Stenpartiets uppkomst

Krönika, publicerad i Östran den 14/11 2012.

Stenpartiets uppkomst

Mitt frisiska yrväder till kvinna och jag har en kolonistuga i Humlekärrshult. Mellan vår och höst tillbringar vi varje ledig stund där, båda med helt olika approach till kolonilivet; där jag ser prunkande växtlighet, ser hon en bit rå natur som ska betvingas. Jag ligger gärna i hammocken och löser korsord. Hon far runt som en speedad iller och brottas med Moder jord … min kvinna leder just nu på poäng. Vid skymningen varje kväll greppar hon en sax, och med en farlig glimt i ögonen massakrerar hon sedan mördarsniglar med sådan hastighet att Neo i The Matrix framstår som en stelgipsad Drulle Sköldpadda.

Senaste gången jag rensade ogräs, konstaterade min kvinna att jag hade grävt upp dahlior och sparat rävrumpor … så nu får jag inte rensa ogräs längre. Ibland drabbas hon dessutom av en släng trädgårdsarkitektur-feber. Hon insjuknade i en sådan i somras.

Jag låg och slumrade i hammocken då jag brutalt väcktes av Yrvädrets röst: – Älskling! Jordgubbslandet ska bort, vi ska ha ett stenparti där istället! Fint, va? Upp med dig nu, hämta skottkärran, en spade och ge dig iväg och leta stenar! Stora! Kan inte vara så svårt att hitta, Småland är ju fullt av dem!

Hon viftade bort mina protester och skuttade glatt, beväpnad med en hacka, bort mot det dödsdömda jordgubbslandet. Jag hämtade kärran och gav mig muttrande iväg. Jag är bra på att muttra. – Femton lass jord också, så får vi lite höjd på det! ropade hon efter mig. Femton lass! Mutter, mutter.

Visst fanns både stenar och jord, jag jobbade surmulet på medan jag fantiserade om att starta Stenpartiet – partiet för hunsade män. Det politiska manifestet blev en aning diffust, men det handlade i alla fall om kolonier och monstruösa mängder asfalt.

Tiden gick och jag lämnade lass efter lass hos min ystra kvinna. Jag gick för att hämta ännu ett, då en granne vinkade på mig. En äldre man av utländsk härkomst, vi brukade prata ibland. Jag gick in till honom. Han hade sett mig med kärran under dagen. – Du måste vara törstig. sa han.

Jag hann inte svara innan han höll fram ett glas vatten till mig. Jag tackade, tog två rejäla klunkar … och höll på att kvävas! Mannen log och berättade att jag just blivit bjuden på hans hemlands nationalsprit. Det var mycket starkt, men eftersom jag är väluppfostrad så drack jag artigt ur glaset. Efter en stund tycktes grannen som den trevligaste mannen i världen, och han berättade för mig om sina renoveringsplaner medan mitt glas fylldes på. Jag gav honom självsäkert tips om hur vissa detaljer kunde byggas och eftersom jag vet ungefär lika mycket om snickrande som en ananas om renskötsel, så blev diskussionen stundtals hetsig. Jag mådde toppen.

Efter en stund tackade jag för pratstunden och begav mig på ostadiga ben hemåt. Sedan minns jag inte mycket mer av den kvällen. Morgonen därpå vaknade jag med en monumental huvudvärk. Min kvinna lutade sig fram, strök mig över kinden och sa: – Min stackars dumma älskling, igår fick du allt om bakfoten: skottkärran skulle vara full, inte du.

----------------

För övrigt strävar jag vidare med fotograferandet:

Mistluren, nu 10 år.

 Ett tillfälligt tivolibesök lyser upp hamnområdet.

 Norra kajen efter att solen gått ner.

En kista som Yrvädret och jag nyligen gjort i ordning.

Nero har erövrat en blomkruka med nysådda blomfrön. Han är jordnära, den pojken.

Facebooks fasor, förevigade fåglar.

Krönika i Östran, publicerad den 31 oktober.

Jag facebookar, alltså finns jag.

Förr var Facebook (FB) en plats där släktingar och barndomsvänner kunde lära känna varandra igen. I en del fall blev det mycket lyckat, i andra bara bekräftat varför du flyttade iväg för att slippa den där odrägliga bryllingen som brukade kasta kottar i örat på dig och stjäla alla dina färgade bitar så att du blev sittande där med grått lego och stukad barndom.

Nu är FB inte bara en mötesplats, det ÄR ditt umgänge. Finns du inte på FB, så är du en obskyr kuf som sannolikt sitter hemma om kvällarna i lederhosen och lyssnar på trattgrammofon. Men se upp; steget från kuf till byfåne är inte långt, och inom kort lär icke-FB-anslutna liknas vid vildsvin och en årlig jaktsäsong kanske införs för att hålla beståndet på behagligt låg nivå.

Förr innebar FB en möjlighet för dig att få ut dina klokaste tankar i form av välformulerade statusuppdateringar.

Nu räcker det med att du har en smartphone. Eftersom den är synnerligen spårbar behövs inga statusuppdateringar längre, det räcker med att skicka en ”incheckning” så vet alla var du befinner dig. Snart gör FB allt detta åt dig automatiskt och kommer med GPS-precision se till att ingen missar dina dagliga erfarenheter, vare sig du tar emot Nobelpriset i kemi eller trampar på en hundskit i Kolberga.

Övervakningssamhällets sista pusselbit har med FB:s hjälp nu fallit på plats. Vi hjälper dessutom mer än gärna till att hålla koll på oss. Lite som att först sätta halsbandet på hunden och sedan låta den själv bära kopplet i munnen

.

Men det är okej. Ge mig kopplet.

Kan jag bara få två små önskemål tillgodosedda i gengäld, FB?

Bättre riktad reklam. Det FB tjänar sin pengar på är att dyrt sälja information om dig till olika företag. Allt du skriver om och gillar är hårdvaluta, FB ringar in dina intressen och anpassar reklamen på sidan för att tilltala just dig. Men den kan bli bättre som sagt. Igår drabbades jag av förstoppning, och det vet alla hur jobbiga sådana kan vara. Det blev ett toalettbesök med inslag av Kafka-ångest. En svår stund senare vacklade jag bredbent till datorn och loggade in. Det allvetande FB visade genast ett erbjudande om laxermedel. Ja, egentligen såg jag reklam för en skum DVD-film med titeln ”Fullt ös i Mumindalen”, men jag fattade nog vinken, jag! Problemet är att inte alla har mitt vassa analytiska sinne, och därför bör FB bli ännu tydligare här.

Utökade verktyg vid vänförfrågningar. Då och då inkommer vänförfrågningar från människor jag inte har en aning om vilka de är. Trist. Valen jag nu har är att bekräfta eller tacka nej. Urtrist.

Eftersom FB redan vet allt om alla kan jag gott få mer kött på benen. T. Ex: ”Petter Pytt vill bli din vän. Enda gången du mött honom i ditt liv är vid IK70-grillen 1988, där han spillde räksallad på dina träskor. Han söker din vänskap med förhoppning att få se sommarbilder på din lättklädda fru. Vad vill du göra? Bekräfta, Tacka nej eller Sända en elchock?”

Gör detta för mig, så ska jag inte gnälla på FB på två veckor. 

Högst.

-----------------

Bildstapplandet fortsätter, må ni tro. Här kommer några försök till:

Blå Jungfrun i förrgår kväll. Mystiska streck i en mystisk himmel över en mystisk ö. Mystiskt.

Vi arrangerade en humorkväll för oskarshamnarna. Även artisterna mådde bra. 

"Chilla bland scilla". Ett gräsandspar har tagit vår kolonilott i besittning, upptäckte vi idag.

Tog denna bild idag i Gunnarsö. Jag gillar den.

Alfafjanterier

Krönika publicerad i Östran 2012-10-24

Mini-Marx tar över!

Jag är orolig för Dotter nr.4 (nio år). Hon börjar visa egenskaper jag trodde jag var ensam om i familjen.

För en tid sedan kom hon hem från skolan. – HEJ! JAG HAR SKAPAT! viskade hon inte. Rent fysiskt borde det vara omöjligt för något så litet att besitta en röstvolym som ger utslag på Richterskalan, men så är det i alla fall. Att ta med henne till exempelvis Kalifornien är helt uteslutet; hennes första fråga efter glass skulle få Los Angeles att försvinna ner i Stilla Havet.

– Vad har du skapat? frågade jag, redan med ett lätt tinnitus-tjut i öronen.

– TITTA HÄR! Hon halade fram något ur sin väska och ställde det på bordet.

– Vilken fin krokodil! berömde jag.

– KROKODIL? ÄR DU INTE KLOK? Hon inväntade inte mitt försvarstal angående min mentala status, utan placerade med eftertryck en liten plakett framför konstverket. ”Skrämd häst”, stod det.

Denna dag hade skolfröken berättat om en förening vid namn Rädda Djuren. Detta måste gjort ett djupt intryck på Dotter nr. 4, men uppenbarligen hade hon stängt av öronen efter namn-informationen, gjort en egen tolkning av vad föreningen stod för och slutligen förevigat allt i ler-form. Medan jag betraktade resultatet av hennes konstnärliga utsvävningar, så slog det mig. Hon börjar tänka som jag. Vänder och vrider på orden och skapar nya tankevägar. Insikten fick mig att bäva inför framtiden.

Exemplen som stöder denna oroväckande teori har sedan dess mångfaldigats, ungefär i samma rasande takt som vår slampa till katt ploppar ur sig avkommor.

En dag hittade dottern en märklig sten vid strandkanten. Hon tog med den hem och analyserade den grundligt, allt medan hon förde anteckningar. Vid ett tillfälle läste jag över hennes axel: ”Mystisk sten. Kan åckså vara ett skulett. Vikt: 1 cm.”

Eller ta bara häromdagen. Hon besökte min moder, som visade släktbilder för henne. – STOPP STOPP OCH HALLÅ, FARMOR! VILKA ÄR DET DÄR? Hon pekade på en bild och farmor, som redan är lätt lomhörd och därmed hjälpligt skyddad från min dotters lamslående ljudvolym, svarade: – Det där är din pappas storebröder, de är tvillingar. – TVILLINGAR? DET HADE JAG INGEN ANING OM! VARFÖR HAR INGEN SAGT DET? FÖRRESTEN GÅR DET INTE ATT SE ATT DE ÄR TVILLINGAR, DET ÄR JU INGEN SKILLNAD PÅ DEM!

Hur argumenterar man mot sånt? Hennes uttalanden för tankarna till Groucho Marx, som även han dribblade med bakvända formuleringar i stil med: ”Om du tar tranbär och stuvar dem som äppelsås, så smakar de mer katrinplommon än rabarber gör!”

Jag säger (nästan) som pappa Tyko i klassikern Karl-Bertil Jonssons julafton: – Jag har närt en humorist vid min barm! Dotter nr.4 har alltså börjat tänka fritt och kreativt. Detta måste stävjas, annars blir hon ju som jag … och så kan vi inte ha det!

Mitt frisiska yrväder till kvinna summerar på sedvanligt subtilt manér: – Det räcker med EN pajas i huset.

--------------

I övrigt tränar jag vidare i mitt fotograferande. Här följer några smakprov från veckan som gått:

Moder 

Nero - vår Maine Coonpojke, 8 månader gammal. 

Soluppgång i Ernemar

Solnedgång i hamnen 

Döderhults kyrkogård. Luggklippta björkar.

Den pensionerade varvskranen i morgonljus. 

Knotiga träd i Döderhultsdalen. Väntar bara på att Döden ska komma gående med ett schackspel under armen. 

En husgavel i svårt behov av en brasiliansk vaxning.

Vi testar en stund igen

Jag har varit borta länge. 

Från bloggvärlden.

Enligt min kvinna har jag varit borta från den verkliga världen också. Men jag vet inte hur tungt orden väger från en kvinna som har rosa kokos till pålägg på frukostmackorna.

Nå, jag ska försöka arbeta mig tillbaka till bloggosfären igen. Det är ju inte så att jag slutat skriva under den tid jag inte varit här. Jag skriver numera krönikor i Östran och försöker utöver det bli en åtminstone halvbra fotograf.

Jag börjar med att publicera mina tidningskrönikor här, varvat med bilder.

Den eländige Alfahannen är tillbaka. Gläd er.

Jag börjar med att återge min första tidningskrönika från i höstas.

En känslig Alfahanne gör entré

Ja, gott folk, nu ska ni få dras med en självutnämnd Alfahanne på onsdagarna. Jag har förärats att bidra med krönikor här, ett uppdrag som jag tar på största allvar, men som (om jag känner mig själv rätt) lär mynna ut i en serie fånigheter istället.

Jag är krönikör på skrivsajten 1av3.se, jag skrivit ett antal texter som blivit tryckta i olika dagstidningar och jag är även publicerad i förlaget Vulkans novellsamling Isbjörnar och eltandborstar.

Vem är jag då?

Jo, jag är en 45-årig dagdrömmare med ett frisiskt Yrväder till kvinna som sambo, fyra döttrar, en bonusdotter och till råga på eländet är vi också behäftade med en förvuxen honkatt med förkärlek för att vässa klorna mot mänskliga kroppsdelar.

I denna fundamentalt feminina miljö benämner jag mig Alfahanne. Denna titel har alltså ingenting med machokultur att göra … jo, jag försöker förstås så gott jag kan för att upprätthålla en gravt maskulin livsföring ändå, men det överväldigande östrogena motståndet får den ambitionen att föra en synnerligen tynande tillvaro.

Min kvinna, en vildlockig skapelse (här benämnd Yrvädret) är från Nederländerna, landet där begreppet ”blygsel” är okänt. Tro mig, i ett land med 17 invånare per kvadratmeter finns inget utrymme att vara blyg.

Lägg därtill att hon kommer från provinsen Friesland, där de tagit dessa nationella egenskaper och vridit till dem ytterligare ett kvarts varv: hjärtliga, högljudda, och närmast generande ogenerade.

Nu hör det till saken att vi antagligen kompletterar varandra väl ändå; vi är båda extroverta och nyfikna, och jag erkänner att högljuddhet även kan appliceras på mig själv. Medan Yrvädret har båda fötterna stadigt på jorden är jag den som ständigt leds iväg av skenande fantasier och ologiska krumsprång.

Ett exempel på hur vi kan bete oss när vi beblandar oss med andra, intet ont anande, medmänniskor:

Hon och jag är på Apoteket. Yrvädret kallar till sig personal för att få experthjälp rörande bästa möjliga behandling mot axelsmärtor. Apotekaren guidar oss säkert genom smärtlindringens förrädiska stigar, och efter en stund står vi vid kassan med två förpackningar ibuprofen och diklofenak. Kassörskan granskar varorna och tillägger:

-Bara så ni vet, de här får ni inte ta ihop.

-Va? Utropade jag. Ska hon stå i köket och jag i hallen?

De båda kvinnorna gav mig en blick som kunnat få en björn att gå i ide mitt under högsommaren.

Jag får inget svar, istället väljer Yrvädret att högljutt byta ämne:

-Finns de här som stolpiller? Min karl här har sväljfobi, och det vore bättre om han fick tabletter som stoppas in där han inte kan bita sönder dem.

Hon är en särdeles eländig kvinna … men hon är min särdeles eländiga kvinna.

Intressena som fört oss samman är:

·        Musik

·        Loppisar

·        En vuxen aktivitet som jag utelämnar här (kan vara barn som läser)

·        Sex

Mycket av det jag skriver om handlar om min, långt ifrån händelselösa, vardag ihop med alla dessa fruntimmer. Se bara till att ha druckit morgonkaffet innan ni läser, det här är gruvliga saker!

-------------------

Ja, det var starten på mitt återtåg i stor triumf ... typ.

Jag avslutar med en bild jag tog under förmiddagen idag. Färgerna återtar landskapet igen.

Kram på er!

Franska kort!

Jag tillbringade 6 veckor under april-maj i Loiredalen i Frankrike tillsammans med Yrvädret, och jag har nog aldrig besökt ett vackrare och mer skiftande land!

Under resan har jag tagit närmare 6000 bilder, och jag visar här upp ett litet, litet axplock ur det vi fått beskåda:

Chateau de Brissac, Frankrikes högsta slott.

Loiredalen vimlar av grottsystem som en gång i tiden var bebodda, en del av dem en bra bit in på 80-talet. Kyrkor, skolor, vin- och bondgårdar; hela samhällen förde sin tillvaro under jord. Fantastiskt!

Maison Bleue i Angers, tidstypisk Art Deco.

Chateau de Plessis Bourré

Korgflätare på en marknadsdag i Angers.

Chateau de Chenonceau, ett av de vackraste slott jag någonsin sett.

En biltur längs Loire är en upplevelse i sig.

Ett gäng ruggugglor (?) på Zoo Doué la Fontaine. "Öh, grabben! Fram med frön och snabbt ska det gå, annars kackar vi ner din hatt!"

Yrvädret i Salvador Dalí-inspirerad miljö på Terra Botanica i Angers.

Samma Yrväder i betydligt lämpligare miljö: Fängelsehålan i Chateau Saumur.

Modernt boende i grotta.

Arcachon i Biscayabukten.

Dune du Pyla, Europas högsta sanddyn (ca 110 meter hög, 500 meter bred och 3 km lång) utanför Arcachon. Dynen flyttar sig ca en meter varje år inåt land, med förödande effekt på huspriserna för de närmaste grannarna.

Kvällsvy från byn La Flotte på ön Ile de Ré. Inte så långt ifrån Fort Boyard.

Här är nog ändå favoritplatsen från resan: Cote Granit Rose (Rosa Granitkusten) i Bretagne.

Ploumanach, Cote Granit Rose.

Promenadvägen mellan Ploumanach och Perros Guirec är på endast 5 km, men turen tar ändå sina modiga 4-5 timmar fram och tillbaka. Inte undra på, vi stannade gång på gång upp i ren häpnad av det vi såg. Vart man än vände blicken var det vykortsläge. Otroligt vackert och dramatiskt landskap!

Vid Bretagnes västspets fann vi Fort La Latte, en gammal försvarsborg som reste sig högt över Atlanten.

Ett litet urval, och som ni säkert förstår så är det lätt att bli förälskad och förlorad i sådana miljöer.

En sak är säker: Frankrike har inte sett det sista av en viss Alfahanne och hans frisiska Yrväder till kvinna.

Skrivstugan!

Hej igen, gott folk!

Nu tänkte jag ta tillfället i akt att visa stugan som jag och det Frisiska Yrvädret införskaffade för snart 11 månader sedan. Ni som har mig som vän på FB har redan sett det mesta av detta, så ni får stå ut med en repetition.

Nå, så här var det:

Denna syn mötte oss i mitten av maj 2011. En äldre dam (som nyligen dessförinnan mist sin make), satte ut en annons på stugan. Yrvädret och jag nappade direkt och bestämde ett möte. En trekvart senare slog vi till. Framsidan av den ca 1000 kvadratmeter stora tomten dominerades av 2 större potatisland. Man kan kalla mig många fantasifulla saker, men potatisodlare är inte en av dem, och sålunda bestämde vi direkt att så gräs istället.

Jaha, här sitter någon och begrunner sine hyss bakom 2 enorma syrener. Jag håller någon form av dryck i handen, och eftersom detta utspelade sig en vardagskväll kan vi väl säga att det var te. Jag tyckte personligen det var mysigt och lummigt med syrenerna, men en eländig kvinna med frisiskt ursprung höll på att reta ihjäl sig på dem ... och då tog jag ner dem förstås. Till råga på eländet så hade hon förstås rätt, det blev faktiskt bättre utan dem. Typiskt.

Gräsmattan tog sig fint, och vi bestämde oss för att behålla ett jordgubbsland i ena hörnet.

På baksidan fanns det även en jordkällare. Ramverket var murket, så det bytte vi ut. Källaren håller sommartid en temperatur på runt 6 grader, så den är perfekt att förvara ölen ... öhh ... teet i.

Förrådet/snickarboden/toaletten. När Yrvädret skulle gå nedför trappan första gången, så halkade hon till. Efter en kvart, fylld med spännande svordomar, beslutade hon raskt att jag skulle ta bort trappan. Omedelbart.

Vad som än växer på den kvinnan, så inte är det mossa.

Den här bilden tog jag för några veckor sedan. Växtligheten hade ännu inte kommit igång. Här ser ni hur det ser ut då huset inte längre skyms av de stora syrenerna.

Det var en del av utsidan det. Interiört då? Låt oss börja med vardagsrummet, så här såg det ut då vi tittade på stugan för första gången:

Babyblå färg på väggarna (á la 50-tal) och en skrymmande garderob i ena hörnet. Vi beslutade oss snabbt för att skapa mer ljus och rymd.

Två veckor senare såg rummet ut så här:

Vitmålade väggar och garderoben borttagen. Lägg gärna märke till min kvinnas innovativa version av en 3D-tavla. Alldeles utmärkt att hänga nycklar eller sticka ut ögonen på.

Vi kände att vi uppnått vår önskan att få in mer ljus i rummet, men det kändes fortfarande lite ihoptryckt. Så, två månader senare gav vi oss på det igen. Den här gången med en djärvare plan.

Tanken var nu att ta bort halva innertaket och på samma gång skapa ett sovloft upp på den gamla vinden.

Tillsammans med en vän skred vi till verket. Med krokodiljägarhatt på huvudet går snickeriarbetet som en dans (bara ett tips).

I gaveln ovanför det nyöppnad utrymmet (se ovanför hatten) fanns en skev vindslucka. Den ville vi inte ha kvar, och medan vi funderade på vad som skulle göras istället, gjorde vi ett mycket passande fynd bland all bråte på vinden ...

... nämligen ett illa medfaret, gammalt fönster. Yrvädret hoppade jämfota av lycka och satte genast igång med ett fönsterrenoveringsprojekt av guds nåde. Hon kittade och slog ihjäl, med samma varma själ. Mer om slutresultatet lite längre ner.

Vindsbeklädnanden såg ut att snickrats ihop med drivved och gamla trädgårdsmöbler som material. Vi reparerade så gott vi kunde.

Två veckor senare såg rummet och sovloftet ut så här:

Det gamla renoverade fönstret sitter nu på vindsluckans tidigare plats. Innertaken är gipsklädda, ramverk och bjälkar betsade.

En helt annan känsla i rummet nu, eller hur?

När jag tittar på bilderna så här i efterhand har jag fortfarande svårt att smälta hur väl vi lyckades. Vi älskar detta rum!

Sovrummet nästa. Det såg ut så här från början:

Alldeles för mörkt, murrigt och 80-taligt.

Några veckor senare:

Yrvädrets och mitt lek-/sov-/skrivrum. 

Ett klaffbord från sekelskiftet utgör min skrivplats.

Favoritrummet.

Jag kallar den Skrivstugan.

Den borde heta Paradiset.