Sifferkombinationernas makt

Häromdagen tog batteriet slut i mobiltelefonen (vilket givetvis, helt enligt en för de flesta bekant jävlighetslag, alltid sker vid sämsta möjliga tidpunkt). När denna gräsliga fadäs inträffade befann jag mig i en damklädesbutik, av alla ställen. Jag går inte in mer på det den här gången, men om ni önskar lite bakgrund om min generella uppfattning gällande dessa inrättningar så rekommenderar jag att ni läser mitt trevliga gamla inlägg Damklädesbutiker - Mannens helvete?.

Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.

Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).

-Hur svårt kan det vara, plattskalle! Okej kolla noga här nu, vi bokstaverar; E-C-K-L-E-S-I-A-S-T-I-K-M-I-N-I-S-T-E-R

Men.

Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).

Ok Al, time to get the hell out of my head! No DISKUSsion!

Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).

Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.

Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.

Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)

Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.

Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.

Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...

Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.

Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)

Kram på er!

Stjärnglansen var inte mindre då II

Nå gott folk, om jag minns rätt så hade jag i ett svagt ögonblick lovat er även en guidad tur i den eländiga Hollywood-kvinnans strålkastarkantade historia.

Nu ska den känslige Alfahannen frossa i kvinnlig fägring, må ni tro:)

Låt oss börja, och kom ihåg att alla stora stjärnor inte kommer med, de ni saknar får ni mer än gärna bidra med.


Hedy Lamarr.
Med det något krystade smeknamnet Den Vackraste Kvinna Som Någonsin Funnits På Film (tänk att ha det smeknamnet! "Den Vackraste Kvinna Som Någonsin Funnits På Film, sover du?" eller "Den Vackraste Kvinna Som Någonsin Funnits På Film, kan jag få mera dasspapper?" Något udda, eller hur?) erövrade denna skönhet Hollywood under 40-talet.

Den vackra österrikiskan spelade in ett antal filmer i Tyskland under 30-talet, bl.a den skandalomsusade Ekstase, där hon visade sig i bara mässingen ett antal gånger. En tid efter den filmen gifte hon sig med en särdeles svartsjuk herre. Denne gjorde (likt en äkta Don Quijote) ett helt seriöst menat försök att lägga beslag på alla filmkopior som visade hans älskling på det sätt som endast var menat för honom och ingen annan.

Ett dödfött projekt givetvis, men en rolig detalj var att han snokade rätt på att Italiens diktator Berlusco...förlåt Mussolini även han kommit över en kopia av den upprörande filmen. När den äkta maken lade fram sin begäran till Mussolini att få köpa tillbaka filmen blev han först utskrattad och sedan ombedd att fara åt helvete.

Så gick det med det.

I vilket fall som helst nådde filmens och dess undersköna hjältinnas rykte hela vägen till Drömfabriken i väst. Resten är historia....

Ava Gardner.

Temperamentsfull och förödande vacker. Gift både med Mickey Rooney och Frank Sinatra på den tid det begav sig, och även hon ansedd av kritiker som en av de vackraste kvinnorna i filmhistorien (det går inflation i dessa påståenden kommer ni att märka men va fan, det är ju Hollywood).

Hennes enkla uppväxt på landet ansågs vara orsaken till att hon kunde svära och slåss som en bindgalen skogshuggare. En stackars reporter som vid en filminspelning råkade ställa fel fråga utsattes för hennes vrede. Han berättade efteråt (när de väckt honom); "När jag såg ölglaset komma flygande mot mitt huvud, var det enda jag kunde tänka på hur jävla vacker hon är!"

Rita Hayworth.

Även kallad KärleksGudinnan.

Rå sex appeal och stor danstalang tog denna goding till toppen. Trots sin sexsymbol-stämpel under 40- och 50-talet var hon privat mycket tillbakadragen och trivdes bäst i hemmets lugna vrå. I sin största succé Gilda (1946) bar den yppiga Rita en fantastisk axellös klänning. Efter premiären fick hon frågan av en imponerad journalist om vad som höll klänningen uppe. Hennes svar kom blixtsnabbt; "Två saker."

Esther Williams.

Den fagra Esthers' skådespelarkunskaper kanske inte höll Shakespeare-klass, men hon var en jäkel på att bada!

Under sin storhetstid skapades en helt egen filmgenre enbart för Esther, Aqua Musicals. Hon sågs dansa, sjunga och så klart simma i de mest krystade vattenfyllda scenbyggen man någonsin skådat. Eskapism i dess renaste (eller blötaste) form. Hon kallades förstås Amerikas Sjöjungfru. Hon var en fenomenal simmare, och hade inte världskriget kommit emellan hade hon med största sannolikhet ställt upp i de Olympiader som skulle ägt rum under 40-talet.

Hon är även styvmor till Lorenzo Lamas (Lance i Falcon Crest).

Marilyn Monroe.

Jag kommer faktiskt inte på något att tillägga. Hennes stjärna lyser fortfarande så stark..

Sophia Loren.

Ser man på, ytterligare en kvinna som anses vara en av de absolut vackraste i filmvärlden;)

Kan väl inte annat än hålla med...

Den annars så coole Cary Grant höll på att få stroke då han såg det italienska bombnedslaget inför deras första gemensamma filminspelning. Han överöste henne med rosor och telefonsamtal, trots att båda var upptagna på var sitt håll.

Ta en titt på bilden, kan man ana varför Grant bar sig åt som en gläfsande hund inför henne? ;)

Brigitte Bardot.

Tillsammans med Marilyn Monroe och Sophia Loren tävlade Brigitte under 60-talet om högsta stjärnstatusen. Bardot förde med sig något nytt, en fantastisk nästan djurisk utstrålning som tog hela USA (eller åtminstone halva dess befolkning) med storm. Det spelade ingen roll om hon spelade med i en mastodontfilm eller i en obskyr fransk tragedi, Amerikas karlar vällde in på biograferna som lämlar.

Jag har säkerligen missat en hel drös, men jag har fått med några också:)

Hur har då Sverige bidragit till stjärnglansen?

Mycket!

Greta Garbo.

Ingen dum start, va? Garbo är definitivt en av historiens största stjärnor. Dominerade hela filmvärlden under 30-talet. Avskydde Clark Gable, och han henne. Stor integritet som följde henne livet ut. Hon var van att få som hon ville vid filminspelningarna, annars hotade hon ofta med att "åka hem till Sverige igen".

Ingrid Bergman.

Min egen favorit. Hon hade allt. Enastående skönhet kombinerat med en skådespelartalang utöver det vanliga. Kanske till och med snäppet större stjärna än Greta.

Se själva..

Anita Ekberg.

Smeknamn: Isberget.

Återigen en fantastisk export, denna gång ifrån Malmö. Fröken Sverige 1950, vilket i sin tur öppnade dörren till Hollywood. Efter en del småroller i USA, hamnade den kurviga blondinen till slut i Italien och rollen i Fellinis La Dolce Vita blev det definitiva genombrottet.

Italien har sedan dess förblivit hennes hemland. Hennes skådespelarkarriär kan väl närmast jämföras med en berg-och-dalbana, men hennes star quality från den tiden är det sannerligen inget fel på!

Ville hon vara med i en film idag, så skulle hon vara som klippt och skuren för rollen som Ursula, sjöhäxan i Den Lilla Sjöjungfrun...

Förlåt Anita, inget illa menat.

Du har kommit någon vart i alla fall, jag är ju bara en Alfatönt med skrivklåda:)

Dessa kvinnor är minsann något annat än Anna Anka!

Expr , AB , DN , SVD , Barometern

Stjärnglansen var inte mindre då

Twilight-sagan är tydligen hett stoff dessa dagar, och SF's biosajt kraschade visst då biljetterna släpptes till den andra filmen i serien.

Jag har förvisso inte sett den första filmen, men man måste antagligen vara blind, döv och död (fråga mig inte hur detta hänger ihop, ibland är min logik lika utvecklad som litteraturkunskaperna hos en valross) för att undgå bombmattan av information och skvaller som media utan urskiljning slänger ur sig. Alla som är med i filmen är tydligen sexsymboler.

Otaliga är de bilder som kablats ut på vampyrpojken Edward Cullen. Han är sexig, sägs det. Jag tycker mest han ser svimfärdig ut.
Men så är det ju också gubbvarning utfärdad på mig sedan länge. Mina äldsta döttrar har börjat le överseende åt mig. Överseende!

Inte bra, jag får ålderdomshem-vibbar direkt.

Nå, tillbaka till sexsymbolerna!

Eftersom jag har ett medfött fel i huvudet som gör att jag kan minnas varenda stolpskott som varit med i en hollywoodfilm sedan ljudfilmen gjorde bejublad entré, men samtidigt inte kan minnas vad min chef sagt till mig 30 sekunder tidigare, så ska jag nu försöka vidga era vyer något vad gäller sexsymboler.
Det är nämligen så att forna tiders stjärnor inte gick av för hackor de heller!

Tag plats, det guidade minneståget börjar sin resa....


Douglas Fairbanks Sr och Mary Pickford:

20-talets Brangelina. Han, den store filmhjälten på den tiden då de producerade filmer i en sådan hastighet att Bollywood skamset skulle ha packat ihop sina pinaler och börjat kränga curry istället. När skaparna av Stålmannen började skissa på sin seriefigur hade de Douglas som förebild. Hon, den lika firade filmprimadonnan, som kallades ”Hela världens lilla fästmö”. Hon var den första stjärnan i världen som erbjöds procentandel i vinsten från de filmer hon medverkade i.

Hetare par fick man leta efter! När de gifte sig och for på smekmånad till Europa, möttes de av upp mot en halv miljon människor i både London och Paris. En halv miljon människor som står och skriker, det är inte lätt att föreställa sig eller hur? Fairbanks och Pickford var dessutom de första som tryckte ner sina händer i den våta cementen i Walk of fame.

Douglas Fairbanks dog hastigt av en hjärtinfarkt 1939. Hans sista ord lär ha varit; "-Jag har aldrig mått bättre än nu."

Clark Gable:

Storkonsument av cigaretter, whisky och kvinnor, dessutom den absolut största stjärnan under 30-talet. Hans enda seriösa konkurrent om herraväldet var den propre Gary Cooper, en man med något hälsosammare livsstil, men Gables råbarkade charm gav honom alltid en fördel i den kampen. Clark kallades King of Hollywood, en titel han avskydde. Hans slutreplik ”Frankly my dear, I don't give a damn!” i filmen Borta med vinden (mest sedda film i världen) är en av tidernas mest citerade. Ironiskt nog tog han ganska tidigt avstånd ifrån nämnda braksuccé, eftersom han tyckte slutresultatet blev alldeles för tjejigt.

Hans hårda leverne krävde till slut sitt pris, och han gick bort i sviterna av en hjärtinfarkt någon gång på 60-talet (tror jag). Rejäl star quality!

Cary Grant:

Ingen bar upp en kostym lika elegant och ledigt som denne brittiske supercharmör, som kom att bli synonym med genren romantisk komedi. Hans sätt att blanda den världsvane playboyen med den förvirrade tokstollen gjorde att han tillhörde den absoluta hollywoodtoppen i över 20 år (han blev dessutom bara stiligare med åren). Ian Fleming hade Cary som förebild då han skapade sin litterära figur James Bond.

Cary Grant, kollegan Charlton Heston (Apornas planet bl.a) och deras fruar blev vid ett tillfälle bjudna på middag på 10 Downing Street hos den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Charlton Heston beundrade Järnjungfrun väldigt mycket och utbrast efteråt till sin hustru: ”-Tänk att jag suttit bredvid Margaret Thatcher!” ”Och??” svarade hans hustru, ”Tänk att jag suttit bredvid Cary Grant!”

Errol Flynn:

Filmmässigt arvtagaren till Douglas Fairbanks matinéfilmhjälte, i privatlivet arvtagaren till Clark Gables självförbrännande livsstil. Errol levde efter sitt eget motto: ”Jag tänker leva första halvan av mitt liv. Resten skiter jag i.” En annan; ”Jag vill ha min whisky gammal och mina kvinnor unga.”

Han hade fler kvinnor än skvallerpressen kunde hålla räkningen på, och han drack konstant. När han vid en filminspelning av regissören blev förbjuden att dricka, injicerade han vodka i apelsiner och åt dem så fort tillfälle gavs.

Errol Flynn gav upp andan 1959, då hans kropp sakta men säkert brutits ner efter alla år av excesser.

Hans sista ord lär ha varit; ”Jag har haft förbannat roligt och njutit av varje sekund."

Marlon Brando:

Visst, de allra flesta minns honom som den gamle Capo de tutti capo (hmm, inte helt säker på att det blev rätt där) Don Corleone i Gudfadern.

Det var dock redan under 50-talet som Marlon Brando slog igenom på allvar, och han anses av många fortfarande vara den störste skådespelare som funnits. Full av integritet och egensinnig som få klarade han med bravur vilka roller som än lades på honom. Att han dessutom såg ut som en grekisk gud låg honom inte direkt i fatet heller.

Här finns ju förstås plats för många mer hannar, vore roligt att se vilka ni håller som favoriter till den högsta stjärnstatusen.

För jämlikhetens skull återkommer jag givetvis med ett inlägg gällande de kvinnliga motsvarigheterna.

Jo, undrar ni då, har vi inte haft några svenska macho-män?

Jag kommer just nu bara på en: Edvin Adolphson.

Hans vansinnesutbrott i ”Änglar finns dom” skrattar jag fortfarande gott åt. ”Men va i...NEJ NU JÄVLAR!! SAAATANS KANONRUNKARE!!”

Kanske inte en självklar sexsymbol, men ingen satte sig på Edvin:)

Expressen , AB , DN