Ziinga

onsdag 24 november 2010

Avhållsamhet och en överraskande björn

Just nu befinner jag mig i sprirituellt och emotionellt lågvatten, mina kära läsare. Under en sådan period har jag svårt att formulera underfundiga inlägg, och jag kan inte göra mycket annat än låta det gå över.

Dock rycktes jag tillbaka till skrivandet för någon vecka sedan då jag läste Antikvärlden. Till min glädje såg jag att de utlyste en läsartävling "Mitt bästa fynd". Man skulle på ett medryckande sätt skriva om det tillfälle då man gjorde Fyndet med stort F. Första pris är att historien blir publicerad i nästa nummer och dessutom en alldeles fantastisk färgsprakande golvlampa ifrån 50-talet.

Så sakteliga återkom skrivlustan, och jag skickade in mitt bidrag. Ni kan läsa det nedan (i väntan på att jag tar mig i kragen och börjar skriva inlägg igen). Hur det går i tävlingen återstår att se, gott folk!


När jag nu tänkte skriva om mitt bästa fynd så skulle jag samtidigt vilja slå ett slag för landets alla miljö- och återvinningshus, där folks ”sopor” hamnar eller lämnas in. På det lokala miljöhuset Återbruk här i Oskarshamn har i alla fall jag hittat en mängd rent fantastiska fynd. 

Bland fynden kan nämnas 2 skinnfåtöljer av Karl-Erik Ekselius, 2 Lamello-fåtöljer av Yngve Ekström (en 50-lapp styck för alla 4), golvlampa i teak från 50-talet, keramik av Stig Lindberg, Mari Simmulson osv, osv...
Men mitt roligaste är nog ändå den lilla glada björnen (se bild) som jag fann i en kundvagn som var proppfylld med allsköns pryttlar (mest leksaker från McDonalds). Björnen log mot mig, och det var omöjligt att stå emot. Jag tyckte mig kunna se en signatur under ena foten på den men med stigande ålder följer ofrånkomligt en dalande synskärpa, och jag försökte avkoda kluddret genom att växelvis hålla björnen både nära och längre ifrån (för en betraktare måste mina övningar sett ut som ett patetiskt försök att spela luft-trombon). Till slut gav jag upp och bestämde mig för att det stod Rwanda på den. Detta sade mig absolut ingenting, men jag köpte den ändå eftersom den gjorde mig glad.

Väl hemma igen så hämtade jag förstoringsglaset och kunde då konstatera att det istället för Rwanda stod Ravelli. Nu blev jag ännu mer förvirrad och undrade om den forne målvaktshjälten slagit sig på keramik på gamla dar. Tanken svindlade.

Jag konsulterade Google, och där fanns förstås svaret. Den lilla björnen är gjord av nederländaren Jaap Ravelli, en konstnär vars verk väl inte är så kända här i Sverige, men på kontinenten i allmänhet och i Nederländerna i synnerhet är hans namn desto större. Jaaps keramikstudio Potterij Ravelli verkade åren 1944-1977 i Valkenburg, och hans mest uppskattade verk är just föremål i det svart-vita tema från 50-talet som bl.a den lilla björnen representerar. En rolig kuriositet i sammanhanget är att Ravelli inspirerades till det svart-vita temat av Upsala-Ekebys Ingrid Atterbergs serier Negro och Domino ifrån samma tidsperiod.

När jag väl läst så här långt förstod jag att jag gjort ett kap, och bestämde mig för att pröva lyckan genom en försäljning på nätauktion. Två veckor senare hade jag sålt björnen för drygt 800 kr. Den lycklige köparen visade sig vara en älskvärd herre från Nederländerna (förstås). Av en slump föll det sig så att han skulle företa sig en resa till Sverige följande vecka och han ville gärna passa på att hämta björnen personligen. Så blev det.

När affären var avklarad och han (med smått darrande händer och glatt leende) tagit emot björnen, frågade han mig hur mycket jag själv betalat för den.
-Det vill du inte veta, svarade jag och log. 

Han envisades dock, och jag berättade då för honom. Hans blick mörknade för ett ögonblick, men sedan log även han och sa:
-Fantastiskt. Men du vill inte heller veta hur mycket jag kommer sälja den vidare för i min tur.
-Baskade gubbe, tänkte jag för mig själv, men naturligtvis ville jag veta.

Han förklarade lugnt att han räknade med att björnen i Nederländerna skulle betinga ett pris på mellan 1600 och 2000 kr.
Nu var det min tur att under några sekunder mörkna en aning, men det tog inte lång tid att inse att vi båda faktiskt hamnat i en tvättäkta win-win situation (som det så vackert heter på utrikiska).

Vi skildes åt, björnen och jag, men å andra sidan hade jag skaffat en god och trevlig nederländsk kontakt. Och en historia jag aldrig kommer att glömma.
Glöm inte återvinningshusen, gott folk! De gör en god gärning för miljön, och det gör även du som kund. Dessutom kanske ni också hittar en glad björn en dag.

Åh, vad jag gav för den?
50 öre. Den skulle egentligen kostat det dubbla, men just den dagen var det kampanj med halva priset på allt i butiken.
Jag vill se den börsklippare som slår den vinstprocenten.



4 kommentarer:

  1. Trevligt att se att livet pyser i dig fortfarande och inte tror jag att skrivlustan ligger särskilt djupt begraven i underjorden heller! Självklart hoppas jag att du vinner tävlingen, för det skulle säkert smeka din blogglust i blom.

    Men vilken förskräckligt ful björn, eller är den...? Kan inte riktigt bestämma mig. Men velig har jag alltid varit!

    Önskar dig ett trevligt slut på novembern, med eller utan snö. Här finns det plenty av den vita varan...! Du får gärna komma och hämta lite.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Får en känsla av att du skulle kunna stövla in på Wall Street och bara lakoniskt muttra: "eat your heart out, in your face, eat this"!! ;)

    SvaraRadera
  3. Ailas:
    Kram tillbaka!
    Du har rätt, min fåfänga är inte att leka med...skulle jag nu gå och vinna tävlingen så blir det nog inte bara en drös nya och inspirerade inlägg, jag kommer troligtvis bli helt odräglig att ha att göra med för min stackars omgivning:)

    RoSt:
    Haha varför inte? Men risken är att jag blir tagen för en ordterrorist och blir skjuten innan jag ens nått fram till Gecko-gänget:)

    SvaraRadera
  4. Vilken härlig historia! Och jag gillar björnen, den skulle jag gärna haft hemma. Befinner mig som du i ett lite skrivvakuum och väntar på bättre (?) tider. Ha det bra!

    SvaraRadera