Ziinga

fredag 1 maj 2009

Lugnet före barnastormen

Första maj! Hänryckningens tid! Eller blandar jag ihop det med pingsten? Visst ja, det är idag man ska vara upprorisk, missnöjd och minnas skotten i Ådalen och annat upphetsande.

Jag började i alla fall dagen med att misslyckas med kaffebryggningen. Jag satte koppen till mun och fick en bestämd känsla av jord i munnen. Filtret hade vikt sig. Jag tänkte i mitt stilla sinne ”Nu blir det en sådan där dag igen”.

Dock förflöt förmiddagen utan större missöden. Jag packade min väska och åkte hem från Monique för att möta upp barnen i lägenheten. Jag var där i god tid, vädret var strålande och jag bestämde mig för en stunds vila i hängmatteställningen jag har på gården. Efter bara en halvminut blev mina ögonlock tunga, och jag gled behagligt in i en slummer.

Jag vaknade av att något vasst krafsade i min navel, och jag kan garantera att det finns ungefär 1000 trevligare sätt att vakna på. Chockad slog jag upp ögonen....det var grannkatten. Antagligen trodde han att en sork tagit sin tillflykt i min navel, och nu gjorde han sitt bästa för att vidga hålet för att kunna fortsätta jakten. Jag svepte undan honom och han satte sig några meter bort och glodde förolämpat på mig.

Jag svor åt honom och gick in. Han följde efter, fann Odessas matskål i köket och slukade innehållet på några sekunder. Det är den glupskaste katt jag nånsin sett. Han tittade uppfordrande mot mig, och eftersom jag kan klassas som trög hällde jag upp en liten skål med mjölk åt honom. Han tömde skålen med ett ljud som närmast kan liknas med sörplandet som uppstår då man med sugrör letar efter de sista läskresterna i botten på en pappmugg.

Makalöst...sen rapade han och vaggade in till min säng där han sedan sov de följande 3 timmarna med ett snarkande som hade passat bättre ihop med en fetlagd skrothandlare. Dessutom fullkomligt oväckbar.

Jag försökte passa på med ytterligare en stunds vila i hängmattan, men då kom barnen. Ella var först in genom dörren, sprang upp i min famn och skrek i mitt öra: -HEJ MAMMA!! JAG MENAR PAPPA!! KOLLA JAG KAN VISSLA!! Det kan ha varit Gubben Noak hon blåste in i trumhinnan, men jag utesluter inte att det var Highway To Hell. I vilket fall som helst krävdes papper för att frigöra mig från visslingens slaggprodukter.



Det är inte bara ljud, det finns mycket saliv i de små liven också!



Nu är de här, och livet blir så där härligt upp-o-nervänt igen:)


Dagens läkarjournal:

”Patientens avföring har samma färg som dörrarna på avdelning 19”


För övrigt anser jag att 1:a majdemonstranterna ska fråga de franska bönderna om råd gällande hur man fångar allas uppmärksamhet.

"Kom ihåg gubbar, kommer det nån jävla Mercedes och vill förbi så kör igång dyngspridaren!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar