Ziinga

onsdag 27 maj 2009

Hur ofta kommer du? Hvergang!

I Expressen kan man idag läsa om den årliga och prestigefyllda onanitävlingen i Danmark.

Precision, uthållighet och längd är de ärofyllda målen i denna kamp, och första pris lär vara en veckas återhämtning på hotell, där man kommer matas med ägg och Lars Norénpjäser för att bli kroppsligt återställd och sexuellt nedtaggad lagom tills nästa års tävlingar.

Tävlingen genomförs inom avspärr(m)at område (herregud, vilken dålig ordvits..).

Ingen vet hur det kommer gå för de tävlande, däremot vet vi ATT det kommer gå för dem.

Kommer du också? Dit, menar jag...

Heja Danmark!

måndag 25 maj 2009

Anyone for Scruples?

Long time, no write!

Jag har tagit en liten själslig minisemester från skrivandet några dagar (vilket gjort mig gott), och nu uppstår istället det angenäma problemet om var jag ska börja någonstans…..

Jag tror ämnet sällskapsspel får utgöra starten på min grandiosa comeback på bloggscenen!

I fredags samlades jag, Monique och några av grannarna för ett parti ”Skrupler”, en klassiker från 1987. Spelet innehåller frågekort med allehanda mer eller mindre moraliska frågeställningar, där det gäller att förutse vad den person som får frågan kommer att svara.

Om inte personen svarar på det sätt man förväntar sig, kan man utmana denne och med hjälp av retorik påstå att han/hon ljuger. Sedan får alla rösta vem de tror på.

Exempel; Du känner dig trött och sliten då du vaknar upp en vardagsmorgon. Du är inte det minsta sugen att gå till jobbet. Ringer du och sjukskriver dig?

Gissa om det är upplagt för infekterade diskussioner! Här går att göra varandra förbannade, hur roligt som helst;)



Raffinerat spel med grannsämja i potten




Men det är klart, är det bråk man är ute efter räcker det med en omgång Fia med knuff. Ett spel som gett upphov till ett antal tragiska familjefejder, och som troligen uppfanns av en människa med starkt sadistiska drag.

Trots upplägget skildes vi alla åt som vänner, men jag kan tänka mig att en och annan diskussion fortfarande gnagde i bakhuvudet på vissa (Monique).

En annan favorit för mig är Rappakalja, ett hejdlöst roligt spel som tvingar fram kreativa tankar hos de spelande. Det gäller att förklara ett krystat (men existerande) ord på ett sådant sätt att de andra tror på dig. Rekommenderas starkt!



"Baggböla? Det är att vara överdrivet noggrann vid fickparkering!"


Dessa typer av sällskapsspel är mycket underhållande, och det poppar upp nya hela tiden. Jag måste dock erkänna att jag är en aning misstänksam mot många av de nyare, eftersom de slår mig som ganska krystade i sin iver att skapa trivsel och gemyt.

Har ni några andra exempel på roliga sällskapsspel?


För övrigt anser jag att förnamnet Wanja är årets hittills mest uttjatade (näst efter Zlatan).

tisdag 19 maj 2009

Var det du som sköt? Gäss!

Att ge sig på att skjuta gäss kan få oanade konsekvenser. I DN kan man läsa om jägaren i Västergötland vars skott missade gåsen men träffade en toalettsits istället. Han kanske misstog den för en gäs(s)ttoalett?

Den stackars skytten drabbades antagligen av svår gåshud då han jagades av ordningsmakten i gåsmarsch.

Hur det står till med den stackars sitsen framgår inte av reportaget, men man kan anta att den förgås av harm;)

Så kan det gås!

Nu har jag klämt in så många dåliga gås-skämt att jag borde skämmas (och det gör jag också).

"Spring inte, jag har en...öhhh..gås oplockad med dig!"

måndag 18 maj 2009

Barnprogrammens guldålder??

Barnprogrammen är inte längre vad de varit.

Ytterligare ett ålderstecken kanske, men att Svampbob Fyrkants hysteriska framfart i TV-rutan fascinerar mina två yngsta döttrar på ett sådant sätt att de ej är kontaktbara under tiden har jag svårt att förstå.

Dialogerna i dagens barnserier skriks fram som om skådespelarna bakom figurerna ständigt får tyngder tappade på tårna. Inte ens Ella kommer upp i den nivån. Jo förresten, det gör hon visst;)

Själv är jag uppvuxen med 70-talets barnprogram, som förutom att de oftast skulle innehålla rejäla skopor socialrealism, moral och undervisningsvärde (Kapten Zoom, Mumlan, Andersson i Nedan, Bulleribock, Ville Valle och Viktor) dessutom var förpassade till en liten tidsglugg (halv fem) i sändningsutrymmet. Med endast 2 kanaler var jag så svältfödd på barnprogram att man utan vidare svalde tjeckiska skuggteatrar varvat med Clownen Manne.

Mumlan. En studie i velour.


Disney var en lyx som endast kunde konsumeras under en timme på julafton. Minst lika efterlängtat som julklapparna, det lovar jag (såvida inte julklappen bestod av en bilbana av märke Scalextric, det var snäppet bättre). De enda andra tillfällen en disneyfilm kunde avnjutas var via en rasslig filmprojektor. Jag minns att jag en gång fick gå på en julfest på det anrika företaget LM Ericsson (min mor bildåren jobbade där en gång i tiden). Där fick vi barn en stor godispåse, innehållande en dumleklubba, en ask Pim-Pim, 3 Jenka och 2 äpplen. Äpplen?? Snacka om blåst på konfekten....

Nåväl, när vi fått vår påse vankades det film på projektorn. Disney!! Jag och alla de andra barnen var i himlen. Det var en film med den lille indianen Hiawatha, och det var hur häftigt som helst. När filmen var slut rullade de tillbaka bandet så vi fick se den baklänges också. Det var ju ännu roligare. Pojken som satt bredvid mig skrattade så mycket att han lyckades kräkas i min godispåse. Jag hade inte hunnit äta nånting ur den, och med darrande underläpp tittade jag bort mot tomten, som lyckligtvis hade en till i beredskap. Han kanske hade erfarenhet av Hiawathas kräkframkallande egenskaper sedan tidigare julfester...

Att jag ska ha så svårt att hålla mig till ämnet!

Det mest spännande TV-tablåerna hade att erbjuda oss var nog ändå Utbildningsradions sändningar på vardagsförmiddagarna. De programmen kunde man endast se om man var sjuk och inte gick till skolan. Själva programutbudet var egentligen inte mycket att skrika sig hes av glädje över, men just känslan att ligga i soffan och titta på TV medan de andra var i skolan var svårslagen.

Man fick lära sig engelska i det för övrigt alldeles utmärkta programmet Switch On”, som idag antagligen är behäftad med svår töntvarning. Detta varvades med inblickar i den Östtyska bilindustrin, Spöket Laban och Språka på serbokroatiska.



Låt oss till sist inte glömma Staffan Westerberg. En man som blivit beskylld för att ha sabbat en hel generation med sina psykedeliska konstverk till barnprogram. Själv tycker jag karln har en makalös fantasi. Hur värkte han fram idén till Vilse i pannkakan? ”Vad ska jag hitta på nu? Hmmm...raggmunk, plättar, sylt....PANNKAKA! En stor jävla pannkaka som vänds upponer när föräldrarna inte är hemma och på undersidan finns ett helt landskap, med en Storpotät som vill stoppa alla i sin ficka och en trashank som försöker fylla en uttorkad sjö med spott så han kan segla till horisonten och en dagisfröken som är ett skelett med nattlinne och.....”


Det var annat än Svampbob Fyrkant, det;)


För övrigt anser jag att Detroit Red Wings nog lyfter bucklan i år igen.

söndag 17 maj 2009

Eurovision? Aldrig! Nästan...

Jaha, trots att jag vitt och brett påtalat för alla som vill höra på (väldigt få) att jag hellre äter en näve grus än ser melodifestival-tjafset, fann jag mig själv sittande framför TV'n lik förbannat igår kväll.

Jag tappade tilltron till denna ljusskygga ursäkt till tävling redan 1977 (!), då velourgänget Forbes vann den svenska uttagningen med låten ”Beatles”, en synnerligen gräslig hyllning till det fantastiska Liverpool-bandet. Självklart kom de sist i Europafinalen. Jag var alltså 10 år gammal och redan desillusionerad.



Sedan dess har jag haft en något sval inställning till arrangemanget och konsekvent undvikit att se det. Nja förresten, konsekvent och konsekvent....jag har väl tittat några gånger under de följande åren, men enbart med anledning av att jag vid de tillfällena haft samröre med en representant från det (o)täcka könet. Att man ser eländet för att få chansen att pussa flickor är väl helt legitimt? Eller?

I mitt kall som puss-opportunist upptäckte jag nämligen att Melodifestivalen funkade bättre med tjejer än att se Fredagen den 13:e på bio. Skillnaden var att även om musiktävlingen fick mitt sinne att skrumpna ihop likt en mums-mums som utsätts för vacuum, så skrämde den i alla fall inte skiten ur mig.

Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag löjligt lätt lever mig in i filmerna jag ser. Pratar vi då om en skräckfilm blir effekten direkt patetisk. Jag tog med en tjej på ovan nämnda film, och jag tyckte jag var oerhört slug med filmvalet. När jag betalat biljetterna såg jag framför mig 2 timmars närkontakt med inslag av pussljud.

Så blev det inte. Jag skrek redan under förtexterna, och efter det blev allt bara värre och värre. Jag satt stel som en fura i stolen, med undantag av mina skrikanfall kombinerat med ett armviftande som resulterade i att de inköpta popcornen försvann all världens väg innan vi ens hunnit smaka. Jag gjorde inga som helst försök att närma mig mitt hjärtas dam bredvid, jag hade fullt upp med att överleva traumat.

Vid några tillfällen tog hon det sympatiska beslutet att lägga armen om mig (hon tröttnade antagligen på att jag aldrig kom till skott), men så fort hon rörde mig skrek jag som en galning. Efter filmen följde jag henne till dörren, hon sa hej då och sen sågs vi inte mer. Mycket lyckat. Inte nog med att jag inte uppnådde målet, jag skaffade mig svåra sömnstörningar i flera veckor efteråt (jag såg blodiga hockeymålvaktsmasker överallt).

Jason Hångelhjälparen? Inte för mig...


Nej, i detta avseende fungerade Melodifestivalen bättre;)

Nå, nu har jag ju ett gäng schlagerfrälsta döttrar, och som den gode familjefar jag försöker vara bänkade jag mig alltså tillsammans med flickorna och blev vittne till ett antal timmars ljudplågeri. Jag höll på att krevera och funderade på att sätta mp3-lurarna i öronen och spela Led Zeppelin genom hela programmet. Jag avstod eftersom jag var rädd att åsynen av Moldaviens hopplösa bidrag blandat med tonerna av ”Whole Lotta Love” skulle skada mig mentalt för lång tid framöver.

De korta kjolarna gjorde att jag klarade tiden ut.

Då röstningsresultaten började visas gick jag ifrån en stund. Då jag kom tillbaka frågade jag Ella vem som fick senaste 12:an.

-BOSSE, HÄR SÅ GÅR VI IN,VA! svarade hon, subtil som alltid.

-Va? undrade jag.

-HÖRDE DU INTE! BOSSE, HÄR SÅ GÅR VI IN,VA!!!

Jag begrep ingenting, och tittade hjälplöst på Matilda, som hade svårt att hålla sig för skratt.

Hon förbarmade sig över mig; -Hon menar Bosnien-Hercegovina!

-JA, DET VAR JU DET JAG SA!


Det tog en stund för mig att hämta mig ifrån min krampande mage;)

Min lilla dotter har åstadkommit sin alldeles egen Mondegreen (och den får följaktligen bli dagens)!


Grattis Norge!


För övrigt anser jag att Prada herrparfym är i en klass för sig.

lördag 16 maj 2009

Min dotter vuxen?? Näää....

Min äldsta flicka är på studentbal.

Hon är stor nu, och det tar ett tag för detta faktum att sjunka in i medvetandet. Tror inte jag riktigt förstått det helt ännu, om jag ska vara ärlig.

Det känns som igår då Emelie och jag ofta promenerade tillsammans i skogen. Jag brukade utrusta henne med en rejäl pinne som hon skulle slå på varenda större sten vi såg på vår väg. Jag intalade henne att varje sten i själva verket var riktigt gamla troll, och om man inte slog dem i huvudet rejält då och då fanns risken att de skulle vakna upp ur sin stendvala och ställa till med sattyg. Som att t.ex välta våra cyklar på nätterna eller byta kläder på Barbie och Ken när hon inte ser på. Det sistnämnda överhängande hotet fick henne alltid att slå på stenarna med extra mycket energi.

Eller att jag högläste Harry Potter för henne varje kväll. För att lättare separera karaktärerna för henne läste jag Harrys repliker med stockholmsdialekt, Ron fick bli göteborgare (lätt hes), professor Dumbledore värmlänning och Hagrid kom överraskande nog ifrån Kirunatrakten.

Det funkade väldigt bra, med undantag av den elake läraren Snape, som jag av någon anledning omskolade till gotlänning. En professor Snape som låter likt Johnny i Roomservice. Tänk efter, hur många ondsinta karaktärer förknippar vi med Gotland? Knappt någon. Hur som helst, Emelie älskade dessa lässtunder och det var lönlöst för någon annan att läsa för henne, om det inte var jag så släckte hon bara lampan och somnade i ren protest (vilket ju i och för sig var en finfin nattningsmetod).

Minns också hur jag skjutsade och hämtade ifrån de första knattediscona på fritidsgården. Allt var väldigt seriöst när man kom dit, där fanns elever som agerade dörrvakter och med korsade armar och barsk blick skärskådade varje miniperson som ville komma in. Några timmar senare då man skulle hämta fanns inga dörrvakter inom synhåll. De återfanns oftast nersjunkna i en soffa, och istället för barska blickar var deras ögon slöa av överkonsumtionen av godis och läsk (vilket förmodligen var deras lön).

Minnena är många, och summa summarum talar de om för mig att den vackra kvinnan jag sett framför mig i fantastisk klänning för några timmar sedan omöjligt kan vara samma individ som inte för så länge sedan satt i mitt knä och krävde att jag sjöng SjörövarFabbe för 23:e gången i rad.

Min nostalgitripp håller dock inte i sig så länge, här kommer nämligen Ella som lyckats massera in ett tuggummi i håret, samtidigt som hon berättar att hon tappat sina skor i brännässlorna på baksidan. Jag påminns om att jag har några flickor till, och att jag därmed inte behöver känna mig så gammal än på ett tag.

Leende hämtar jag saxen medan Ella skrikande springer och gömmer sig;)


Dagens läkarjournal:

”Haft värk i natt i höger öra som nu försvunnit.”


För övrigt anser jag att Melodifestivalen bör vinnas av Albanien (hon har kortast kjol).


torsdag 14 maj 2009

Min moder - the road warrior

I ett svagt ögonblick lovade jag min kära moder att åka runt med henne till olika bilhallar och hjälpa till att välja en hon kunde köpa.

För ungefär ett år sedan tog hon det kloka beslutet att sluta köra bil, ett beslut som fick mig och halva stadsbefolkningen att dra en lättnadens suck. Hennes körstil är nämligen något udda (för att uttrycka det skonsamt). Varje tur med bilen inleddes med en halvtimmes inställning av stol, ratt, backspeglar, handbroms, växelspak och handskfack! Ändå var det ingen annan än hon som körde bilen, så enda anledningen till denna eviga ritual måste vara någon form av självhypnos för att hon ska hamna i optimalt körläge, samt ingjuta lugn i henne innan avfärd.

Tyvärr hade detta motsatt effekt på hennes lille son (undertecknad). De gånger jag drabbats av att få åka med henne har denna omständiga inställningsprocedur endast bidragit till att jag gnisslat ner mina tänder till käkbenet i ren frustration.

Mina tandläkarräkningar har dock aldrig bekymrat min älskade moder. När ritualen så äntligen är avklarad startar hon bilen, släpper handbromsen, lägger i en växel och lägger sina glasögon i baksätet!

-Varför i herrans namn har du inte glasögonen på dig? är min ständiga fråga till henne. –För att jag inte tycker jag ser klok ut i dem! är det lika ständiga svaret. Jag vill då alltid påtala för henne att glasögonen varken gör till eller från i det fallet, men så säger man inte till sin ålderstigna mamma.

Så min fåfänga och därtill halvblinda moder ger sig efter denna uttömmande och djupt vetenskapliga förklaring ut på vägarna. Stolen är så långt framflyttad att hon har bröstkorgen pressad mot ratten, och därmed i praktiken styr bilen genom att luta sig åt vänster och höger. För en förbipasserande som ser henne bölja fram och tillbaka vid ratten, måste hon påminna om en entusiastisk allsångsfantast som lyssnar på en sjömanssång.

Vid ett tillfälle bad hon mig titta efter parkeringsmynt i facket mellan de främre stolarna. Jag lutade mig över facket för att se, och blev skallad av henne då hon samtidigt svängde åt höger. Samtidigt som jag höll om mitt stackars huvud förklarade jag sammanbitet för henne att barnagan varit avskaffad i 30 år, vilket bara besvarades med ett skratt och en klapp på kinden.

Nödvändig accessoar när man åker med min mor.



Bilturerna med modern brukar resultera i att ett antal cyklister får bestående psykiska men, men även detta går henne spårlöst förbi eftersom hon ändå inte sett dem.

Nu har hon alltså ångrat sig, och i eftermiddags satte vi oss i en trevlig bil för en provtur. Hon ville helst köra på landsväg med den, men jag insisterade (mot bättre vetande) att hon även passade på att köra inne i stan och parkera. Detta för att få bättre känsla för hur bilen betedde sig, på landsväg går ju de flesta bilar bra. Mycket motvilligt gick hon med på detta. En halvtimme senare var vi tillbaka hos bilförsäljaren, min moder med ett stort leende på läpparna och jag med ett stelnat skrik på mina.

Nu har hon köpt bil, och världen har återigen blivit en mer spännande plats att vistas på;)


Dagens limerick:

En hårfager kvinna från Dellen
fick höra ett tjut häromkvällen:
O, led mig men fort
till kärlekens port!
Hur hittar jag in genom fällen?


För övrigt anser jag att lapskojs är en bortglömd läckerhet.

tisdag 12 maj 2009

Ju yngre kockar desto sämre potatis

Jag älskar att laga mat. Ju fler man lagar till desto roligare är det.

Följaktligen tycker jag det är hur trist som helst att laga mat till mig själv. Då blir det kokt korv med bröd och räksallad 3 gånger per dygn (efter några dagar på en sådan diet blir man dessutom smått aggressiv och fräser på omgivningen, särskilt om omgivningen börjar prata korv)

Jag var för bara några år sedan fullkomligt ointresserad av matlagning, och såg det mest som ett nödvändigt ont för att bli mätt. Idag blomstrar intresset desto mer och kryddskåpet har, från att tidigare enbart innehållit salt och peppar, nu utökats med de mest obskyra och fantasieggande skapelser man kan tänka sig.

När jag började åttonde klass i högstadiet hade jag däremot inte minsta aning om hur man lagade mat. Jag minns att vid ett tillfälle skulle vi elever (2 och 2) laga till en rätt bestående av köttfärslimpa med kokt potatis. Jag fick i uppgift av den lätt snorkiga läraren att koka potatis, och gapade som en fågelholk inför det oöverstigliga kraftprov detta innebar.

Jag måste medge att jag inte hängt med på lektionerna….alls. Jag hade mycket viktigare saker för mig under tiden, som att flörta med flickorna eller kasta rädisor på pojkarna. Även sådant kräver inlevelse, och detta prioriterades som nummer ett av denna arme Alfapojke.
Nå, jag skulle koka potatis och hade som sagt inte en susning om hur det skulle gå till. Jag nedlät mig inte till att fråga varken läraren eller matlagningskamraten om tillvägagångssättet, det hade ju varit precis hur töntigt som helst.

Jag fick improvisera. Jag antog att man skulle ha en kastrull, och att en spisplatta skulle värmas. Så långt sträckte sig mitt mycket diffusa minne av hur min kära mor brukade göra. Därefter fick jag lita till min fantasi (som förvisso var livfull men kanske inte så verklighetsförankrad alla gånger) . Jag svepte aluminiumfolie runt potatisarna, en och en, och slängde i dem i kastrullen. Inget vatten. Min klasskamrat, som jobbade med färsen, glodde på mig och undrade vad jag höll på med. Jag sa självsäkert åt honom att hålla käften och inte störa mig i min skapande process, och han lydde.

Jag var mycket nöjd och dessutom fullt övertygad om att det var så här det skulle göras, så jag ägnade min dyrbara tid med att hänga hos tjejerna istället. Efter ca 15 minuter hörde jag mitt namn vrålas ifrån vår köksvrå. Jag sprang dit och möttes av en högröd fröken och en livrädd klasskamrat. Det osade bränt (både bildligt och bokstavligt). Läraren frågade mig behärskat vad i helvete jag höll på med för djävulskap. –Kokar potatis ser du väl, svarade jag sanningsenligt. Lärarens ansikte skiftade nu över ifrån vackert rosa till livsfarligt lila, och innan hon hann säga någonting mer gick jag fram och tänkte ta av kastrullen.

Den satt fast. Ordentligt. Jag tog i för kung och fosterland och lyfte hela spisen genom att hålla i kastrullhandtaget. Lärarens ansikte blev om möjligt ännu mörkare. Plötsligt lossnade kastrullen, och åtta folieklädda potatisar flög i en vacker båge tvärs över rummet.

Läraren tackade mig för min insats genom att kasta ut mig och ge mig en etta i slutbetyg.

"Älskling, nu har jag kokat potatisen. Tar du hand om disken?"



Idag går det bättre.

Jag gillar att surfa på ICAs receptsida för nya idéer. Där betygsätts maträtterna av andra som lagat dem, och hittar jag en rätt som fått 5 kockhattar i snittbetyg av 23 människor så måste det ju banne mig vara gott.

Som till exempel ”Flämtande uttern”. Fullkomligt obegripligt namn på en makalöst god rätt. Receptet finner ni här. Garanterad succé!


Dagens läkarjournal:

"Frånskild. Vuxna barn. Har nu en skallad särbo."


För övrigt anser jag att dansbandsmusik är något av det jävligaste jag vet.

måndag 11 maj 2009

Ja eller nej...

Under de närmaste dagarna ska Metallmedlemmarna på Scanias orter i Sverige genomföra en omröstning gällande företagets förslag på 4-dagarsvecka (20% minskad arbetstid på en månad, 10% minskad lön under samma period). Förslaget gäller i 6 månader, och under denna tid garanteras att inga varsel läggs.

Frågan engagerar givetvis, och jag tycker att det finns åtminstone 3 perspektiv att se på denna situation ifrån:

1: Mig själv. Kan inte påstå att jag ropar jippi över att minska min månadslön i 6 månader, dessutom vet ingen hur det ser ut efter att denna tid gått ut. Förutom den 10-procentiga minskningen på månadslönen, försvinner 5000 från årsbonusen, löneavtalet skjuts fram till mars 2010, halva semesterersättningen skjuts fram till 2010 och sammantaget rör det sig kanske i realiteten om 15-20% mindre lön. Detta drabbar mig ganska hårt, och eftersom jag varit anställd i nästan 22 år på företaget känner jag i det här läget inte att jag befinner mig i farozonen för att bli av med jobbet. Alltså borde jag säga nej.

2: Arbetskamrater. Blir det varsel försvinner troligtvis 500-600 personer från Oskarshamn. Förutom de som får sluta måste de kvarvarande spridas ut på de jobb där gapet uppstår. Läggs varsel töms monteringen på folk, eftersom det är där de flesta senast anställda befinner sig. Svetsare, pressoperatörer och målare som arbetat länge på företaget måste flytta till monteringen för att fylla upp tomrummet där. En mycket omständig historia. Solidaritet med kollegorna talar för att rösta ja.

3: Företagets bästa. Scania har ställt upp på ett fantastiskt vis under första halvåret 2009. Utbildningar, betalda ledigheter (lediga timmar läggs i en tidsbank, och ska jobbas tillbaka när konjunkturen vänder). Man satsar ordentligt på att behålla kärnkompetensen eftersom det ger oerhörd konkurrenskraft när det väl vänder. Medarbetarna har under denna tid förkovrat sig, framför allt internutbildningarna med fokus på effektivisering på egen arbetsposition. När det vänder är vi igång på nolltid. Dessutom har Scania i tidigare lågkonjunkturer satsat på sina anställda och kommit ur kriserna som den vinnare företaget är.

Ser jag till mitt eget bästa, är svaret nej.
Men jag väljer att chansa på att det vänder till årsskiftet, och att vi i den uppsvingen garanterar jobben för en lång tid framöver. Jag tycker företaget är värt den uppoffringen.

lördag 9 maj 2009

Permobiltantens hämnd...

Så bar det iväg till loppis igen, ett företag som kräver sin man (och kvinna också, antar jag....typ). Monique och jag ägnade större delen av fredagskvällen åt att packa i bilarna, och när vi var färdiga var min rygg redo för förtidspension.

Denna morgon var vi i så god tid på plats att själva frampackandet var färdigt långt före öppningsdags. Vi bestämde oss för att, var för sig, titta lite på vad som erbjöds vid de andra borden. Jag gick fram till ett bord där en skolklass höll på att ställa fram en hel drös saker som inte var prismärkta. En entusiastisk förälder berättade att de sålde objekt som skänkts av klasskamraternas familjer, och att pengarna skulle gå till en skolresa.

Nu råkar det vara så att beroende på att vi säljer en del själva, besitter både Monique och jag en del kunskaper om vad saker och ting är värda (fast Monique påstår att jag vet ungefär lika mycket om gamla ting som en isbjörn vet om kokosnötter), och jag gav dem lite tips om hur en del av grejorna skulle prissättas. Bland annat plockade de upp en alldeles förtjusande och felfri tillbringare i engelskt porslin från 30-talet. De hade tänkt att sälja den för 5 kronor och jag sade åt dem att höja den till 30 åtminstone.

"Kokosnötter? Det är världens käk, kittlar dödsskönt i kistan!"


Jag gick vidare i min jakt på något oupptäckt guldkorn, men hittade inget av intresse och återvände till vårt bord. Efter några minuter kom Monique tillbaka med skuttande steg, vilket oftast betyder att hon gjort ett kap. –Titta vad jag hittade! kvittrade hon. Hon höll triumferande upp objektet framför mig.

Tillbringaren.

-Jag fick den för 40 kronor! Är jag bäst eller vadå?

-Nää, svarade jag och medan jag tuggade fradga berättade jag för henne om min historia med porslinspjäsen. Hon kallade mig dumbom, jag kallade henne för ett eländigt fruntimmer och så pussades vi.

En timme senare sålde vi den för 100 kronor till den ilsknaste människa som någonsin satt sitt hjul på en loppis. Permobiltanten.

Jag skrev om henne i inlägget ”Loppis-galopp del 2” (se länk). När jag såg henne rulla in genom entrén gick det rysningar genom kroppen på mig (men jag kunde till min lättnad konstatera att hon ännu inte monterat cirkelsågen längst fram på fordonet). Hon kände igen mig också, och vi tittade på varann med kisande ögon (ungefär som 2 duellanter i en Sergio Leone-western). Hon bestämde sig för att ta en vid cirkel förbi vårt bord, vilket resulterade i att hon kilade fast sig i ett bord på motstående sida. Hon svor och jag njöt av ögonblicket. Då bestämde sig Monique för att hjälpa henne. Tanten tackade för hjälpen och var hur trevlig som helst mot Monique.

Kisande duellanter



Efter att hon rullat vidare frågade jag Monique varför hon ödslade tid på skräcködlan. –Därför att hon, hurdan hon än är, alltid köper för mycket pengar av oss. Förresten så är du en fåntratt.

Jaha, varför skall alltid jag stå där med känslan av att gjort fel? Världen är orättvis!

En stund senare kom hon tillbaka, återigen fullastad med en besynnerlig blandning tingestar. En kasse Barbiedock-delar (mycket bisarrt), en kartong med gamla MC-tidningar och en hyvel. Hon stannade till vid vårt bord och pratade kärvänligt med Monique om tillbringaren. Hon köpte den, och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon skulle ha den till. Antagligen att slå in spik med. När hon så rullade förbi mig kunde jag svurit på att hon räckte ut tungan åt mig. Jag vände mig mot Monique för att se om hon också såg det, men hon var fullt upptagen med en ny kund.

Jag är en missförstådd man. Permobiltanten är ond och har förmodligen planer på att ta över världen. Eller åtminstone Oskarshamn. ;)


Dagens limerick:

There was an old lady of Kent,
whose nose was remarkably bent.
One day, they suppose,
she followed her nose
‘cause nobody knows where she went.


För övrigt anser jag att hockey-VM nuförtiden är rena gäspningen.

torsdag 7 maj 2009

Akrobatik med underkläder

Så var det dagen före barnväxling igen, och full aktivitet råder. Jag letar febrilt efter Ellas kläder, som jag nämnt tidigare har hon (och de andra) en sällsam förmåga att lämna dem på de mest otänkbara platser. Ikväll hittade jag en tröja på TV:n, 3 strumpor under hennes sovkudde, jeans på en köksstol och ett par trosor i taklampan!

Det sistnämnda kan förklaras med att hon alltid ska sparka upp trosorna i luften och fånga dem då hon klär av sig inför sänggåendet, och denna gång lyckats över förväntan. Monique säger att Ella fått det infallet ifrån mig, vilket är rent förtal. Jag har aldrig lyckats få upp kallingarna i taklampan...

Grannarna har under eftermiddagen rest iväg, de ska till New York i en vecka. I ett svagt ögonblick lovade jag att ta hand om katten (Monique påstår att dessa svaga ögonblick är ett permanent inslag i min karaktär, återigen ett befängt påhopp som jag vanligtvis besvarar med en rejäl dask på den del av hennes kropp där ryggen byter namn). Jag har nämnt katten i något tidigare inlägg, han tömmer matskålar fortare än en gris blinkar och övrig tid ägnar han åt att vara obscen, fånig och sömnig.

Imorgon skall han få sällskap av Odessa, och då lär det bli livat värre...

I ett annat svagt bloggögonblick lovade jag att avslöja ursprunget till mitt smeknamn (Pricken).

Nå, här följer den tragiska berättelsen;

Vi får gå tillbaka till hösten 1978, det år jag började 5:e klass. Mina föräldrar hade flyttat från en stadsdel till en annan, och det var alltså dags för mig att byta skola.

Första dagen i en ny klass, och jag kände att jag måste ta en naturlig plats direkt. Har aldrig varit direkt stillsam i skolsammanhang (utom vid läxarbete, då jag sov) och jag satte fart med att skämta och stoja från första stund. Rast eller lektion spelade ingen roll för mig, man smider medan järnet är varmt. Succé hos de nya kamraterna, men av någon outgrundlig anledning var inte lärarna lika entusiastiska.

På den tiden fick man en ”prick” för dåligt uppförande i lärarens protokoll. Efter fem prickar fick man kvarsittning. Jag fick kvarsittning dag 2... Jag lät mig inte nedslås, utan såg till att skaffa en kvarsittning till innan veckan var slut. Jag gissar också att lärarna från den förra klassen gjorde high five då de fick reda på att jag skulle flytta.

Därav smeknamnet, som alltså följt mig upp i vuxen ålder (dock inte lika ofta numera, men då och då hör jag det ropas efter mig, och jag blir alltid svårt sentimental).

Åh, om ni undrar, så är jag mycket lugnare idag. Dock inte enligt min chef...


Dagens läkarjournal:

”1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.”


För övrigt anser jag att 10% lägre lön istället för varsel tål att tänka på.

onsdag 6 maj 2009

En dag i den lilla mistlurens liv.

Tack vare den barmhärtige samariten Mike W sitter jag nu här med en bloggbar pc igen. Tack Mike! Må rosblad strös på din väg till jobbet imorgon:)

Denna lilla behändiga laptop körs på något som kallas Ubuntu. Underligt namn, jag vill minnas att jag i ett Tintin-album (Tintin i Kongo) sett en stamhövding vråla detta ord då han kastade ett spjut genom en halmhydda. Nå, jag släpper detta.

Igår tog barnens mor och jag med oss Ella till läkaren för kontroll. Hon har under de senaste veckorna verkligen varit i sitt esse, och hon var mycket entusiastisk inför mötet med läkaren.Vi blev invisade i ett rum, där den kvinnliga doktorn presenterade sig. Hon talade på bred, skånsk dialekt och Ella rynkade pannan tämligen omedelbart. -Vad heter du? frågade hon Ella.
-VA? Sa Ella (som vanligt med volymratten uppvriden till max).
Doktorn upprepade frågan.
-VA???
-Har du svårt att höra vad jag säger? undrade läkaren därnäst.
-NEEJ, JAG KAN BARA INTE HÖRA VAD DU SÄGER! VAR KOMMER DU IFRÅN?
Läkaren skrattade och sa; -Jag kommer ifrån Skåne. Har du varit där?
-VA?
Jag upprepade doktorns sista uttalande för Ella (fast på bred oskarshamnska istället)
-ÄR DU FRÅN SKÅNE?? JAHAA. JAG ÄR IFRÅN SVERIGE, MAMMA ÄR IFRÅN MYSINGSÖ OCH PAPPA ÄR OCKSÅ FRÅN SVERIGE!!

Ellas mamma och jag gjorde en snabb insats och redde ut begreppen, annars hade denna geografiska inledning tagit hela mötestiden i anspråk. Kontrollen flöt därefter på väl, och läkaren konstaterade att Ella är en frisk och härlig tjej. -JAPP, SÅ ÄR DET! höll Ella med.

Längre framåt kvällen kunde jag höra henne öva på skånska ihop med en Barbiedocka; -JAUG ÄUR FRAUN SKAAUUNEE!! Jag kan inte påstå att det lät som skånska. Mer som en upphottad mix av dalmas och gotlänning, med ett stänk australiensare.Jag bad Matilda ta med henne in i duschen. Matilda grymtade missnöjt och frågade om hon inte kunde få ha öronproppar då, alternativt tejpa igen munnen på Ella under tiden. -Dumheter, sa jag och schasade in dem i badrummet. En stund senare hör jag duschen gå igång, och cirka 3 sekunder senare går Ella igång också... STEJ DE NAJT, WOTJU STEEJ DE NAAAJT!!! (obs! Alcazars melodifestivalbidrag).

Jag förstod Matilda.


Dagens limerick:

'Tis a favourite project of mine,
A new value of pi to assign.
I would fix it at 3,
For it's simpler, you see,
Than 3 point 1 4 1 5 9


För övrigt anser jag att torktumlaren borde vara färdig nu.

tisdag 5 maj 2009

En oskyldig fråga till lagens väktare??

Igår for jag och Monique till Pastaköket och ställde oss i kön med syftet att inhandla lunchmat. Före oss i kön stod 4 poliser som var fullt utrustade med batonger, handklovar och pistoler.

Monique tittade nyfiket på puffrorna, och viskade sedan (teatraliskt högt) till mig; -Tror du det är riktiga pistoler? De ser ut att vara av plast!

Jag tänkte svara att de självklart inte bär plastpistoler med sig, men som vanligt inväntade hon inte mitt svar och gick fram till en av dem (jag får ofta känslan av att hon mest pratar för sig själv och jag bara råkar höra henne).

-Hej! utropade hon hurtigt. Får jag bara fråga, är det riktiga pistoler ni har där? Polismannen svarade vänligt att de var äkta vara.

Sedan följde en diskussion mellan Monique och polismannen angående skillnaderna mellan svensk och nederländsk polis (jag tyckte hon lät misstänkt väl insatt i sitt hemlands polisarbete, och kunde inte hjälpa att undra ifrån vilken sida om lagen hon fått all denna vetskap).

Slutligen sade hon glatt till poliserna; -Jag ville bara veta om det var äkta pistoler, så jag kan besluta om vi ska ta en springnota på det här stället eller inte. Vi lovar att betala maten den här gången!

Poliserna skrattade, som tur var...

Hon är rena berg-o-dalbanan, denna kvinna. Det är bara att spänna fast sig och åka med:)


Dagens läkarjournal:

"Patienten dog i juni -90 och detta har tagit honom mycket hårt."


För övrigt anser jag att inget tar fram mina dåliga sidor lika snabbt som en trilskande dator.

måndag 4 maj 2009

Bekymmer...

Har just nu problem med bloggdatorn, den vill inte vara med längre....

Återkommer så fort som möjligt.

Bannade dator...

söndag 3 maj 2009

Riddare och indianer, den leken minns jag inte...

Gårdagens fantastiska väder inbjöd till diverse uteaktiviteter med barn och annat löst folk (grannar). Mina förmiddagsförsök till solande i hängmatta gick dock sådär. Ella och några andra barn lekte riddare och indianer, uppfattade jag det som (jag övervägde att berätta för dem att de två sorterna separerades både av en världsdel och något århundrade, men det var lönlöst eftersom de strax bytte skepnader till cowboys och samurajer).

Istället för vila fick jag ofrivilligt lära mig av den entusiastiske grannpojken att fraserna ”En garde!” och ”Touché” är japanska för ”Upp med tassarna!” respektive ”Dö, igelkott!”. Ella, beväpnad med lasersvärd á la Star Wars, nöjde sig dock med att utropa -SHIT MY GOD! Varje gång hon gjorde ett utfall mot cowboyen (eller om det var riddaren...en aning förvirrande det hela).



Haaaai!!! Ehhh....Parlez vous francais?



Jag beslöt mig då för att söka vila inomhus istället, men där satt Sara med MSN. Jag har då aldrig varit med om ett program med så många gräsliga ljudeffekter. Inom några minuter hade mina stackars gamla trumhinnor utsatts för skrikande gitarriff (kompis loggade in), domedagsklockor (dum kompis loggade in), skriande åsna (lärare loggade in), smäktande fioler (snygg kille loggade in) och så vidare...

Jag gav upp, tog bilen och åkte på en inhandlingstur istället. Mycket avkopplande i jämförelse.

I affären införskaffades ett bastant stycke flintastek, som jag planerade skulle få sluta sina dagar i våra längtande magar (snudd på poetiskt, men bara snudd...). Senare på kvällen var det så dags för grillning. Jag dängde på steken då briketterna befann sig i sitt mest gråa tillstånd (ett tillstånd som i alla andra sammanhang skulle betraktas som trist). En av grannarna frågade om att få lägga på sin fläskfilé samtidigt, och eftersom jag aldrig är så storsint som när jag står med grilltång i ena handen och en pilsner i den andra lät jag henne med glädje göra detta.

En flintastek ihop med en hel fläskfilé kräver en stadig grill, och denna knakade nu betänkligt av bördan. Det krävdes en del finess för att vända de båda praktfulla köttbergen utan att riskera att grillen for ihop som ett korthus. Då det var dags för flintasteken att vändas frågade Ella om man inte kunde kasta upp den som en pannkaka istället. Hade jag varit 20 år hade jag tveklöst testat, men erfarenheten sade mig nu att en dylik manöver med största sannolikhet skulle ta kål (eller kol) på grillen. Ella tyckte jag var tråkig.

Det hela avlöpte väl, och barnen kunde lägga sig mätta ytterligare en dag.

Idag åkte barnens mor, hennes sambo, Ella och jag för att åse Matilda som spelade säsongens premiärmatch i fotboll. De sparkade som fullvuxna karlar, både på boll, varandra och domare. Tränaren har tydligen drillat dem i att gå hårt in i närkamperna. Det gjorde de. Domaren blåste av ett antal gånger då någon låg och vred sig i gräset. Skådespelet var hårdare än vad jag förväntat mig men mycket underhållande. Matildas lag vann med 11-1.

Ella blev nödig när halva andra halvleken var avklarad, och under tiden vi var borta på mulltoan sparkades det in 4-5 mål. Typiskt. Efter att toalettbesöket var avklarat ville hon prompt se hur herrarnas toalett såg ut. Kan inte påstå att jag var direkt ivrig att visa, men i upplysningens tjänst gläntade jag på dörren åt henne. Därinne stod en pissoar som undertill mynnade ut i en tunna. Härlig syn, eller hur?

Ella tog mig i handen när vi gick tillbaka, och frågade mig; -PAPPA, ÄR DET INTE ÄCKLIGT ATT VARA KILLE? Hon var tydligen måttligt imponerad av sanitetsinrättningen för den manliga halvan av befolkningen. -Nja, svarade jag, men jag är ju ingen kille, jag är ju en pappa.
-SHIT MY GOD, DET TÄNKTE JAG INTE PÅ! skrek hon.

En vacker dag förlåter hon mig säkert för att jag luras lite...





Inget för pappor??





Dagens läkarjournal:

”Efter två dagar var knät bättre och efter tre dagar hade det helt försvunnit.”


För övrigt anser jag att SVT's Draknästet är riktigt underhållande.

lördag 2 maj 2009

Så många flickor, så lite tid...

Jag får be att återkomma med blogginlägg imorgon, eftersom tiden springer som den värsta Gunder och den rasande vackra dagen inbjudit till diverse uteaktiviteter med flickorna.

Hav tålamod, imorgon kommer en fyllig rapport istället;)

Dagens limerick:

En stationsinspektör ifrån Krokom
är känd för att löpa amok, om
hans fru sent om natten
säger; -Nej, fy för katten,
dig luktar det verkligen lok om!


För övrigt anser jag att bensin luktar gott.

fredag 1 maj 2009

Lugnet före barnastormen

Första maj! Hänryckningens tid! Eller blandar jag ihop det med pingsten? Visst ja, det är idag man ska vara upprorisk, missnöjd och minnas skotten i Ådalen och annat upphetsande.

Jag började i alla fall dagen med att misslyckas med kaffebryggningen. Jag satte koppen till mun och fick en bestämd känsla av jord i munnen. Filtret hade vikt sig. Jag tänkte i mitt stilla sinne ”Nu blir det en sådan där dag igen”.

Dock förflöt förmiddagen utan större missöden. Jag packade min väska och åkte hem från Monique för att möta upp barnen i lägenheten. Jag var där i god tid, vädret var strålande och jag bestämde mig för en stunds vila i hängmatteställningen jag har på gården. Efter bara en halvminut blev mina ögonlock tunga, och jag gled behagligt in i en slummer.

Jag vaknade av att något vasst krafsade i min navel, och jag kan garantera att det finns ungefär 1000 trevligare sätt att vakna på. Chockad slog jag upp ögonen....det var grannkatten. Antagligen trodde han att en sork tagit sin tillflykt i min navel, och nu gjorde han sitt bästa för att vidga hålet för att kunna fortsätta jakten. Jag svepte undan honom och han satte sig några meter bort och glodde förolämpat på mig.

Jag svor åt honom och gick in. Han följde efter, fann Odessas matskål i köket och slukade innehållet på några sekunder. Det är den glupskaste katt jag nånsin sett. Han tittade uppfordrande mot mig, och eftersom jag kan klassas som trög hällde jag upp en liten skål med mjölk åt honom. Han tömde skålen med ett ljud som närmast kan liknas med sörplandet som uppstår då man med sugrör letar efter de sista läskresterna i botten på en pappmugg.

Makalöst...sen rapade han och vaggade in till min säng där han sedan sov de följande 3 timmarna med ett snarkande som hade passat bättre ihop med en fetlagd skrothandlare. Dessutom fullkomligt oväckbar.

Jag försökte passa på med ytterligare en stunds vila i hängmattan, men då kom barnen. Ella var först in genom dörren, sprang upp i min famn och skrek i mitt öra: -HEJ MAMMA!! JAG MENAR PAPPA!! KOLLA JAG KAN VISSLA!! Det kan ha varit Gubben Noak hon blåste in i trumhinnan, men jag utesluter inte att det var Highway To Hell. I vilket fall som helst krävdes papper för att frigöra mig från visslingens slaggprodukter.



Det är inte bara ljud, det finns mycket saliv i de små liven också!



Nu är de här, och livet blir så där härligt upp-o-nervänt igen:)


Dagens läkarjournal:

”Patientens avföring har samma färg som dörrarna på avdelning 19”


För övrigt anser jag att 1:a majdemonstranterna ska fråga de franska bönderna om råd gällande hur man fångar allas uppmärksamhet.

"Kom ihåg gubbar, kommer det nån jävla Mercedes och vill förbi så kör igång dyngspridaren!"