkte jag för mig själv. "Sticker hon sig på luggen så måste hon ta en stelkrampsspruta och en tvåveckors penicillinkur". Lyckligtvis lät hon inte sin hand göra en utflykt i hårprodukternas förlorade land. Blinkningar och kutter hade tydligen gjort ett tillräckligt bra jobb ändå, eftersom han nu packade ner ett halsband och ett par örhängen i en påse.

När Yrvädret räckte över pengarna till honom, fumlade han med händerna och tappade några sedlar på golvet bakom disken. Han böjde sig ner och krafsade ihop pengarna, och då han reste sig igen hade något hänt med frisyren. Den spetsiga luggen som tidigare låg som limmad i pannan pekade nu rakt upp i taket. På ett ögonblick hade han förvandlats ifrån en åldrad Fantom till en åldrad Tintin.

Åsynen blev för mycket för mig, jag kände hur det bubblade inombords samtidigt som benen blev allt svagare. Jag lyckades kväka fram ett adjö innan jag stapplande tog mig ut ur butiken. Väl ute i friska luften bröt jag ihop fullkomligt, jag skrattade så jag skrek. Efter en stund kom Yrvädret ut till mig, och jag samlade mig för att vandra vidare. Min kvinna känner mig väl, hon visste precis vad som försiggått under hela tiden. Hon skakade lätt på huvudet, tog mig under armen och så gick vi vidare.

Det började blåsa medan vi vandrade längs gatorna. Jag lyssnade på den tilltagande vinden, och undrade stillsamt inombords vad som skulle kunna hända om mannen gav sig på att cykla hem i motvind. Jag såg framför mig hur mannens stela hår böjade smälla som ett dasslock mot huvudet under cykelfärden. Att frisyren reste sig rakt upp i luften likt en felvänd tuppkam, att han skulle se ut som en ambulerande biskop med lågbudgetmössa för ghettobruk, att han ...

-Älskling!

Yrvädrets röst skar igenom visionerna likt en het kniv igenom smör.

-Sluta nu! Låt den där frisyren vara så går vi på puben istället.

Hon känner mig väl, som sagt.


Det här var ett litet exempel.
Så här har jag det, gott folk. Varje dag. Jag tar intryck av precis allt, och är helt slut om kvällarna. Jag somnar som en klubbad säl, och det hade väl varit gott så om det inte vore för att jag drömmer så intensivt hela nätterna också.

Men jag ska inte klaga. Jag skulle inte vilja vara utan det.

Och det vill inte ni heller ;)


"WE SHALL ÖVERKAAAAM SOOOOMEDAAAAAAAYY"

Tryckutjämning


Är man som Sören uppvuxen i en familj där svordomar är strängt förbjudna, krävs en viss finess och kreativitet när man behöver lätta på trycket.

Så här brukar Sören göra:


"HÄLL-VETE!"

fredag 11 november 2011

Förvillande affärsverksamhet

Under en kvällspromenad möter Yrvädret och jag en kvinna. Hon hälsar medan hon passerar och vi besvarar hälsningen. Jag på typiskt halvmumlande svenskt manér, Yrvädret på öronbedövande frisiskt.

Medan vi vandrar vidare så säger Yrvädret:
-Jag känner igen henne.
-Jaså, svarar jag.
-Ja, hon har haft en affär.

Jag gräver i minnet en stund. Min inre spade får dock bara upp visioner av lapskojs, vilket i och för sig är trevligt men inte särskilt relevant. Jag rycker på axlarna och satsar istället på att hålla konversationen igång.

-Är det hon som haft sybehörsaffären vid torget?
Yrvädret ser på mig. Ögonen ler.
-Nej, hon har haft en affär med en granne.
-Åh, svarar jag medan ämnet vänts upp och ner, -en sån affär...

Vi vandrar vidare under tystnad. Jag ser på änderna vid dammen och tycker de ger ett välkommet och okomplicerat intryck som motvikt till människans affärsintensiva tillvaro.

Jag bestämmer mig för att laga lapskojs när vi kommer hem.
Jag vill gärna vara okomplicerad, jag också.


-Så du har alltså en affär?
-Jajamensan!
-Skäms på dig!

onsdag 9 november 2011

Språkförbistring


Mitt frisiska Yrväder till kvinna kom hem igår med ett nytt par skor i en påse. Kvittrande förevisade hon dem för mig. 
Jag suckade åt henne; 
-Vilken tur att du äntligen hittat ett par skor, du har ju bara 133 par till! 
Hon log, gick fram till mig och rufsade om den kalufs jag inte har (effekten blev snarare som att rufsa om ett sandpapper, hur sensuellt är det?) 
-Men älskling, du säger ju alltid att du vill jag ska vara slösaktig! 
För andra gången på kort tid undlät jag mig en suck. 
-Nej. Lösaktig, älskling, lösaktig. 

Jag anar att hon misstolkar mig med flit.

torsdag 22 september 2011

Målande bildspråk och liknelser är rena minfälten!


Vare sig man sysslar med kåserande eller skönlitterärt skrivande, är det ibland lätt att ge sig hän åt diverse målande beskrivningar och tjusiga metaforer i syfte att skänka läsaren sinnesbilder, bilder som skall locka till eftertanke eller väcka munterhet.
Åtminstone är så fallet för undertecknad, jag får ofta ta mig själv i örat då jag upptäckt att jag återigen givit mig ut på skrivandets snipa bland liknelsernas förrädiska grynnor (se, nu gjorde jag det igen! nyp nyp!). Snipa förresten, mitt frisiska Yrväder till kvinna envisas med att säga "snippa", och det ger onekligen upphov till en del märkliga sinnesbilder. "Sjöräddningen tvingades ut i hårt väder för att undsätta en snippa i nöd", eller "Det var en tjusig snippa, det där, vad vill du ha för den?".
Vad får ni för bild av detta, månne? Hon påstår att felsägningen beror på att hon är holländska, men själv är jag övertygad om att hon bara jävlas. Som vanligt :)

Nu kom jag ur kurs igen (också som vanligt). Målande bildspråk var det!
Nå, ägnar man sig åt denna lockande skrivsyssla kan det vara bra att veta hur förrädiskt det är och att fällor väntar bakom varje stavelse.

Veckotidningsföljetongerna hade sin storhetstid mellan 30- och 70-talet, men dessvärre (eller lyckligtvis, välj själva) ägnade sig dess mycket produktiva skribenter åt det målande bildspråket på ett så fantasifullt och krystat sätt att det gränsade till det absurda.
Minst sagt.

Så, kära läsare och medskribenter, i upplysningens tjänst; Tag lärdom av dessa avskräckande exempel som hämtats ur just dylika veckotidningsföljetonger. Det rör sig alltså inte om refuserade verk, nej dessa praktexemplar har gått i tryck och lästs av tusental!

Håll till godo, och varen aktsamma:)



-Greven bröt tystnaden med en stum nick.


-Ha! utropade han på portugisiska.


-Hur är det med dig? frågade Honoria. -Jag är alldeles våt, svarade han torrt.


-Markisen drog en djup suck på sitt modersmål.


-Vid bäckens strand satt en piga och mjölkade en ko, men i vattnet såg det omvänt ut.


-Pigan? Ja, hon är mjölkad och klar, nu ska jag bara mocka också.






-Fadern reste sig med glaset i sin hand, såg ut över den bidande barnaskaran och sade med av rörelse darrande stämma: Forts. följer nästa lördag.
 
-Hon satt som en marmorstaty och smålog som endast marmor kan småle.




















-Sluta flina!




-Den förskräckliga underrättelsen krossade hans hjärta, och han sjönk avdånad till golvet. När han reste sig, var han död.


-Hon gick över gräsmattan, saftig och grön som endast i juli.


-Morgonrodnandens gyllene sardin simmar, knuffande solen i akvariet på berget.

-Jag älskar denna kvinna som en utsvulten tiggare älskar sitt guld.

-På hoppets planka hade han gått torrskodd genom missräkningarnas öken.

-Generalen promenerade gemytligt fram och tillbaka med händerna på ryggen, läsande i sin tidning.

-Negerns ansikte blev plötsligt kritvitt av skräck.

-Grevinnan satte sig till bords med sitt största barn utan att kunna äta det minsta.

-Herr greve, sade han. -Ni har ruinerat mig, ni har krossat mina föräldrars hjärtan, ni har skövlat min dotters lycka och ni har rymt med min hustru. Men tag er i akt! Gå inte för långt! 


-Vafalls! Har ni tagit mitt Nintendo också!? En garde, fähund!

söndag 9 januari 2011

Bloggen är död...Länge leve bloggen!

Av någon obskyr och dunkel anledning har tekniken på Blogspot börjat jäklas med mig. Detta gör mig förbannad.

Därför tar jag nu farväl av denna blogg men bjuder er att besöka min nya, i vredesmod skapade, blogg:

http://alfahanne.wordpress.com


Väl mött, och ha överseende med att den är under uppbyggnad!

Kram på er!