Loppis-galopp del 1

Vilken grå och trist dag det är! Tur att jag är en sån solstråle själv;)

Igår var det så dags för mig, Monique och Matilda att sälja brallorna av oss (nästan bokstavligen, byxor ingick i säljarsenalen) i Folkets park på lördagsloppisen.

Tanken var att lasta bilen redan under fredagskvällen, men de planerna gick om intet när en av grannarna hälsade på med ett glas vin i högsta hugg. Han spontanvåldgästade oss i ca 2,5 timme, med alkoholkonsumtion som följd. Vi hann avhandla finanskris, knattefotboll och katter med tvivelaktiga tarmfunktioner m.m innan han tackade för sig och raglade hem. Dock hann vi inte packa bilen som planerat var.

Istället satte vi väckarklockan på "Bedrövligt tidigt". När den ringde och vi satte oss upp i sängen såg vi precis ut så som morgonpigga människor inte gör...

Operation Panikpackning inleddes och jag utsågs till packåsna, Monique till frukostmakerska och Matilda till söt-men-i-vägen-åskådare.

En halvtimme senare styrde vi slutligen kosan till finanskrisens svåraste motståndare; Loppisen!

Efter att ha packat upp alla kartonger som jag i mitt anletes svett burit från vindsförråd till bil, lade Monique huvudet på sned och konstaterade älskvärt; - Du har ju bara tagit med en massa skit! Matilda skakade på huvudet och himlade med ögonen åt mig. Jag kände mig svårt indignerad, men när jag själv såg vad som låg på borden insåg jag att de kanske hade rätt. Kanske!! Det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaka hem medan jag upprepade som ett mantra Moniques anvisningar vilka kartonger som skulle hämtas.

Jag hann inte mer än sätta foten innanför dörren innan Ella ropade -Oj, jag släppte visst in en katt! Det var givetvis den mest våldsbenägna strykarkatten i hela området som "slunkit" in, och efter ca 10 minuters jakt fick jag in en trippel halvnelson på kräket och skickade ut den fortare än kvickt.

Jag sneglade på klockan, den var 5 i 10, loppisen skulle börja om 5 minuter!

Jag tog trapporna upp till vinden i 4 språng (en prestation som skulle fått Kristian Olsson att bryta ihop och förtidspensionera sig), skyfflade fram de aktuella kartongerna och flög ner till bilen i ett huj.

10 över 10 var jag åter på plats vid Folkets park. Hur det gick under resten av spektaklet återkommer jag till ikväll......(här använder jag mig klurigt nog av den behändiga cliffhanger-metoden, tjusigt va?)

För övrigt anser jag att silver är vackrare än guld.

Återseendets kakafoni

Barnen är komna! Kaoset är tillbaka! Ordningen återställd?

Monique och jag gör ett tappert försök att laga tacopaj, vilket inte är så enkelt som det låter eftersom vi blir pepprade med frågor som alltid får oss att tappa koncentrationen på maten....och då är ändå tacopaj en rätt som inte kräver speciellt mycket koncentration.

Ella (dotter nr 4) blir plötsligt upprörd och proklamerar högt att man inte får kalla en känguru för en "fet råtta", för då blir den arg. Sedan berättar hon att hon haft feber i veckan.
-Hur mycket feber hade du då? frågar jag.
-Ungefär halv sex! blir svaret. Sen blir hon upptagen av något annat viktigt och springer iväg.

Matilda (dotter nr 3) är mycket intresserad av det faktum att pappa skriver blogg, men tycker att hennes namn nämns för lite. Så det kompenserar jag här och nu; Matilda, Matilda, Matilda. Så där ja.

Det enda inlägget Sara (dotter nr 2) har i debatten är; -Är maten klar snart, jag svälter!
-Ja, hjälper du till går det ännu fortare! svarar jag, men innan jag avslutat meningen är även hon borta som i ett trollslag.

Dock är det lätt att hantera alla dessa ordlaviner på återföreningskvällen, alla är glada att se varandra och det ena pusskalaset avlöser det andra.

Imorgon väntar tidig uppgång och så ska vi ha ett bord på loppis i Folkets Park. Det är inte första gången vi gör detta och en sak kan jag lova er, kära läsare: Dessa tillfällen ger rent fenomenala blogguppslag. Världen är full av skumma, roliga och knäppa människor, och de allra flesta av dessa har en tendens att stråla samman på en loppis. Jag törs utlova ett spännande inlägg imorgon...


För övrigt anser jag att Lidls bananer har en livstid på ca 6 timmar från det att man lämnat affären.

Möte i hiss

För att komma till mitt kontor på jobbet åker jag hiss 4 våningar. Det händer att jag tar trapporna, men eftersom det endast resulterar i ett suspekt flåsande och en oförmåga att tala tydligt under den följande halvtimmen gör jag det alltmer sällan. I morse klev jag in i hissen och 2 personer till gjorde detsamma innan dörrarna stängdes.

Vi hälsade mumlande till varandra och sen blev vi dödstysta. Jag stirrade upp i taket och de andra 2 i golvet. Ingen av oss hittade något. Ett av dessa konstiga ögonblick uppstod, ni vet där man inte är särskilt intresserad av att starta en konversation, utan istället låtsas som man inte finns. Ibland kan dock trycket bli för stort, och då häver någon alltid ur sig; -Vilket väder vi har, va? eller dylikt, ett påstående som nästan alltid bemöts med mummel (eftersom de andra har fullt upp med att inte finnas). En hisstur blir minst dubbelt så lång (och spänd) på det viset, ändå inträffar det dagligen.

En annan liknande situation där samma fenomen uppträder är om ens hund under promenaden beslutar sig för att göra en spektakulär Nr 2 vid grannens brevlåda och man har glömt ta med sig bajspåsar. Då är det väldigt praktiskt att glida in i ett tillstånd där man förnekar både hundens och ens egen existens. Rena magin!

Vid ett senare tillfälle under dagen skulle jag åter in i byggnaden, vars dörr är försedd med kodlås. Då jag öppnat dörren lade jag märke till en kollega, kanske 15 meter bort, som gick mot samma ingång som jag. Jag höll demonstrativt upp dörren för att hon skulle slippa dra sitt kort och slå in koden. Denna gest fick henne att börja springa som en atlet.
Och visst gör vi likadant allihop? Någon håller upp en dörr på avstånd åt dig, då släpper du all värdighet och lägger iväg som en vinthund. Jag har sett människor med uppenbar ryggvärk eller med obefintliga höftkulor ta sig fram mot en upphållen port med en energi som skulle göra Gunde Svan grön av avund.

Vad lär vi oss av detta?

En vänlig gest sätter fart på oss och tar fram krafter vi inte ens visste vi hade.

Nästa gång någon håller upp en dörr för dig, bildligt eller bokstavligt, släng ifrån dig dina kryckor och spring dit för allt vad du är värd.


För övrigt anser jag att armbandsklockor skall vara analoga.

Fredagsmail och Hemglass

Min mailbox på jobbet fylls dagligen på med mötesförfrågningar, rapporter, frågor (och frågor om varför jag inte svarat på tidigare frågor) och uppdrag. Mail ifrån chefen har dessutom en medföljande ljudeffekt i form av trumpetstöten Kavalleriet går till anfall.

Men emellanåt dimper så dessa icke arbetsrelaterade "fredagsmail" ner, och inte nödvändigtvis på fredagar. De flesta är roliga, gulliga (visst ja, jag är ju en mansgris, jag menar töntiga), en del är tankeväckande och en del är gräsliga.

Och så finns det den sorten som jag är svårt allergisk emot, nämligen kedjebreven...det kryper i kroppen på mig närhelst jag ser en till en början oskyldig historia som avslutas med uppmaningen att skicka mailet vidare till mina 200 närmaste vänner, annars kommer jag drabbas av evig fotsvamp.

Dessa styggelser till e-post dör alltid hos mig, och därför har jag genom åren samlat på mig följande hemska öden (som antagligen ligger latenta och bara väntar på att slå till med rungande kraft);

Lemlästning (jo, jag hyvlade bort en del hud med osthyveln förra månaden)
Zombiestrypning (jag blev kramad av svärmor en gång, räknas det?)
Slumpmässiga kaskadkräkningar livet ut (låter ju spännande i alla fall)
Uteblivna löneförhöjningar (stämmer)
Tourettes syndrom (finns det de som anser att jag redan har)
Mjäll (den är riktigt rolig, till och med hårlössen halkar av mitt kala huvud!)

Jag tackar alla som skickat dessa till mig, livet har fått en ny innebörd sedan dess. Ni finns i mina tankar.....

När vi kom hem från jobbet idag stod Glassbilen parkerad utanför trappuppgången, och försäljaren stod håglöst och sparkade på en snöhög. Några kunder fanns inte i sikte, och själv började jag huttra av bara åsynen. Att sälja glass utomhus under vintersäsongen tycks mig vara en lika lysande affärsidé som att stå mitt i Gobi-öknen och sälja Salta pinnar.

Han lyste upp när han fick syn på oss (kund! kund! kund!), men glädjen avtog snabbt när han såg våra anti-glassminer. Fråga mig inte hur en anti-glassmin ser ut, men den hade vi uppenbarligen eftersom han muttrande satte sig i bilen igen. Jag tyckte synd om honom, och ville ropa -Kanske nästa gång, okej??? men han hade redan satt igång glasstrudelutten i högtalarna och hade inte hört mig ändå.

Vi gick in och hällde upp ett varmt bad istället. Inte illa alls..


För övrigt anser jag att en hund som är mindre än en katt inte är en hund.

Bilreparation á la Clint Eastwood

Idag for Monique och jag ut från jobbet för att lämna in hennes bil till en reparatör, vars verkstad befann sig på en så obskyr plats långt ut i skogen att Eniros kartsida fick ett nervöst sammanbrott och kraschade när vi försökte hitta den.

Vi fick ringa reparatören i fråga för att få väganvisningar.

När vi parkerade på uppfarten till den medfarna verkstadsbyggnaden fick vi syn på ett antal Scaniamärkta eu-pallar bredvid ingången. Jag såg att Monique (som är en lojal och hängiven Scanialogistiker) fick en farlig glimt i ögonen....Vart ska detta bära hän? tänkte jag med bävan...

Vi steg in i lokalen där två raska ynglingar med oljiga ansikten och lokalpatriotiska kepsar märkta "Bennys kött och svets" attackerade topplocket på en intet ont anande Ford Fiesta. Monique klev resolut fram till den ena av dem och talade med fast stämma; Hej! Jag kommer från Scania (hon höll upp sin ID-bricka), kan ni förklara för mig varför ni har Scanias pallar undangömda på denna gudsförgätna plats??

Hennes blick var uppfordrande och brickan höll hon upptryckt framför näsan på den förvånade bilentusiasten. Dirty Harry hade inte kunnat göra en effektfullare entré, man kunde nästan ana att hon hade en Magnum 44 instoppad i BH'n.

Ynglingen skrattade lite nervöst och visste inte hur han skulle reagera. Det visste inte jag heller, det var bara att hålla fast sig i berg-och-dalbanevagnen och invänta upplösningen.

Hahaha, skrattade hon, där fick jag dig!

Hon har uppenbarligen sett för många amerikanska polisserier.

Ynglingarna pustade ut (vilket ungefär lät som när man släpper ut luften ur ett cykeldäck) och skrattade de också, märkbart lättade.

Det är en svårgenomskådad egenskap hos Monique, hon håller minen när hon skämtar vilket gör det svårt att avgöra om hon menar allvar eller inte. 9 av 10 gånger skämtar hon, och om jag någon gång skrattar direkt åt vad hon säger kan man ge sig tusan på att det är då hon är allvarlig. Det är inte lätt att vara man;)

Efter jobbet hämtade vi bilen. Killarna hade gjort ett mycket bra jobb och hon betalade dem lite extra, vilket säkert förvirrade dem ännu mer.

Det är sällan långtråkigt med Monique.

Snubblade över en härlig bild tagen på en mack i Gällivare. Jag fann den på den eviga glädjekällan http://www.avigsidan.com/ ;

Så går det när man låter en dator översätta ord för ord.

För övrigt anser jag att Daniel Westlings leende aldrig når ögonen.

Salander-respekt

Så gick vi denna afton till biografen för att bevittna Män som hatar kvinnor.

Rysligt bra, fast spännande filmer ställer till det för mig. Jag kan inte sitta stilla, hoppar högt i stolen när något plötsligt händer och får bita mig i handen för att inte högljutt varna hjältarna i filmen. Monique rörde mig på axeln (antagligen för att få smaka ur min påse jordnötsringar som jag vid det här laget pulvriserat av nervositet) och jag hoppade högt igen.

Inte alls bra för min image! Så efter varje skrämselskutt var jag tvungen att skratta maskulint och avfärdande, vilket bara renderade mig konstiga blickar från bänkgrannarna.

Och som om inte detta var nog, i filmens slutskede spelades en känslosam scen upp, och då började (givetvis mot min vilja) tårar trilla ner för kinderna. Jag fick hälla i mig en hel näve pulvriserade jordnötsringar för att inte snyfta högt. Vad är det med mig, jag börjar bli riktigt blödig på halvgamla dar.

Se filmen, den är riktigt bra!

Och för guds skull medbröder, se till att älska era kvinnor! Får de för sig att ge tillbaka på samma sätt som unga fröken Salander får ni det inte roligt. Jag ska ge Monique kaffe på sängen imorgon bitti, men det har ingenting med Salander att göra! Ingenting... ;)

För övrigt anser jag att Nettos Cola är blaskig.

Damklädesbutiker - Mannens helvete?

Hej och hallå gott folk!

Jag ber ödmjukast om ursäkt för att gårdagens inlägg uteblev, men bara så att ni vet så ska jag kompensera alla kära läsare (2 st? Jag och katten?) genom att skriva 2 inlägg idag. Huka er i bänkarna!

Igår for Monique och jag till Kalmar för att köpa en ny DVD med inbyggd förstärkare på Netonnet. Men innan vi styrde kosan dit stannade vi till vid köpcentret Baronen för ett besök på bl. a Gina Tricot.

Det är något som händer med mig så fort jag kommer in i den affären. Allt kvinnfolk jag känner kvittrar och blir stojiga så fort de kommit innanför stöldskyddsstolparna. Själv drabbas jag lika plötsligt av svår apati och hemlängtan, ställer mig i ett hörn och ser mig omkring.

Där ser jag en stackars man som satt sig bredvid en skyltdocka medan hustrun och döttrarna attackerar jeanshörnan likt fiskmåsar som just fått syn på en död ål. Den plågade mannen sitter bara där med glasartad blick och jag kan se en antydan av spindelnät växa fram mellan nästipp och knäskål.

I en annan ände har en medbroder tagit det modiga initiativet att försöka få en tupplur medan han lutar sig mot en snurrställning, men särskilt framgångsrik är han inte. Hans kvinna levererar nämligen frågor med osviklig timing precis innan han skall gå in i djupsömnen; "Gunnar, matchar den här turkosa BH'n min leopardväska? GUNNAR!!" Den arme saten blinkar förvånat och hinner inte svara förrän hon fått syn på något plagg i andra änden av butiken och springer iväg som en dopad Ben Johnson.

Hans blick möter min och ett vackert ögonblick av djup, manligt samförstånd uppstår.

Jag hinner dock inte vara i det tillståndet särskilt länge förrän jag slussas mot provhyttskön och blir nu tilldelad rollen som klädhängare och smakråd. 18 provningar senare betalar vi för 1 blus i kassan.

Resultatet av 18 utprovningar

När vi så slutligen närmar oss den av mig hett efterlängtade utgången byts min melankoli ut mot frihetsglädje och jag börjar likt en yster hundvalp ta små skutt i stegen......Då stannar Monique plötsligt och får syn på nåt hon missat på vägen. Den sista metern till utgången är plötsligt Grand Canyon-stor. Jag var ju så nära, så nära!! Åh, hon ångrar sig och vi är plötsligt ute!! Den friska luften sköljer över mig och jag lyckas precis hindra ett infall att falla på knä och kyssa marken.

Jag ger min Monique en puss istället och nu bär resan iväg till Netonnet, mannens domäner!!

Mer om detta senare....


För övrigt anser jag att Seasick Steve är en frisk fläkt i vår stereotypa musikvärld.