Taxi, var god dra åt helvete

Inatt kl. 03.15 väcktes vi av att telefonen ringde. Vem som helst skulle bli orolig av en sådan sak, dock inte Monique och jag. Inte nu längre.

Det råkar vara så att Monique's telefonnummer är ganska snarlikt Oskarshamns Taxi.
Påringningarna sker nästan uteslutande fredags- och lördagsnätter, och nuförtiden när vi väcks av ringsignalen är inte längre den första tanken;
Någon har dött!
utan;
Någon dum jävel är full!
Vi har på grund av detta gissel haft följande mentala utveckling; oro, irritation, resignation och hämndlystnad. Vi befinner oss just nu i det sistnämnda.

Monique svarade med ett glatt Hallå och i andra änden sluddrade en man;
-Schkulle du kunna (hick) schi...i..i..hicka en takschi till Fyllegatan scheksch? (åtföljt av en ölstinn rap)
-Javisst, svarade hon, vart ska den?
-Tiiiiillll Bakschmällegränd schuttischuuu (hick).
-Självklart, du har en bil där om 10 minuter, svarade Monique ärtigt. Utan att invänta svar lade hon på och drog ur jacket.
Hoppas han fick gå hem, och att han frös häcken av sig på vägen.

Min förkylning har ännu inte gett med sig, Monique går förbi mig emellanåt och klappar mig på huvudet eller ställer frågor som; Vilken sång vill du ha på din begravning? Jag svarar förolämpat;
-Vad sägs om Hit The Road Jack? Ooh woman, ooh woman don't you treat me so mean, you're the meanest thing that I've ever seen!
Hon skrattar bara sitt klingande skratt, och säger:
-Nää du, vad sägs om Upp och pröva dina viiiingaaar!
Jag hade lust att brista ut i "No Woman, No Cry", men min självbevarelsedrift hindrade mig.

"Du och jag, Ray!"

"Tror jag det, du och jag Joacim!"

Det är inte lätt att vara sjuk i hennes sällskap.

Trots min hemska sjukdomsstatus ägnade vi idag en stund åt att plocka undan lite i lägenheten. I en tidningskorg på balkongen hittade jag två oöppnade kartonger jag inte kände igen. Jag frågade henne vad det var för något.
-Det är myggnät som VI köpte i somras och som DU skulle sätta upp på balkongen.
-Åååh är det dem, utropar jag igenkännande, utan att minnas ett skvatt. Monique bara suckade.

Jag råkar vara sanslöst disträ, något jag varit välsignad med sen födseln.
Mitt minne fungerar exceptionellt bra vad gäller sångtexter eller huvudstäder (Georgien? Tbilisi. Mongoliet? Ulan Bator. Burkina Faso? Ouagadougou.). Jag kan namnen på nästintill varenda sketen Hollywoodskådis som varit med på vita duken sedan talfilmen infördes. Jag vet vilken skostorlek Göran Persson hade vid 15 års ålder (35).

Men jag är inte attan till att minnas den simplaste instruktion jag fått 30 sekunder tidigare.
Mitt huvud är ju redan fullt av all denna underbara kunskap! Om jag skulle anstränga mig att komma ihåg att köpa med mig 2 liter mjölk när jag åker hem från jobbet, så innebär ju det en risk för att något långt viktigare sopas undan för gott. T.ex faktumet att kängorna som Charlie Chaplin tvingas äta i den underbara Guldfeber (då han varit insnöad i sin stuga utan förnödenheter i en månad) egentligen är gjorda av lakrits. Vilket är viktigast? Va?

Jag går i tankar hela tiden. För många år sedan under en vinter fick vi montörer tillfälligtvis våra omklädningsrum flyttade till en barack. En morgon kom jag till baracken och började byta om. När jag sedan kom ut på gårdsplanen och hunnit halvvägs mellan barack och fabrik tyckte jag att det kändes konstigt. Det drog så kallt om benen. Jag tittade ner och upptäckte att jag gått ut med endast t-shirt, kalsonger och stålhätteskor på mig. Snabbt som vinden (men med värdighet) susade jag förbi mina skrattande kamrater tillbaka till baracken och tog på overallen.

När det några timmar senare var dags för frukost gick jag och hämtade min Ica-kasse med smörgåsar och frukt. Trodde jag. Istället bullade jag på pausbordet upp den ena damskon efter den andra. Jag insåg att jag på morgonen hade förväxlat kassar och lämnat lunchlåda, leverpastejmackor och bananer till klädinsamlingen.

Jag kunde tyvärr inte göra som Chaplin. Jag fick finna mig i att vara hungrig, ackompanjerad av mina onda medarbetares skratt.

För en stund sedan tog jag myggnäten och lade dem på en bra plats, samtidigt som jag gjorde en mental notering om att ta fram och montera dem till sommaren.

Problemet är bara att jag redan glömt var jag lagt dem.


För övrigt anser jag att det barmhärtigaste vore att ge Melodifestivalen ett nackskott och låta skiten falla i glömska.

När en man blir förkyld...

Förkylningens grymma ok vilar tungt på mina axlar och eftersom jag är en riktig man genomlider jag följdaktligen en nära-döden-upplevelse denna afton. Tankar om testamente och efterlevnadsskydd och hur min begravning ska utformas upptar det mesta av min tid just nu.

Monique fnyser åt min svåra situation.....eländiga kvinna! Inte ett uns medkänsla att hämta där, är jag rädd. Till och med katten har tröttnat på mig. Efter min senaste nysattack som fick gardinerna att fladdra i sovrummet hoppade hon ner från sängen och lade sig i papperskorgen istället. Otacksamma kreatur!


Jag håller på att pimpa min blogg om ni undrar varför den ändrar skepnad. Jag är ny på detta så ni får ha överseende med att den kommer växla utseende fram och tillbaka under helgen. I den sinnesstämning jag är just nu vill jag göra hela sidan svart, med en bild på Döden (Ingmar Bergman style) som upplivande färgklick (eller varför inte Edward Munchs Skriet?)

"Tant Glahd's glasskafé ligger till höger"

"Precis så där såg jag ut då jag förstod att jag inte skulle hinna till Systembolaget innan stängningsdags idag"

Hmm, vi får se, arbetet går vidare.

Med tanke på att jag är fullt upptagen med min självömkan och bloggdesign (vass kombination, va), blir dagens inlägg inte så långt som brukligt är.

Men, kära läsare, hav förtröstan! Om jag överlever virusprövningen blir jag full av livsglädje och skaparkraft, och fingrarna kommer att fladdra snabbare än kolibrivingar över tangentbordet.

Evelien, Moniques flicka, sitter bredvid mig när jag skriver detta och för några sekunder sen ringde hennes mobil med en gräslig ringsignal som överrumplade mig å det grövsta och förkortade mitt liv med 15 minuter. Jag är en man i motvind.

Katten fräser åt mig ur papperskorgen.


För övrigt anser jag att även en utebliven bestraffning är en belöning

Videoband, ett kärt minne

I eftermiddags ropade Ella på mig inifrån sitt rum. Jag gick dit och hon proklamerade stolt att hon städat hela rummet och bäddat sängarna. Tro nu för all del inte att hon gjort detta för att hon kände det som sitt ansvar, det handlade nog mer om en bakslug kampanj som förhoppningsvis skulle mynna ut i ett inköp av Happy Meal eller liknande.

Det såg onekligen prydligt ut, inte en enda pinal på golvet (vilket får anses vara en prestation eftersom rummet en stund tidigare mest påmint om den skövlade platsen efter ett krig mellan Kappahl och Toys r' Us). Jag betraktade rummet med både skepsis och förundran. Jag gick fram till en av garderoberna (Ella drog efter andan) och öppnade dörren. Jag befann mig plötsligt stående upp till knäna i kläder och leksaker. Ella sprang och gömde sig i köket. Jag suckade, tog ett steg bakåt och klev på en liten sko tillhörande en Barbiedocka.

Mitt vrål hördes förmodligen i hela huset. Svärande och hoppande på ett ben (hur i helvete kan en liten plastsko-jävel göra så satans ont?!) hejdade jag mig då jag på golvet fick syn på en kasse med gamla videoband som jag fullkomligt glömt bort att jag hade.

Smärtan var med ens som bortblåst, nyfikenheten tog överhanden. Jag satte mig på golvet och gick igenom kassen med ett allt bredare leende på läpparna.

Videofilmer...80-talets absolut fräckaste grej (näst efter Text-TV).

Idag är det ju pinsamt enkelt att via nätet få tag i vilken film som helst. Då var det status att visa upp hyllan med hundratals köpfilmer, och mellan oss tonåriga slynglar var det ännu mer status att tävla om vem som hade den största kassen med vuxenfilmer (en kasse som hemma levde ett mycket hemligt och välvaktat liv i min garderob). I kassen hittade man titlar som; Utan Trosor i Tyrolen, Fäbojäntan och de danska Teckenfilmerna. Odödliga mästerverk! Skådespelarinsatser i absolut Oscars-klass (hmm, kanske inte förresten).

De gånger då min mor rotade i min garderob var det jag som drog efter andan och hoppades på det bästa;)

Jag minns en episod från den tid då jag började min karriär på Scania som montör.
En arbetskamrat hade blivit tillsammans med en norsk tjej, och vid det här tillfället var hon på besök hemma hos honom. Han tog varje chans att springa till avdelningens telefonkiosk för att ringa till henne och gulla lite. Chefen fick varje gång gå och slita tillbaka den nykäre kraken till sin plats, men bara efter några minuter fick kamraten åter något drömskt i blicken och vandrade som radiostyrd bort till telefonen igen.

Så här höll det på några dagar, tills en förmiddag då han plötsligt kom springande som en dopad gnu efter bara någon minut vid telefonen.
-Stämpla ut mig för helvete, jag måste hem! skrek han (jag nämnde Bart Simpsons röstfrände i gårdagens inlägg, den här killen låter mer som Homer).

Han försvann ut i en rasande fart, och vi andra förstod absolut ingenting.

Dagen efter var han tillbaka igen, surmulen och vresig. Efter lite påtryckningar berättade han vad som hänt:

Han hade som vanligt ringt henne för att de skulle säga "puss" så många gånger som möjligt till varandra innan chefen drog bort honom, men istället sa hon så här (bara så ni vet, jag ämnar här härma norska men gör inga anspråk på att göra det bra);
-Jeg sitter her med hammern...
-Öööh, jaha? svarade Homer.
-Jeg har lettet igenom garderoben din, och jeg har funnet filmer som er förnedrende mot kvinnerne!! skrek hon
Sen blev det tyst några sekunder innan ett ljudligt BANG hördes genom luren.

Han slängde på luren och sprang iväg.

Han sprang dock inte hem för att samsas med henne, han sprang för att rädda filmerna....

Jag lade tillbaka kassen, letade upp Ella och kramade om henne. Hon förstod ingenting :)


För övrigt anser jag att jag är vintage, inte gammal.

Dopad gnu

Dr Bart Simpson tar emot

Idag var olyckan framme hos en dotter.

Jag skulle precis ta lunch på jobbet när telefonen ringde. Det var en slöjdlärare på Kristinebergskolan. Tydligen hade Sara misstagit sin hand för en träbit och karvat ett hål i den med något verktyg under slöjdtimmen. Jag önskade att jag likt Kojak kunde satt en saftblandare på biltaket då jag gasade iväg till olycksplatsen.

Lite orolig var jag ju förstås när jag klev in på skolsysters mottagning, men när Sara tittade upp på mig med en cockerspaniel-blick som sade "Ser du pappa så ont jag har, tror du jag får uppleva mina barnbarn?", så lugnade jag ner mig. Det kan inte vara så farligt om hon tittar på mig sådär, tänkte jag. -Hej på dig, klanten!, hälsade jag glatt och i samma ögonblick försvann cockerspanieln och ersattes av rottweilern som jag är mer van vid.

-Ameh, pappa! Det gör ont ju! (Ytterligare ett bevis för att det inte var så farligt).

Vi begav oss till vårdcentralen, och när vi skulle gå in mötte vi en äldre hängselförsedd herre som precis skulle gå ut. Han erbjöd oss att gå in först, men artig som jag är mot den äldre generationen höll jag upp dörren åt honom istället.
Det ångrar jag djupt.
Han hade nämligen ett par äkta antika träskor på sig (den sorten där verkligen allt är av trä, ingen tillstymmelse till läder eller gummisula, bara trä) och det klapprande ljudet fortplantade sig i trapphuset till en ljudnivå som kunnat få en vrålapa att snopet tystna och hålla för öronen. Till råga på eländet rörde han sig lika snabbt som en halt sengångare, men till slut slank vi in och stängde dörren efter oss. Det susade i mina öron efter decibelmisshandeln (men Monique som är från träskornas förlovade land hade nog fått en sentimental tår i ögat).

Vi hann inte mer än sätta oss innan en sköterska/läkare kom fram och frågade om det möjligen kunde vara Sara som kommit. Jag hörde knappt vad hon frågade om, jag fick nämligen fullt upp med att hålla mig för skratt. Hon lät precis som Bart Simpson! Precis!

Hon ledde oss in till undersökningsrummet, medan hon pratade om ditt och datt med Sara...hennes röst höll på att knäcka mig. För att inte brista ut i gapflabb försökte jag tänka på sorgliga saker; hungersnöd, terrorism, Lassie, Måns Zelmerlöw...jag tror jag lyckades ganska bra med det. Jag undslapp mig ett fniss som jag snabbt lyckades omvandla till en hostning.

Nu satte hon Sara i en stol och gick iväg för att hämta en kollega.

Sara frågade mig vad de skulle göra med hennes hand.
-Ja, de ska antagligen sy, men eftersom bedövningen är så dyr nuförtiden så kommer de ta loss din hand och sy den i ett annat rum så du slipper titta på och ha ont av det, svarade jag allvarligt.

Hon stirrade på mig i 5 sekunder innan hon började skratta. Visst är jag grym ibland ;)

Nu kom dr Simpson tillbaka med ytterligare en sköterska. Med sin fantastiska röst frågade hon Sara om det var i träslöjden det hade inträffat.
-Haha, ja hade hon sytt sig i handen på syslöjden hade vi ju inte behövt komma hit, då hade ju både skadan och lagningen skett samtidigt!, slängde jag kvickt ur mig.
Simpson vände sig mot mig och log, men hennes ögon sade åt mig att hålla truten.

Blicken var inte att leka med så jag beslöt mig för att lyda henne.

Såret visade sig inte vara så farligt, det räckte med tejpning. Skönt för Sara. Ett missat karatepass kan hon leva med (dessutom skjuts ju den dag då hon klår upp mig fram några dygn).

Senare på kvällen när jag skulle lägga Ella tittade hon allvarligt på mig och sa;
-Det är synd om Lisas farfar!
-Öhh, jaså, sa jag och hade ingen aning om vem hon pratade om, kanske någon i förskolan.
-Varför då?
- Jo, för han skulle duscha och dricka kaffe och då började det brinna i hans snopp för han tål inte nötter!

Jag funderar fortfarande på hur allt detta kan hänga ihop, men jag blir inte klok på det. Någon annan som har en teori?


För övrigt anser jag att svart är en färg.

Felsägningar - en krydda i livet

Dagens inlägg trillar in ganska sent, återigen har kampsporter dominerat aftonen.....och nu ser det ut som om jag ska pröva på det också!
Bäva månde världen!

Jag återkommer i ämnet, det kan bli förstasidesstoff i lokalblaskorna;)

Igår hade vi veckomöte på jobbet, och dessutom utan vår chefs närvaro. Detta faktum utmynnade i ett tämligen avslappnat möte där arbetspunkter diskuterades på ett inte helt strukturerat sätt. Dock mycket trevligt bör tilläggas.

Konjunkturen sätter sina spår hos de flesta av oss, och vårt kära Scania är självklart inget undantag. Mötet präglades en del av detta. Då begärde en av kollegorna ordet;
-I tider som dessa är det mycket viktigt att alla får händerna ur byxfittorna och börjar jobba!

Jag skvätte ut mitt kaffe i knät och skrattade likt en gammal häst som just fått reda på att slaktarn dött. De andra reagerade på samma sätt, och min käre kollega som nyss skapat ett odödligt citat stämde själv in i skriandet.....en vacker stund!

Men även vid tillfällen då chefen välsignat oss med sin närvaro på veckomötet har det uppstått liknande situationer. En gång berättade han om ett läs- och skrivprojekt som då startats för hugade anställda;
- Projektet är i första hand till för de medarbetare som har svårigheter med att läsa och skriva. Vi har ju oerhört mycket instruktioner och informationer nedskrivna, och då är det inte lätt att vara dys... ööh ....dyse...va fan heter det?.....dyselektriker!

Även denna gång lät jag den gamla hästen gnägga ut ordentligt! Det roligaste med detta var att min högt vördade chef i normala fall är en mycket vältalig och språkbevandrad herre. Jag hann i någon sekund fundera ut den fyndiga repliken att en dyselektriker måste vara en elskolad person med stora svårigheter att tolka kopplingsscheman. Men jag sa inget (lite självbevarelsedrift måste jag ju ha, det är ju min chef!!)

Min kära Monique har själv levererat härliga exempel av denna konstart. Hon är ju nederländska, men hon bemästrar vårt språk på ett formidabelt sätt. Det som dock avslöjar henne då och då är användandet av Å, Ä och Ö.

En gång när vi bilade hem ifrån Kalmar, tittade hon upp mot himlen och efter några sekunder utbrast hon;
-Titta Joacim, en rövfågel!
Min inre syn såg framför sig ett stort hårigt arsle med vingar, och därmed var jag tvungen att stanna bilen. Hon fick köra hem, jag klarade inte av det längre eftersom min kropp blev helt lealös efter skrattinfarkten.

Hon har dessutom haft rokt bög i frysen.

Härlig och go kvinna!

Den här typen av tungsnubblande är ju sanslöst roligt, för att inte säga hälsobefrämjande! Mer sånt för bövelen, då ökar ju möjligheten att gå i graven med ett leende på läpparna:)


För övrigt anser jag att Dagens Rätt skall vara tillagad idag.

Hur man stoppar en bil med ett karateslag

Ikväll har jag en hejdundrande huvudvärk (min chef skulle dock påstå att det är fantomsmärtor), och vill därför redan i förväg varna känsliga läsare för att jag inte tar ansvar för vad dagens inlägg innehåller, eftersom jag just nu skriver med en intellektuell dimridå innanför pannbenet.

Igår samlade jag på mig några viktiga pappapoäng genom att skjutsa Sara och Matilda (döttrar nr 2 o 3) till nybörjarkurs i karate. Det skreks HAYYYAA!! och dödliga slag utdelades i luften under hela bilfärden, ända tills flickorna bad mig vara tyst.

Denna min entusiasm kan enklast förklaras med att jag under en stor del av uppväxten låtit mig imponeras av tämligen mediokra filmer med Chuck Norris och Cho Kosugi. Mången yuccapalm har besegrats i mitt pojkrum, till min mors stora förtret. Jag minns att jag och en kompis brukade låtsas att vanliga piltavle-pilar var fruktansvärda ninjavapen, och vi smög runt på innergårdarna där vi bodde och kastade pilar på ondskefulla tallar och barbariska gunghästar. Till den dag då jag råkade kasta pilen i huvudet på min kompis. Pilen stack upp ur håret som en indianfjäder, och hans hoppande och skrikande var även det som taget ur en västernfilm. Hans föräldrar blev dock måttligt roade av deras sons etniska metamorfos, och incidenten resulterade i en veckas utegångsförbud för min del.
Men roligt såg det ut.

Nå, tillbaka till gårdagen:

Kursen skulle hållas någonstans vid Rödsleskolan. Vi var sena, och givetvis hade jag parkerat i fel ände av skolan, vi fick småspringa en halv kilometer genom diverse gårdar innan vi var framme vid karateklubbens träningslokal.

Tränaren tog emot oss och lotsade in flickorna bland de andra eleverna. Jag satte mig ned på en bänk hos några andra föräldrar och följde allt med stort intresse. För stort.

Min vana trogen sveptes jag med av det som utspelades framför mig (i kombination med att jag mentalt gick i barndom).
När eleverna bugade inför sensei, så bugade jag i bänken.
När eleverna övade sparkar, så lyckades jag av bara farten sparka iväg en sko som någon av de utövande ställt framför mig.
De andra föräldrarna började snegla lätt mot mig.
Jag fick sätta mig på händerna och tänka på primtal under resten av lektionen.

Flickorna var helnöjda med träningen och ville hemskt gärna fortsätta. På hemvägen satt Matilda i framsätet och övade för fullt. Vi stannade vid ett trafikljus och väntade på grönt, då hon plötsligt måttade fel och slog till instrumentbrädan med sådan kraft att min plånbok och mobiltelefon rasade ner i knät på mig. Instinktivt försökte jag fånga upp sakerna och lyfte benen, vilket medförde att bilen tjuvstannade. Se där hur kraftfullt karate kan vara! Nu var det min tur att be båda vara tysta och sitta stilla under resten av hemresan.

Monique har klippt sig. Men jag har hellre en en korthårig kvinna än en kort hårig kvinna (ännu ett inlägg i särskrivningsdebatten).


För övrigt anser jag att våren gärna får komma nu.

Loppis-galopp del 2

Nu, gott folk, följer den gräsligt spännande upplösningen på loppisdramat i lördags. Håll till godo..

När jag så 10 minuter efter att loppisen öppnat bar in mina kartonger till vår säljplats (efter att ha munhuggits med oförstående entrépersonal om att inte behöva betala inträde) möttes jag av rena kaoset vid våra bord.

Monique hade packat upp en låda fylld med gamla dukar hon egentligen tänkt slänga, och befann sig plötsligt underst i en hög bestående av ett tjugotal galna fruntimmer som närapå slogs om textilierna. Hade det funnits duk-valkyrior i Valhall måste de varit förmödrar till dessa vilda bordstabletts-Amasoner. Deras män stod bredvid och såg på med illa dold förtjusning (catfights är alla mäns hemliga dröm, tro inget annat tjejer). Jag blev själv stående några sekunder med ett fånigt flin på läpparna, men ett rop på hjälp från Matilda vid det andra bordet fick mig tillbaka till verkligheten.

Jag såg i ögonvrån att Monique lyckats kravla sig ut i ett hörn av kvinnobarriären. Hon var rufsig i håret och svor mustigt på nederländska. Jag gjorde bedömningen att hon klarar sig, och plöjde mig fram mot dotterns bord med några kartonger i famnen.

Precis då jag var framme vid bordet beslutade sig en äldre dam för att parkera sin permobil på min fot. Det var inte skönt alls, men jag tvingade fram ett säljarleende som tydligen inte hade avsedd effekt eftersom damen ryggade tillbaka i stolen. Hon morskade dock upp sig snabbt och frågade ilsket; -Vad ska du ha för figurinen där? Jag tittade på det nämnda objektet och ville bara bli av med henne, eftersom hennes fordon (förutom att skapa smärta i foten) spärrade vägen för alla bakomvarande.
-25 spänn, sa jag.
-HA! skrek hon. -Ok, jag tar den. Hon grävde i sin portmonnä, grävde upp en tusenlapp och fräste; -Jag har precis kommit så jag har ingen växel.
Jag bad Matilda om kakburken med växel men hon pekade bara uppgivet mot Moniques bord. Det var därför hon ropat på mig, folk ville handla av henne men hon hade ingen växel och Monique hade sitt eget slag att utkämpa mot tygterroristerna.

Jag tog emot sedeln av damen, och bad henne backa av min fot så jag kunde gå till det andra bordet. -Va!? skrek hon, och visade därmed prov på slumpmässig lomhördhet. Nu var måttet rågat för min del och jag ryckte åt mig foten, vilket fick framdelen av permobilen att hoppa till rejält. Damens glasögon hamnade på sned över nästippen och jag kände hur hennes blick frätte mig i nacken då jag gick över till andra sidan.

Hon fick sin växel och figurin till slut. Ilsket mumlande satte hon fart mot nästa bord, där hon fick säljarens odelade uppmärksamhet genom att skala av hans häl med framhjulet.

Efter 2 timmar bedarrade kundstormen så sakteliga, och vi kunde konstatera att affärerna gått riktigt bra. Moniques dukbatalj hade resulterat i en storartad förtjänst och en värkande armbåge. Matildas uppgift var att stå och se söt ut (ungefär som värdinnorna på en bilutställning, men med mer kläder på) och även det säljtricket gick hem.

Monique berättade att hon sålt en plånbok till en man, och när han skulle betala tittade han i den han just köpt och såg förvirrad ut när den visade sig vara tom. -Eh du kanske skulle titta i din gamla plånbok, föreslog Monique och då sken han upp.
Det finns alltså såna som är mer förvirrade än jag ;)

Medan vi packade ihop kartongerna på slutet såg jag den folkilskna permobiltanten köra mot utgången. Hennes fordon var fullkomligt överlastat med kassar och vinglade betänkligt. Hon hade köpt med sig en förunderlig blandning; Tintinalbum, ljusstakar, pussel, tallrikar, DVD-filmer...och en cirkelsåg! Jag fick en hemsk inre bild av hur hon monterar sågen på fronten av permobilen för att lättare ta sig fram i folksamlingar...

Trötta men nöjda körde vi hem och där berättade Sara att Ella vägrat äta makaronerna och falukorven som hon lagat. -Det där vill jag inte ha, jag går och ser vad grannarna äter istället!, hade hon utropat. Resten av kvällen gick hon med ett lyckligt leende och ständigt smårapande.

Måste prata med grannarna om detta. Kanske skulle skriva "Mata mig ej" med tusch i pannan.


För övrigt anser jag att Caroline af Ugglas är det bästa som hänt Melodifestivalsoppan på flera år.