Bäva månde fransmännen!

Jag ska bli gräsänkling.
I ett halvår.

Logiskt sinnade som ni alla är, kära läsare, så förstår ni ju att det faktiskt också innebär att Yrvädret skall bli gräsänka. Eller gräsanka, som hon själv uttrycker det på sitt oefterhärmliga, vokalvilda sätt.

Hennes arbete för henne till vackra Angers under sex månaders tid.
Angers. Idag en idyll, imorgon en stad i kaos. Yrvädrets stormande framfart förändrar landskapen hon passerar, inget kommer vara sig likt efter det.

Ska jag gratulera fransmännen eller beklaga? Efter visst övervägande (och en hel del självbevarelsedrift) kommer jag fram till det senare.

Hon är den grå vardagens antipod, tristessens Nemesis. Vem behöver åka Balder när hon finns? Inte jag i alla fall.

Häromdagen drog hon med mig in på Domus. -Jag vill titta på boots nummer 7! förkunnade hon glatt.
-Jaha, svarade jag och gick bort mot skoavdelningen. Väl framme upptäckte jag att hon inte följt med mig. Som bortblåst. Muttrande fick jag leta en bra stund innan jag fann henne vid sminkavdelningen.

-Vart tog du vägen? undrade hon, och tittade skarpt på mig. -Har du varit och flörtat vid ostdisken igen?
Jag svalde en indignerad protest angående hennes fråga (jag hade ju den gången bara hjälpt några stackars tyska kvinnor att välja en fin svensk ost. Västerbotten förstås. Att de sedan råkade vara oerhört attraktiva och kramiga kunde väl knappast jag skyllas för, eller hur?).

-Jamen, svarade jag istället, du sa ju att du ville titta på skor! Hon himlade med ögonen (där har ni en som kan himla, hennes ögon roterar likt ett flipperspel och får mig alltid att tänka på Exorcisten), och höll upp en burk med någon kräm framför mig. Det stod Boots no. 7 på den. Varför har de skokräm vid sminkdisken, tänkte jag under ett ögonblick, men jag insåg snabbt att det tydligen rörde sig om en helt annan gren i krämträdet.

-Du är ganska söt när du är dum, vet du det? sa hon. -Ta en kölapp åt mig, och gå ingenstans!

Jag vandrade, ganska stött, bort till kölappsmaskinen och drog fram nästa i tur.
Nr. 48. Sex nummer före. I väntan stod jag och petade håglöst på några eyeliners medan jag fantiserade om att möblera om hela Domus med hjälp av 13 elefanter och en bulldozer. Tanken mildrade min mörka sinnesstämning avsevärt, och jag flinade ondskefullt bland produkter ifrån Max Factor och L'oreal.

Efter en stund ropade kassörskan upp vårt nummer. -Nummer 48!
Jag vaknade upp ur min destruktiva glädje och ropade högt: - 48? Det är hon där!

Yrvädret vände sig mot mig och ropade tillbaka (dubbelt så högt): -Varför står du och skriker ut min ålder? Ta det en gång till och lite högre är du snäll, jag tror det var en lomhörd fiskare i Lofoten som inte hörde dig!

Så har jag det.

Igår kväll kom dessutom Yrvädrets dotter hem till oss i samband med juluppehåll i studierna. Yrvädret blev förstås kvittrande glad, och på kvällen satte hon sig i vardagsrumssoffan med dottern och vrålade till oss andra: -Nu vill jag att alla kommer hit! Vi ska mysa! Mys, mys, mys gäller här och nu!

Jag och döttrarna släntrade in efter en och satte oss. -Vad ska vi hitta på då? undrade jag.
-Vi ska titta på TV tillsammans och bara mysa! ropade hon (som om vi fortfarande befann oss i en annan del av hemmet). Hon knäppte på TV'n medan hon raljerade vidare: -Just det! Bara mysa och titta på ... Breivik ...

Hennes röst dalade en aning då hon uttalade det sista. Samtidigt som hon förkunnade sitt mysevangelium så trädde en dokumentär om den norske galningen fram på TV-rutan. Snopna åsåg vi alla det som utspelade sig i rutan. Det blev till slut Yrvädrets dotter som bröt tystnaden. Hon skrattade så hon kiknade. Hennes mors fenomenala timing tog knäcken på henne. Jodå, det blir nog ett Yrväder av henne också.

Massmördarmys, se där ett nytt ord för svenska akademin att begrunda. Eller inte, förresten.

Om några veckor åker alltså detta Yrväder iväg ifrån mig.

Förstår ni hur mycket jag kommer sakna henne?

Chateau d'Angers, FY (Före Yrvädret).

Jag återkommer med en bild om 6 månader, vi får se om det ser likadant ut då.