Retorik

Erik kunde med små medel övertyga omgivningen att han var en kanonkille

Allsång för tunnhåriga

Nu ska ni få en liten inblick i hur min arma hjärna fungerar.

Under ett helgbesök hos det frisiska Yrvädrets dotter i storstaden tog vi tillfället i akt att besöka diverse antikaffärer. Då vi stegade in i den första möttes vi av en äldre herre vars frisyr jag aldrig sett maken till tidigare. Han tillhörde kategorin överkammare, men medan de flesta andra med den läggningen väljer att placera benan någonstans över ena örat och kamma stråna åt sidan, hade han istället fattat det djärva beslutet att skapa en rak bena i nacken i höjd med skjortkragen och kamma framåt.

Resultatet var imponerande.

De glänsande stråna sträckte sig på bred front spikrakt upp över nacken, smalnade av en smula högst uppe på huvudet och möttes till slut som en sylvass spets mellan ögonbrynen. Frisyren såg ut att vara komponerad med hjälp av Karlssons Klister och möbelpolish. Arrangemanget gjorde att mannen lite grann liknade en pensionerad Fantomen vars hår hade bestämt sig för att behålla formen även efter att dräkt och huva skänkts till Röda Korset (eller var nu en pensionerad Fantom gör av sina forna arbetskläder). Jag sneglade bakom disken och förväntade mig halvt om halvt att få beskåda en lika åldrad Guran på en pall nedanför, men den enda gura som stod att finna var en klassisk Hagström Viking som hängts upp på ena väggen, alldeles intill en uppstoppad bäver.

Jag gjorde mitt bästa för att inte fånglo på mannen, men Yrvädret har i sin tur inga såna hämningar i kroppen. Begreppet "takt och ton" är för henne något diffust som endast skotska säckpipeblåsare ägnar sig åt, och följaktligen stirrade hon på mannens betongfrisyr så till den milda grad att jag nödgades dra mig längre in i butiken för att slippa uppleva eländet. Jag kunde dock inte släppa frisyren i tanken, och medan jag förstrött såg mig omkring i affären gick hjärnan på högvarv i ämnet överkamning.

Vad hette mannen? Kanske han hette Axel? I så fall, kunde man då kalla honom Kam-Axel? Fanns det en klubb för överkammare? Vad kunde en sådan klubb heta? BFBNR (Bald Fellows But Not Really)? Vad sjunger man då man träffas på klubben en gång i månaden? We Shall Överkam? I så fall kan ju Birgit Friggebo leda sången, det lär gå bättre än 1994!

Sådär höll jag på för mig själv, i en allt mer skenande hastighet. Jag kraftansträngde mig för att stänga ute tankestormen.

Medan jag istället försökte koncentrera mig på ett antal förtjusande blomkrukor i jugend kunde jag höra hur Yrvädret och Frisörernas Skräck började prata med varandra. Yrvädrets pärlande skratt hördes, och då förstod jag att hon satt igång med en charmoffensiv. Jag sneglade bort mot dem, och mycket riktigt stod min kvinna och beundrade gamla smycken medan hon kuttrade med mannen bakom disken. Hon blinkade med sina långa ögonfransar mot honom så att det fladdrade i hans skjortkrage (men luggen stod still).

Jag suckade. "Bara hon inte klappar honom på huvudet också." tänkte jag för mig själv. "Sticker hon sig på luggen så måste hon ta en stelkrampsspruta och en tvåveckors penicillinkur". Lyckligtvis lät hon inte sin hand göra en utflykt i hårprodukternas förlorade land. Blinkningar och kutter hade tydligen gjort ett tillräckligt bra jobb ändå, eftersom han nu packade ner ett halsband och ett par örhängen i en påse.

När Yrvädret räckte över pengarna till honom, fumlade han med händerna och tappade några sedlar på golvet bakom disken. Han böjde sig ner och krafsade ihop pengarna, och då han reste sig igen hade något hänt med frisyren. Den spetsiga luggen som tidigare låg som limmad i pannan pekade nu rakt upp i taket. På ett ögonblick hade han förvandlats ifrån en åldrad Fantom till en åldrad Tintin.

Åsynen blev för mycket för mig, jag kände hur det bubblade inombords samtidigt som benen blev allt svagare. Jag lyckades kväka fram ett adjö innan jag stapplande tog mig ut ur butiken. Väl ute i friska luften bröt jag ihop fullkomligt, jag skrattade så jag skrek. Efter en stund kom Yrvädret ut till mig, och jag samlade mig för att vandra vidare. Min kvinna känner mig väl, hon visste precis vad som försiggått under hela tiden. Hon skakade lätt på huvudet, tog mig under armen och så gick vi vidare.

Det började blåsa medan vi vandrade längs gatorna. Jag lyssnade på den tilltagande vinden, och undrade stillsamt inombords vad som skulle kunna hända om mannen gav sig på att cykla hem i motvind. Jag såg framför mig hur mannens stela hår böjade smälla som ett dasslock mot huvudet under cykelfärden. Att frisyren reste sig rakt upp i luften likt en felvänd tuppkam, att han skulle se ut som en ambulerande biskop med lågbudgetmössa för ghettobruk, att han ...

-Älskling!

Yrvädrets röst skar igenom visionerna likt en het kniv igenom smör.

-Sluta nu! Låt den där frisyren vara så går vi på puben istället.

Hon känner mig väl, som sagt.


Det här var ett litet exempel.
Så här har jag det, gott folk. Varje dag. Jag tar intryck av precis allt, och är helt slut om kvällarna. Jag somnar som en klubbad säl, och det hade väl varit gott så om det inte vore för att jag drömmer så intensivt hela nätterna också.

Men jag ska inte klaga. Jag skulle inte vilja vara utan det.

Och det vill inte ni heller ;)

"WE SHALL ÖVERKAAAAM SOOOOMEDAAAAAAAYY"

Tryckutjämning

Är man som Sören uppvuxen i en familj där svordomar är strängt förbjudna, krävs en viss finess och kreativitet när man behöver lätta på trycket.

Så här brukar Sören göra:

"HÄLL-VETE!"

Förvillande affärsverksamhet

Under en kvällspromenad möter Yrvädret och jag en kvinna. Hon hälsar medan hon passerar och vi besvarar hälsningen. Jag på typiskt halvmumlande svenskt manér, Yrvädret på öronbedövande frisiskt.

Medan vi vandrar vidare så säger Yrvädret:
-Jag känner igen henne.
-Jaså, svarar jag.
-Ja, hon har haft en affär.

Jag gräver i minnet en stund. Min inre spade får dock bara upp visioner av lapskojs, vilket i och för sig är trevligt men inte särskilt relevant. Jag rycker på axlarna och satsar istället på att hålla konversationen igång.

-Är det hon som haft sybehörsaffären vid torget?
Yrvädret ser på mig. Ögonen ler.
-Nej, hon har haft en affär med en granne.
-Åh, svarar jag medan ämnet vänts upp och ner, -en sån affär...

Vi vandrar vidare under tystnad. Jag ser på änderna vid dammen och tycker de ger ett välkommet och okomplicerat intryck som motvikt till människans affärsintensiva tillvaro.

Jag bestämmer mig för att laga lapskojs när vi kommer hem.
Jag vill gärna vara okomplicerad, jag också.

-Så du har alltså en affär?

-Jajamensan!

-Skäms på dig!

Språkförbistring

Mitt frisiska Yrväder till kvinna kom hem igår med ett nytt par skor i en påse. Kvittrande förevisade hon dem för mig. 

Jag suckade åt henne; 

-Vilken tur att du äntligen hittat ett par skor, du har ju bara 133 par till! 

Hon log, gick fram till mig och rufsade om den kalufs jag inte har (effekten blev snarare som att rufsa om ett sandpapper, hur sensuellt är det?) 

-Men älskling, du säger ju alltid att du vill jag ska vara slösaktig! 

För andra gången på kort tid undlät jag mig en suck. 

-Nej. Lösaktig, älskling, lösaktig. 

Jag anar att hon misstolkar mig med flit.

Målande bildspråk och liknelser är rena minfälten!

Vare sig man sysslar med kåserande eller skönlitterärt skrivande, är det ibland lätt att ge sig hän åt diverse målande beskrivningar och tjusiga metaforer i syfte att skänka läsaren sinnesbilder, bilder som skall locka till eftertanke eller väcka munterhet.

Åtminstone är så fallet för undertecknad, jag får ofta ta mig själv i örat då jag upptäckt att jag återigen givit mig ut på skrivandets snipa bland liknelsernas förrädiska grynnor (se, nu gjorde jag det igen! nyp nyp!). Snipa förresten, mitt frisiska Yrväder till kvinna envisas med att säga "snippa", och det ger onekligen upphov till en del märkliga sinnesbilder. "Sjöräddningen tvingades ut i hårt väder för att undsätta en snippa i nöd", eller "Det var en tjusig snippa, det där, vad vill du ha för den?".

Vad får ni för bild av detta, månne? Hon påstår att felsägningen beror på att hon är holländska, men själv är jag övertygad om att hon bara jävlas. Som vanligt :)

Nu kom jag ur kurs igen (också som vanligt). Målande bildspråk var det!

Nå, ägnar man sig åt denna lockande skrivsyssla kan det vara bra att veta hur förrädiskt det är och att fällor väntar bakom varje stavelse.

Veckotidningsföljetongerna hade sin storhetstid mellan 30- och 70-talet, men dessvärre (eller lyckligtvis, välj själva) ägnade sig dess mycket produktiva skribenter åt det målande bildspråket på ett så fantasifullt och krystat sätt att det gränsade till det absurda.

Minst sagt.

Så, kära läsare och medskribenter, i upplysningens tjänst; Tag lärdom av dessa avskräckande exempel som hämtats ur just dylika veckotidningsföljetonger. Det rör sig alltså inte om refuserade verk, nej dessa praktexemplar har gått i tryck och lästs av tusental!

Håll till godo, och varen aktsamma:)

-Greven bröt tystnaden med en stum nick.

-Ha! utropade han på portugisiska.

-Hur är det med dig? frågade Honoria. -Jag är alldeles våt, svarade han torrt.

-Markisen drog en djup suck på sitt modersmål.

-Vid bäckens strand satt en piga och mjölkade en ko, men i vattnet såg det omvänt ut.

-Pigan? Ja, hon är mjölkad och klar, nu ska jag bara mocka också.

-Fadern reste sig med glaset i sin hand, såg ut över den bidande barnaskaran och sade med av rörelse darrande stämma: Forts. följer nästa lördag.
 

-Hon satt som en marmorstaty och smålog som endast marmor kan småle.

-Sluta flina!

-Den förskräckliga underrättelsen krossade hans hjärta, och han sjönk avdånad till golvet. När han reste sig, var han död.

-Hon gick över gräsmattan, saftig och grön som endast i juli.

-Morgonrodnandens gyllene sardin simmar, knuffande solen i akvariet på berget.

-Jag älskar denna kvinna som en utsvulten tiggare älskar sitt guld.

-På hoppets planka hade han gått torrskodd genom missräkningarnas öken.

-Generalen promenerade gemytligt fram och tillbaka med händerna på ryggen, läsande i sin tidning.

-Negerns ansikte blev plötsligt kritvitt av skräck.

-Grevinnan satte sig till bords med sitt största barn utan att kunna äta det minsta.

-Herr greve, sade han. -Ni har ruinerat mig, ni har krossat mina föräldrars hjärtan, ni har skövlat min dotters lycka och ni har rymt med min hustru. Men tag er i akt! Gå inte för långt! 

-Vafalls! Har ni tagit mitt Nintendo också!? En garde, fähund!

Bloggen är död...Länge leve bloggen!

Av någon obskyr och dunkel anledning har tekniken på Blogspot börjat jäklas med mig. Detta gör mig förbannad.

Därför tar jag nu farväl av denna blogg men bjuder er att besöka min nya, i vredesmod skapade, blogg:

http://alfahanne.wordpress.com


Väl mött, och ha överseende med att den är under uppbyggnad!

Kram på er!