Robyn's låt Dancing On My Own har av brittiska The Guardian utsetts till årets låt.
Grattis Robyn, du skiner!
Men eftersom jag råkar befinna mig i begynnande gubbålder (med vidhängande gaggighet som extra piff i anrättningen) så håller jag förstås inte med. Inget ont i flickebarnet, men jag har ju en fäbless för klassisk rock. En musikgenre som nådde sin kulmen ungefär samtidigt som Tyrannosaurarna klev ner sig i träsket och gav plats för neanderthalarna.
Eller 70-talet, om vi nu ska vara mer exakta.
Därför har jag följaktligen en annan kandidat till titeln Årets Låt.
Jag blev både glad och överraskad då jag för några månader sedan förstod att ett gäng rockrävar svetsat ihop en ny spännande konstellation på rockhimmeln. Det nya bandet i fråga heter Black Country Communion och består av följande gamla headbangare (jag säger gamla, för om de skulle försöka ge sig på att headbanga idag så skulle troligtvis först perukerna flyga av för att strax följas av själva huvudena. Headbang är en ungdomspryl, gott folk!):
Derek Sherinian (keyboard) - Medlem i Dream Theater.
Jason Bonham (trummor) - Jajamensan! Den legendariske hudbankaren i Led Zeppelin, John "Bonzo" Bonhams lille son har följt sin fars fotspår (han verkar dock inte hittat nycklarna till pappas barskåp, det ska vi vara glada för).
Joe Bonamassa (gitarr, sång) - En av världens vassaste gitarrister, och ett stort namn på den amerikanska blues-scenen.
Glenn Hughes (bas, sång) - The Voice Of Rock är tillbaka! Legendarisk sångare som avverkat både Deep Purple, Black Sabbath och Phenomena. Karln är runt de 60 men spräcker fortfarande glasögon till höger och vänster med sin pipa (vilket måste vara jobbigt eftersom han alltid uppträder med solglasögon på...han hinner inte ens värma upp innan de måste bytas).
Vilket gäng! Och den första plattan, med samma namn som bandet, gör följaktligen ingen besviken. Guitar Hero-riffen står som spön i backen, och Glenn ylar som om han just fått en betongsugga tappad på lilltån, underbart!
Mitt favoritspår från plattan (och därmed min kandidat till Årets Låt) är Song Of Yesterday, det osar inte så lite Zeppelin om den då Bonamassa börjar riffa loss:) Den hör ni här nedan.
Rock on!
DN, SVD, GP, UNT, SVT, Metro, Kuriren, HD, Barometern, Expressen,
Ziinga
tisdag 21 december 2010
Ansiktslyft
Förskräcks inte, kära läsare!
Jag håller på att fumla fram en ny, tjusig inramning på Alfabloggen.
Det blir nog bra till slut...:)
Vad tycks?
Jag håller på att fumla fram en ny, tjusig inramning på Alfabloggen.
Det blir nog bra till slut...:)
Vad tycks?
söndag 19 december 2010
Sifferkombinationernas makt
Häromdagen tog batteriet slut i mobiltelefonen (vilket givetvis, helt enligt en för de flesta bekant jävlighetslag, alltid sker vid sämsta möjliga tidpunkt). När denna gräsliga fadäs inträffade befann jag mig i en damklädesbutik, av alla ställen. Jag går inte in mer på det den här gången, men om ni önskar lite bakgrund om min generella uppfattning gällande dessa inrättningar så rekommenderar jag att ni läser mitt trevliga gamla inlägg Damklädesbutiker - Mannens helvete?.
Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.
Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!
Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).
Men.
Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).
Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).
Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.
Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.
Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)
Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.
Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.
Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...
Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.
Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)
Kram på er!
Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.
Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!
Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).
-Hur svårt kan det vara, plattskalle! Okej kolla noga här nu, vi bokstaverar; E-C-K-L-E-S-I-A-S-T-I-K-M-I-N-I-S-T-E-R
Men.
Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).
Ok Al, time to get the hell out of my head! No DISKUSsion!
Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).
Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.
Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.
Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)
Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.
Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.
Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...
Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.
Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)
Kram på er!
fredag 17 december 2010
Jullåtar - ett herrans STIM
Det senaste decenniets mest spelade jullåtar har idag presenterats av STIM (Södertäljes Traktorförares Intrikata Motståndsrörelse, eller hur det nu var), och föga överraskande finner vi idel säkra kort i toppen.
Vad gäller den svenska floran ser topp 3 ut som följer:
1. Mer Jul - Adolphson-Falk
2. Jul Igen - Just D
3. Tänd Ett Ljus - Triad
Den utrikiska sammanställningen bjuder inte heller på några chocker:
1. Last Christmas - Wham
2. Do They Know It's Christmas - Band Aid
3. All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey
Gott så, även jag kan leva med ett visst musikaliskt idisslande denna tid på året. På julen äter vi ju mat som är anpassad för magsäckar som är ca 300 år äldre än våra gräddfils-bortklemade versioner, så varför skulle öronen slippa undan?
Men något gnager i mig. Jag är rädd att om 5-10 år kommer samma lista toppas av Mångnes (Måns Zelmerlöw och Agnes) slakteriversion av Mariah Careys låt ni kan se ovan. Den är inte bara för jävlig som det är, dessutom kan eller vill inte Agnes sjunga korrekt engelska. Det kan också vara så att hon ägnar sig åt pyromani på lediga stunder, och låter oss på ett mycket subtilt sätt få reda på detta i nämnda låt.
Ni vet inte vad jag talar om?
Jamen lyssna själva på eländet då:
Hörde ni? Nej?
Ok, lyssna ca 1:06 in i låten. Där ska Agnes sjunga "I don't need to hang my stocking, there upon the fire place".
Men det gör hon inte. Hon sjunger "fire pace". Vad betyder det? Eldtakt?
Eller sjunger hon kanske "fire pays"? Det låter onekligen som ett mantra som passar en pyroman (eller för all del även brandkaptener i Hong-Kong som minsann inte släcker några pågående bränder förrän de förhandlat fram ett bra pris av de drabbade). Eld lönar sig, eld lönar sig...kan det vara det som Agnes vill ha sagt?
Eller är det bara jag som gnäller nu igen? Troligtvis.
Slutligen skulle jag bara vilja delge er min egen favorit-jullåt över alla andra, tragiskt nog finns den ej representerad på någon av de 2 topplistorna.
Här kommer den. Och ja, jag kan den förstås utantill. Jag tänkte lära Ella sjunga den så att hon kan överraska sin konservativa lärarinna lagom till julen.
Kram på er!
DN, SVD, GP, NT, HD, UNT,
Vad gäller den svenska floran ser topp 3 ut som följer:
1. Mer Jul - Adolphson-Falk
2. Jul Igen - Just D
3. Tänd Ett Ljus - Triad
Den utrikiska sammanställningen bjuder inte heller på några chocker:
1. Last Christmas - Wham
2. Do They Know It's Christmas - Band Aid
3. All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey
Gott så, även jag kan leva med ett visst musikaliskt idisslande denna tid på året. På julen äter vi ju mat som är anpassad för magsäckar som är ca 300 år äldre än våra gräddfils-bortklemade versioner, så varför skulle öronen slippa undan?
Men något gnager i mig. Jag är rädd att om 5-10 år kommer samma lista toppas av Mångnes (Måns Zelmerlöw och Agnes) slakteriversion av Mariah Careys låt ni kan se ovan. Den är inte bara för jävlig som det är, dessutom kan eller vill inte Agnes sjunga korrekt engelska. Det kan också vara så att hon ägnar sig åt pyromani på lediga stunder, och låter oss på ett mycket subtilt sätt få reda på detta i nämnda låt.
Ni vet inte vad jag talar om?
Jamen lyssna själva på eländet då:
Hörde ni? Nej?
Ok, lyssna ca 1:06 in i låten. Där ska Agnes sjunga "I don't need to hang my stocking, there upon the fire place".
Men det gör hon inte. Hon sjunger "fire pace". Vad betyder det? Eldtakt?
Eller sjunger hon kanske "fire pays"? Det låter onekligen som ett mantra som passar en pyroman (eller för all del även brandkaptener i Hong-Kong som minsann inte släcker några pågående bränder förrän de förhandlat fram ett bra pris av de drabbade). Eld lönar sig, eld lönar sig...kan det vara det som Agnes vill ha sagt?
Eller är det bara jag som gnäller nu igen? Troligtvis.
Slutligen skulle jag bara vilja delge er min egen favorit-jullåt över alla andra, tragiskt nog finns den ej representerad på någon av de 2 topplistorna.
Här kommer den. Och ja, jag kan den förstås utantill. Jag tänkte lära Ella sjunga den så att hon kan överraska sin konservativa lärarinna lagom till julen.
Kram på er!
DN, SVD, GP, NT, HD, UNT,
Glöm aldrig Birdie-nam-nam, gott folk!!
88 år ung har den store regissören Blake Edwards tagit klivet till den stora humorhimmeln och lämnat oss andra kvar i en värld som just blev en aning gråare.
Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.
Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.
Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.
Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.
Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.
Ha det gott däruppe!
SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB
Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.
Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.
Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.
Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.
Operation Petticoat och Breakfast At Tiffanys tillhör annars hans tidigaste fullträffar som spreds till en större publik, men det var först 1963 som hans namn blev en av de hetaste i filmvärlden. Det var nämligen då han slängde in den då relativt okände Peter Sellers i handlingen och gjorde Den Rosa Pantern. Resten är humorhistoria.
Peter Sellers hade knappast blivit så stor som komiker om det inte varit för Blake Edwards. Sellers skådespelarinsatser i sin tidiga karriär är av det mer lättglömda slaget (Ladykillers undantaget), men Edwards såg de komiska kvaliteterna hos honom som sedermera fört fram honom som evig kandidat till titeln "Roligast i världen".
Rosa Pantern-filmerna är fortfarande märkligt orörda av tidens tand (ja, inte modemässigt kanske), och har riktig kultstatus idag. De allra flesta (åtminstone i min ålder) börjar rabbla repliker ur filmerna så fort de kommer på tal.
-A BÖÖÖÖÖMB!!
- Does yör dög bite?
-No.
Sellers böjer sig ner för att klappa hunden och blir genast biten.
-I thöght you said that yör dög didn't bite!
-That is not my dog.
Clouseau har precis (i ett försök att slå ihjäl en irriterande fluga) slagit sönder en flygel med en spikklubba som fastnat på honom. Allt inför en chockad skara tjänstefolk på ett gods.
Husan: -But...but that's a priceless Steinway!!
Clouseau: -Nöt anymöör.
Visst kan ni några också?
Min egen Edwards-favorit (förutom The Great Race, som ju var min första) är nog annars Oh Vilket Party (1968), ytterligare ett fantastiskt samarbete mellan Edwards och Sellers, där den senare excellerar i rollen som den mycket vänlige (men svårligen olycksalige) indiern Hrundi Bakshi (med obetalbar indisk brytning i talet) som av misstag blir inbjuden till ett cocktailparty av en stor Hollywoodmogul. Hrundi vill allt och alla väl, men vart han än går så är katastrofen hans oskiljaktige följeslagare. Birdie-Nam-nam och Howdy Parrtenerr är 2 odödliga fraser som många säkert känner igen.
Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.
Ha det gott däruppe!
SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB
torsdag 16 december 2010
Men den andra stackarn då?
Expressen kablar ut den tragiska historien om kvinnan som ifrån Halebop beställde ett styck Iphone men som fick en burk senap istället.
Jag undrar varför inte tidningen lägger mer energi på att finna den andra arma människan som beställt härlig senap och istället fått en jävvla telefon?
Kan ni tänka er en större besvikelse?
Jag undrar varför inte tidningen lägger mer energi på att finna den andra arma människan som beställt härlig senap och istället fått en jävvla telefon?
Kan ni tänka er en större besvikelse?
Västervikssenap - Om Halebop själv får välja.
Hon kanske trodde det var ett skjutbord?
I Expressen och GP kan vi idag läsa om hur en kvinnlig polis i Lerum råkade glömma sin tjänstepistol på ett skötbord vid ett toalettbesök på en Shell-mack.
Inte bra.
Nu verkar det emellertid vara så att Shell-mackarna är välutrustade gällande övervakningskameror, så utsikterna är tämligen goda att den arma poliskvinnan ska få tillbaka sitt skjutjärn inom kort. Händelsen lär dock inte passera helt obemärkt förbi henne, förutom att misstaget rubriceras som tjänstefel får hon nog räkna med en del shell också.
Men jag förstår henne faktiskt. Glömska och Förvirring är mina mellan-namn. Vid ett tillfälle på jobbet tänkte jag vid frukosttid plocka fram diverse godsaker ur min kasse att kalasa på, men icke! Med stigande förundran åsåg mina arbetskamrater hur jag med förvånad min ställde fram leopardmönstrade pumps, Tretornstövlar, träskor och flipflops på bordet. Spännande, javisst, men inte särskilt mättande.
En annan smällkall vintermorgon för ett antal år sedan var mitt sinne uppfyllt med djupa och filosofiska spörsmål (antagligen öl, hockey eller Malena Ivarssons Fräcka Fredag), och när jag stängde ytterdörren för att gå till bilen upptäckte jag att det drog kallt om benen (ca -10 grader den dagen). Jag hade visst glömt byxorna inne.
Jag vill bara tala om för er att så här glömsk är jag absolut inte längre. Jag hoppas bara inte Monique läser det här, ty då lär det komma en beskt svar på det påståendet...
Nå, jag önskar poliskvinnan lycka till i hennes framtida karriär, men manar henne också att vara mer skjutsam med sitt vapen.
Inte bra.
Nu verkar det emellertid vara så att Shell-mackarna är välutrustade gällande övervakningskameror, så utsikterna är tämligen goda att den arma poliskvinnan ska få tillbaka sitt skjutjärn inom kort. Händelsen lär dock inte passera helt obemärkt förbi henne, förutom att misstaget rubriceras som tjänstefel får hon nog räkna med en del shell också.
Men jag förstår henne faktiskt. Glömska och Förvirring är mina mellan-namn. Vid ett tillfälle på jobbet tänkte jag vid frukosttid plocka fram diverse godsaker ur min kasse att kalasa på, men icke! Med stigande förundran åsåg mina arbetskamrater hur jag med förvånad min ställde fram leopardmönstrade pumps, Tretornstövlar, träskor och flipflops på bordet. Spännande, javisst, men inte särskilt mättande.
En annan smällkall vintermorgon för ett antal år sedan var mitt sinne uppfyllt med djupa och filosofiska spörsmål (antagligen öl, hockey eller Malena Ivarssons Fräcka Fredag), och när jag stängde ytterdörren för att gå till bilen upptäckte jag att det drog kallt om benen (ca -10 grader den dagen). Jag hade visst glömt byxorna inne.
Jag vill bara tala om för er att så här glömsk är jag absolut inte längre. Jag hoppas bara inte Monique läser det här, ty då lär det komma en beskt svar på det påståendet...
Nå, jag önskar poliskvinnan lycka till i hennes framtida karriär, men manar henne också att vara mer skjutsam med sitt vapen.
Oskarshamnspolisen patrullerar insjön Eckern på jakt efter ungdomar på glid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)