Ziinga

tisdag 21 december 2010

Britterna gillar unga Robyn. Själv gillar jag gamle britten Glenn

Robyn's låt Dancing On My Own har av brittiska The Guardian utsetts till årets låt.
Grattis Robyn, du skiner!

Men eftersom jag råkar befinna mig i begynnande gubbålder (med vidhängande gaggighet som extra piff i anrättningen) så håller jag förstås inte med. Inget ont i flickebarnet, men jag har ju en fäbless för klassisk rock. En musikgenre som nådde sin kulmen ungefär samtidigt som Tyrannosaurarna klev ner sig i träsket och gav plats för neanderthalarna.

Eller 70-talet, om vi nu ska vara mer exakta.

Därför har jag följaktligen en annan kandidat till titeln Årets Låt.

Jag blev både glad och överraskad då jag för några månader sedan förstod att ett gäng rockrävar svetsat ihop en ny spännande konstellation på rockhimmeln. Det nya bandet i fråga heter Black Country Communion och består av följande gamla headbangare (jag säger gamla, för om de skulle försöka ge sig på att headbanga idag så skulle troligtvis först perukerna flyga av för att strax följas av själva huvudena. Headbang är en ungdomspryl, gott folk!):

Derek Sherinian (keyboard) - Medlem i Dream Theater.

Jason Bonham (trummor) - Jajamensan! Den legendariske hudbankaren i Led Zeppelin, John "Bonzo" Bonhams lille son har följt sin fars fotspår (han verkar dock inte hittat nycklarna till pappas barskåp, det ska vi vara glada för).

Joe Bonamassa (gitarr, sång) - En av världens vassaste gitarrister, och ett stort namn på den amerikanska blues-scenen.

Glenn Hughes (bas, sång) - The Voice Of Rock är tillbaka! Legendarisk sångare som avverkat både Deep Purple, Black Sabbath och Phenomena. Karln är runt de 60 men spräcker fortfarande glasögon till höger och vänster med sin pipa (vilket måste vara jobbigt eftersom han alltid uppträder med solglasögon på...han hinner inte ens värma upp innan de måste bytas).

Vilket gäng! Och den första plattan, med samma namn som bandet, gör följaktligen ingen besviken. Guitar Hero-riffen står som spön i backen, och Glenn ylar som om han just fått en betongsugga tappad på lilltån, underbart!

Mitt favoritspår från plattan (och därmed min kandidat till Årets Låt) är Song Of Yesterday, det osar inte så lite Zeppelin om den då Bonamassa börjar riffa loss:) Den hör ni här nedan.

Rock on!






DN, SVD, GP, UNT, SVT, Metro, Kuriren, HD, Barometern, Expressen,

2 kommentarer:

  1. Jo ... ditt val var också bra. Jag är ju "gammal i gården" men jag tycker i alla fall ... håller i alla fall ... på Robyns låt. Jag såg henne på Peace & Love-festivalen i somras och den energin som hon utstrålade och delade med sig av var 2010-häftig. Bättre än så kan det inte bli.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Jo, nog har tösabiten gjort sig förtjänt av framgången, tveklöst.

    Jag blir bara så glad när jag upptäcker att det fortfarande finns några som kämpar för en musikstil på fallrepet. Nostalginerven leker man inte med:)

    Kram på dig!

    SvaraRadera