A walk down Memory Lane.

Igår var jag ute med avdelningen och firade av en kollega som går i pension. Den blivande pensionären var i högform och roade oss hela kvällen med anekdoter från ett 46-årigt arbetsliv på företaget. Lägg därtill att karln har talets gåva, så underhållningsvärdet var högt.

Jag skulle kunna återge historierna här, men många av dem är ännu inte preskriberade. Själv är jag bara uppe i blygsamma 22 år på företaget, men anekdoterna är redan många. Om jag får leva och ha hälsan kommer jag på min avtackningsdag kunna berätta hur mycket som helst...

T. ex arbetskamraten som var med i en frågesporttävling och fick frågan om vilken grönsak som fått sitt namn efter en europeisk huvudstad. Hans svar Dallassallad var ju oerhört mycket roligare än Brysselkål. Han fick också frågan; Vad heter den berömda statyn i Storkyrkan i Stockholm? Svaret skall ju vara St Göran och draken, och det visste egentligen den gode kamraten men han lyckades snurra till det i alla fall; -St Göran och draken Elliot! skrek han triumferande till svar. Inte illa att få in en Disneyfigur i kyrkan där kronprinsessan ämnar gifta sig. Jag drabbades av svår träningsvärk i magmusklerna resten av den veckan...

Draken Elliot

På ett så stort företag som Scania (vi har toppat runt 2000 medarbetare här i Oskarshamn) har förstås ett antal original passerat revy, och de har bidragit till många roliga minnen. Vi har den tjejtokige reparatören som kom cyklande över en stor asfaltsplan en försommardag, då en vacker kvinna uppenbarade sig på väg ut mot parkeringen. Tjejen hade kortkort kjol, och reparatören cyklade samtidigt som han följde henne med blicken och med öppen mun. Han cyklade förstås rakt in i en lyktstolpe, och det ironiska är att lyktstolpen var det enda objekt som fanns på den ca 3000 kvadratmeter stora planen. Han skrapade upp sig rejält men vägrade berätta för sjuksköterskorna vad som hänt. Föga förvånande;)

Det fanns en truckförare som hade ovanan att oavbrutet släppa sig vid fikabordet. Detta fortgick tills den dag arbetskamraterna tröttnade och spetsade hans kaffe med laxermedel under en hel arbetsdag. Hans fru fick ringa och sjukskriva honom dagen därpå eftersom han inte kunde lämna toalettstolen.

Sedan har vi floran av alla mer eller mindre fantasifulla smeknamn folk behäftades med. Jag tror inte det är lika vanligt nu längre, men då kunde man springa på individer som lystrade till namn som: Krösamaja, Jonny Brakskit (nej, inte truckföraren), Kaparn, Potatishandlarn, Lasse Nyfödd, Skunken, Muppen, Göran med örat, Krille Pryo, Gyttjetramparn, Saftblandarn, Muntergöken, Hunden, Föda, Buddha, Bosse Solvalla, Den Lille Rödhårige Fan, Måsen, Snusen, Skräntärnan, Pastorn, Skepparn, Ball-Axel (vars son när han började på företaget ärvde faderns prefix och följaktligen fick heta Ball-Anders), Snorkråkan, Kåt-Åke, Rudis, Den Dimhöljda Gorillan Berg (ordlek med filmtiteln De Dimhöljda Bergens Gorillor) mm, mm.

Namnen kan ju förefalla föga smickrande, men faktum var att de i de flesta fall var accepterade av bärarna och dessutom visste man inte vad de hette egentligen. Min telefon kunde ringa och det var inte alls ovanligt att det lät ungefär så här; -Tjena Pricken, det är Gyttjetramparn! Har du Den Lille Rödhårige Fan där?

Själv kallades jag alltså Pricken, och historien bakom det namnet är både lång och tragisk ;). Jag sparar den till en annan gång...

Dagens limerick:

A Christian Scientist from Theale
Said, "Though I know that pain isn't real,
when I sit on a pin
and it punctures my skin
I dislike what I fancy I feel".


För övrigt anser jag att tanken på en värld utan dokusåpor klingar som musik i mina öron.

Majbrasa necesse est...

Läser i Barometern idag att majbrasan kommer att lysa med sin frånvaro i länet imorgon. Minns faktiskt inte när det senast regnade, men när vinden pustade till i morse då vi gick in till jobbet fick vi förnimmelse av ökendoft (fråga mig inte hur en öken doftar, vi pratar känslor här).

Det blir intressant att se hur de olika arrangörerna nu angriper firandet istället. Odla Våreld? Kanske en majfontän istället, eller en tävling om vem som snabbast kan kompostera den nu överflödiga tändbråten (vinnaren får en rå korv, det lär ju också vara grillförbud).

Arrangörerna i Gölkärret i Kristineberg lär i alla fall inte märka av eldningsförbudet, eftersom de sin vana trogen smällt upp ett vulgärt tivoli på festplatsen. Ett tilltag jag om möjligt är ännu mer allergisk emot än björk.

Nåja, fortsättning följer…

Titelmakarna måste gått på droger..

Jag fortsätter lite med filmspåret från igår, om ni ursäktar.

Ett annat roligt svenskt fenomen från 40-talet och fram t.o.m 80-talet var de svenska filmdistributörernas smaklösa ovana att döpa om de flesta utländska komedier till tämligen mediokra titlar. Varför vete tusan, men antagligen ansågs vi svenskar för bondska och tröga för att lockas av de engelska originaltitlarna eller raka översättningar av dessa.

Mel Brooks filmer fick alltid heta Det Våras För (-Sheriffen, -Frankenstein, -Stumfilmen, -Galningarna, -Världshistorien mm). I själva verket var det ju bara i hans första film (The Producers) som man kunde skönja någon som helst koppling till ”Det Våras”, då titeln på musikalen de båda huvudpersonerna sätter upp heter Springtime For Hitler, resterande namngivning är ju bara tecken på dålig fantasi och ett sätt att slå mynt av den första succén.

På samma sätt gavs Goldie Hawns alster alltid namnet Tjejen Som (-Visste För Mycket, -Gjorde Lumpen, -Föll Överbord, -Jobbade Skift...). Bedrövligt egentligen.

Under denna tidsperiod har vi förlänats odödliga titlar som:

Huuu! Så Hemskt (Bud Abbott, Lou Costello Meet Frankenstein)
Nu Blåser Vi Snuten (Smokey And The Bandit)
Rör Inte Våra Killar (Outrage At Glen Ridge)
Ös På Råskinn (The Great Scout & Cathouse Thursday)
Smockan I Luften (Watch Out, We're Mad)
Nu Fightas Vi Igen (Any Which Way You Can)
Utan Ett Plagg I Plugget (Zapped)

Oscarskandidat? Njaää..

Exemplen är många...

Fast det är klart, när jag nu tänker efter lite skulle det varit rätt kul om de svenska filmdistributörerna gått lika hårt fram med de mer seriösa filmerna.

Tänk vad spännande det varit om David Leans mästerverk Lawrence Of Arabia lanserats med titeln: Fullt Ös I Öknen! Eller Schindlers List som Dubbelspel i Polen. Batman Begins som Läderlappen Sätter Igång.

Vad sägs om Trolltyg I Tomteskogen? Visst ja, redan taget.. ;)

Om vår nationalklenod Ingmar Bergman varit amerikan, kanske Det Sjunde Inseglet lanserats som Blåsta Av Döden!

Hmm, kanske det är bättre att låta det vara, men nu dyker roliga idéer upp hela tiden;)

Det finns faktiskt ett land som var om möjligt ännu värre med egenmäktigt förvanskade titlar: Kina.

Nu släpptes ju inte vilka filmer som helst in på den tiden, men när en engelsk filmatisering av Hamlet lanserades visade kineserna prov på stilkänsla då de istället döpte om den till den betydligt klatschigare titeln; Prinsens Hämnd.

Kul ämne, detta (tycker jag själv)


Dagens Mondegreen:

Artist: Vem ni vill (Rudolph The Red Nosed Reindeer)

Ursprunglig text: ”All of the other reindeer used to laugh and call him names”

Mondegreen: ”Olive, the other reindeer, used to laugh and call him names”

Förutom Rudolph framträder nu i ljuset ytterligare en namngiven figur: Olive, den onda renen.


För övrigt anser jag att efter Valborg är det flip-flops som gäller, oavsett väderlek.

Dessa fantastiska filmer

Läste till min sorg i DN idag att regissören Ken Annakin avlidit. En barndomshjälte är borta.

I början av 80-talet införskaffade min statusgalne far ett styck videobandspelare av typ VHS. Vid den tiden var det mycket oklart vilken spelartyp som skulle bli standard, och i affären stod vi och valde mellan just VHS, Betamax och en typ jag tror hette Video-2000.

Att valet till slut föll på VHS berodde till stor del på att det på köpet till den apparaten ingick en film; Ken Annakins ”Dessa Fantastiska Män I Sina Flygande Maskiner”.

Dagen efter införskaffade han dessutom en ny TV, lyxigt utrustad med text-tv, märk väl.
Jag befann mig i pojkhimlen. Under det första kvartalet såg jag denna film (ca 2,5 timme lång) i snitt 3 gånger per dygn. Det har satt sina spår. Jag kan än idag mer eller mindre rabbla samtliga repliker ur denna komediklassiker. När jag inte tittade på filmen zappade jag istället runt på text-tvsidorna med ett närmast maniskt intresse.

Farsan uppmanade mig att ta med kompisar hem så att så många som möjligt kunde imponeras av den tekniska grannlåten i vardagsrummet. En mycket materialistisk man var han, min gamle farsgubbe.

Han hade ett företag tillsammans med sin bror, ett företag som då gick mycket bra. I takt med att intäkterna ökade blev min far mer och mer statusfixerad. Det hela gick bra ända till den dag han köpte en stor båt. Själva båtköpet gick väl, men när han sedan storvulet döpte den till Black Money tog det inte 2 veckor innan skattemyndigheterna hälsade på. Men det är en annan historia....

Nåväl, tillbaka till Annakin. I mitten på 60-talet var det mycket populärt med stora, grandiosa komedier, ofta med teman som stora tävlingar (The Great Race, Monte Carlo Or Bust och ovan nämnda film) eller galna skattjakter där alla kämpar mot alla (A Mad Mad Mad Mad World). Ett koppel med skådespelare återkom ständigt i dessa filmer: Tony Curtis (alltid hjälte, klädd i vitt), Jack Lemmon (åtminstone vid ett tillfälle skurk, klädd i nattsvart), Gert Fröbe (ur-stereotypen för en tysk militär) och den underbare Terry-Thomas, som med sin karakteristiska glugg mellan tänderna alltid fick personifiera den dryga och pompösa engelska överklassen.

Terry-Thomas, mästaren som gav tandgluggen och arrogansen ett ansikte

Den här typen av filmer görs inte längre (förutom kanske Rat Race, som kom för några år sedan), och de skulle antagligen inte göra sig på samma sätt idag. Men jag roas fortfarande furstligt av dem, vilket också gäller de franska komiska mästarna från denna tidsperiod, Jacques Tati och Louis de Funés.

Fan också, jag tror jag börjar bli gammal....


Jag har förstått att det finns anhängare av både Mondegreens och limerickar, så jag har beslutat mig (väloljad och kundanpassad som jag är) att varva dessa tungvrickerier med varandra.

Dagens limerick:

En ung cyklist från Söderslätt
tar sig fram på ett ovanligt sätt.
När han grenslar sin racer
han plågas av gaser,
så att cykeln far fram som en jet.


För övrigt anser jag att alla foppatofflor borde brännas på bål.

Vagina-dagen??

Idag fick jag reda på att det är vaginans dag. Inte riktigt samma sak som kanelbulle- eller semledagen, eller hur?

Tydligen har denna dag firats sedan 1998, men jag kan inte påminna mig att jag hört talas om den innan idag. Finns det en motsvarande penisdag på hösten, någon som vet?

Det känns som det går inflation i krystade ”specialdagar” nuförtiden. Lindberg skriver i sin utmärkta blogg om ytterligare en dag som gått mig förbi. Gissningsvis är vi bara månader ifrån att ha 365 öronmärkta firardagar för de mest suspekta objekt.

Så här skulle det kunna se ut:

11:e maj – SMS-dagen, instiftad av Telia, Tele2 och Telenor i ett unikt samarbete. Dagen går ut på att skicka så många meddelande som möjligt till släktingar utomlands till dubbel taxa, och förtjänsten går oavkortat till Kronprinsessans stundande smekmånadsresa till Säffle.

7:e augusti – Elmätardagen, skapad av Eon. Tanken är att alla i hela Sverige ska dra på allt elektriskt hemma för fullt i ett dygn. Syftet är att kalibrera upp de idag alltför snabbräknande sattygen till att räkna ännu fortare. I gengäld kan alla konsumenter anordna raveparty i elmätarens sken, lamporna lär blinka så snabbt att inga roliga svampar behövs för att bli knäpp.

"Nu grabbar startar vi med YMCA som uppvärmning och sen går vi över till Måns Zelmerlöf"

24:e oktober – Ange en fildelare-dagen, instiftad av Antipiratbyrån. Om du anger din fildelande granne denna dag har du chansen att vinna en trisslott. Har du då riktig tur får du skrapa i TV, har du otur får du en skrapa av grannen.

Det skulle faktiskt vara spännande att få se en heltäckande kalender med alla dessa oumbärliga dagar vi prackas på.

Jaja, fler kommer , det är jag säker på.

Har ni några förslag?


Dagens Mondegreen:

Artist: Steve Miller Band

Ursprunglig text: ”Big ol' jet airliner”

Mondegreen: ”Big old Jed left the light on”

Nu har gamle Jed glömt släcka lampan igen, är det någon som kan skjuta den fan?


För övrigt anser jag att det faktum att jag bakat en tigerkaka idag skadar min mansgris-image.

Kvinnligt Vulcan-utbrott

Jaha! Idag åkte jag ner ytterligare ett pinnhål på Moniques prioritetsstege. Hennes motorcykel har sett dagens ljus för första gången denna säsong, och som alltid är jag vid dessa tillfällen ungefär lika viktig för henne som väderleken i Falun är för en aborigin.

"Va fan säger du? Regnar det i Falun? Skit också!"

Det gullas med gasvajrar, pussas på tanklock och hånglas med oljefilter (öhh, kanske inte förresten). Det jag vill säga är att jag knappt existerar under det första dygnen hon återförenas med sin Kawasaki Vulcan.

Jag gör mina försök att nå igenom hennes i mina ögon osunda kärleksrus, men med uselt resultat. Jag prövade medvetet med att slå stortån i tröskeln på väg ut till henne medan hon putsade på den tvåhjulade djävulsmaskinen. Jag lyckades tyvärr bättre än jag tänkt mig (det gjorde rent helvetiskt ont), och hoppade runt henne på ett ben samtidigt som jag vrålade som bara en skadad Alfahanne kan. Hon lyfte inte ens blicken, utan sa bara; -Ojojoj. Fixar du lite kaffe och tar ut det till mig?

Eländiga fruntimmer! Jag linkade svärande in till köket och satte igång bryggaren. Min stortå tog antagligen avsked av mig, eftersom jag inte kan känna den längre. Till ingen nytta....

Efter fejandet startade hon fanstyget. Till saken hör att hon under kvällen monterat på ett par avgasrör som förstärker motorljudet till den grad att man kan drabbas av hjärtflimmer om man inte är beredd. Ljudet påminner lite om 3 låglandsgorillor som beväpnade med bandsåg attackerar en astmatisk elefant.

Varken jag eller katten var beredda denna gång. Själv domnade jag bort i några sekunder medan katten sköt iväg i Mach 2 in i huset, där hon gömde sig bakom några vedklabbar i öppna spisen och väste åt alla som gick förbi.

Här ser ni fanskapet, innan avgasbytet. Öhh, jag menar inte Monique....

Evelien och jag gav upp försöken att nå denna knutteamason och brassade istället aftonens måltid, vilket resulterade i en avocadopaj med räkor. När matoset nådde Moniques näsborrar bröts förtrollningen för denna gång och hon kom skuttande in för att äta.

Det hela var bedrövligt gott, och receptet finner ni här.

Efter maten satte jag mig en stund på baksidan för att få en stunds själslig vila ifrån dagens prövningar. Det gick sådär. Någon i grannhuset hade alla fönster på vid gavel och spelade Metallica för fulla muggar på stereon samtidigt som grannen under satt vid fönstret och misshandlade ett munspel. Jag har absolut inget emot Metallica, men kombinationen "Whiskey in the jar" på stereo och "Ta mig till havet" på munspel blev för mycket...

Imorgon ska vi åka en sväng på hojen, och eventuellt besöka en auktion. Jag ger mig fan på att Monique köper ett slagbord som jag ska balansera med bak på vägen hem;)


Dagens Mondegreen:

Artist: Deep Purple

Ursprunglig text: "Smoke on the water, a fire in the sky"

Mondegreen: "Slow walking Walter, the fire engine guy"

Visst hade det varit underbart om denna klassiska rockrökare istället handlat om passgångaren Walter, han som kör brandbilen?


För övrigt anser jag att om man ger sin kvinna blommor borde man slippa disken.

Beväpnad till näsan...

Barometern har skänkt oss ett nytt ord: Snorattack.
Månne en kandidat till Svenska Akademiens Ordlista (SAOL)?

Att bli nekad sina ciderflaskor på Systembolaget är ju inte roligt, förstås (sen att kunden inte hade pengar är ju onekligen en förklaring), men att därefter ta beslutet att tömma sitt näsinnehåll på expediten känns ju något drastiskt (och inte minst äckligt).

Vinner man knappast något Robin Hood-rykte med, eller hur? Fast å andra sidan, bättre med kroppsvätskor än knivar...

Tidningarna ger oss nya, fantasifulla och lösnummersäljande ord, helst innehållande ”chock”, ”attack” och ”kupp”.

Första gången jag minns att jag stötte på ett av dessa för rubriker konstruerade ord var nog då Aphrodite skulle uppträda för första gången på Melodifestivalen. Kvällen innan framträdandet skanderade löpsedlarna om ”nakenchock”. Det fångade förvisso mitt intresse. Jag tittade på programmet (beväpnad med popcorn) och satt med en mansgrisig förväntan på det syndigaste världen skådat sedan Josephine Baker fick den strålande idén att klä sig i bananer.

Ett riktigt flåsmotiv på tiden det begav sig

Det jag fick se var några högt skurna glittrande ålskinn till klänningar som hade ungefär samma upphetsningseffekt som en restskatt.

Sedan dess har vi blivit mediabombarderade med diverse bröstkupper, stjärtchocker (det har jag också varit med om och det inbegrep en toalett och en hård mage ) och för att inte tala om penisattacker.....

Vårt språk är på glid. Det kanske är som det ska, jag är ju trots allt inget annat än en trött gammal språkpolis som verkar i konstant motvind.

En annan märklig företeelse i det skrivna ordet som dyker upp mer och mer är missbruket av citattecken (”). Tecknen används som namnet antyder till att markera citerad text, eller för att ironisera över ett ord (t.ex Vad ”bra” att du lät dörren stå öppen, så att hunden kunde springa in över mitt nytorkade golv)

Döm om min förvåning då jag på en torgmarknad vid ett fruktstånd möttes av den hurtiga skylten: HÄR HITTAR DU ”FÄRSK” FRUKT.

Exakt vad fan menades med det? Till mig sa det bara att frukten var långt ifrån färsk och att jag borde söka upp något annat stånd om det var färskingar jag var intresserad av....


Dagens Mondegreen:

Artist: Queen

Ursprunglig text: ”Another one bites the dust”

Mondegreen: “Another one rides the bus”

Jaha, där åker en till med bussen....ganska vardaglig företeelse jämfört med att bita i gräset ;) Weird Al Yankovic fångade upp denna Mondegreen och gav ut den på skiva i sin tur. Freddie Mercury lär rotera i sin grav.


För övrigt anser jag att öl skall drickas ur kupa.