I väntan på den gudomliga inspirationen

Här följer ett så kallat "mellaninlägg", i väntan på nästa fantastiska krönika ifrån Alfa-tangentbordet.

Ungefär som trudelutten i telefonluren då du väntar på att bli vidarekopplad till din kontakt på skattemyndigheten.

Eller som det tafatta samtal om vädret som uppstår då du på väg till det livsviktiga arbetsmötet kliver in i en hiss där det redan står 2 personer du inte känner.

Eller som när du i din barndom låg förkyld i soffan och glodde på TV2's testbild i en halvtimme i väntan på UR's Språka på Serbokroatiska.

Eller som den sladdriga Kalle Anka-tidningen du i väntrummet tanklöst ögnar igenom i väntan på en rotfyllning (öhh...nej förresten).

Jaja, ni förstår!

Som pausunderhållning tänkte jag roa er, kära läsare, med lite Purre. Redaktören Purre Holmkvist har författat den gräsligt roliga boken Stilblommor och grodor. Den innehåller massvis med insamlade tokigheter ifrån politiken, skolan, kyrkan, tidningsvärlden, idrotten, militären med mera..

Ombrytningar (när 2 helt olika tidningsartiklar inför tryckning blandats med varandra)

Ur en amerikansk tidning, där notiserna gällande en avskedspredikan och en galen hund blandats ihop:
"Pastor Alfred Johnstone höll igår sin avskedspredikan i S:t Paulskyrkan för den talrikt församlade menigheten, som rördes till tårar, då den älskade själasörjaren efter predikans slut omtalade att läkaren ordinerat honom en längre tids vistelse under Frankrikes sköna himmel för att om möjligt återvinna sin genom överansträngning brutna hälsa.

Sedan han i några få, men välvalda ordalag tackat församlingen, höll han en innerlig bön för denna, varefter han i fullt språng satte av utför Bentit Street, där gatupojkarna band fast en sprucken gryta vid svansen på honom. Försedd med detta påhäng rusade han in på Janne Street, där han höll på att skrämma slag på en mjölksurra, som han sprang omkull och vars varor han spillde ut på gatan. Därefter kilade han mellan benen på en äldre herre, så att denne drattade på ändan och blev sittande i den nu lossnade grytan.

I allt vildare lopp fortsatte han nedåt gatan tills en rådig konstapel fällde honom till marken och bad att församlingen skulle vandra vidare på den väg han nyss anvisat densamma."

Fler ombrytningar:

"Större, slaktfet gris vaken och pigg, erhåller omedelbart anställning på större affärskontor."

"Venedig med all sin färgprakt levandegöres i den framstående danske författaren Aage Barfoeds nyutkomna mäktiga roman Fyllda Oliver och Sardeller i olja. Gustav Rydell Stortorget."

Syftningsfel:

"Ett metspö är upphittat av en fröken, som har en blykula i ändan."

"En flicka sökes för att tvätta, stryka och mjölka en eller två kor."

"Personer, som lida av fotknölar, liktornar och ingrodda naglar, bortskaffas hastigt och utan smärta."

"Lik svepas, om de anmäla sig hos änkefru Larsson, Nybrogatan 99."

"Tag ej själv livet av er fru med mattpiskning. Låt oss göra det åt er! Noggrant och ordentligt."


Slutligen en bioannons:

"Vildsvinet. Med Asta Nielsen i huvudrollen."


Seså. Pausunderhållningen är över. Återgå till det ni gjorde innan!

"-Fort Asta, hur säger man 9 på franska?!"

"-Nöff!"

Landsortens förbannelse?

Idag har jag funderat en smula.
Djupa tankar om stora frågor.
Frågor som söker svar.
Jag kan inte längre hålla det inom mig, det bubblar upp precis så som sockerdricka har en tendens att göra i näsan.

Nåväl, här kommer det;

Tänk er att vi alla samtidigt läser en roman, låt oss ta exemplet Sagan om ringen av JRR Tolkien. Är det bara jag som ser Per Oscarsson framför mig som Gandalf? Ernst Günther som dvärgen Gimli? Dan Ekborg som Aragorn?

Ingen går upp mot gamle Ernst. Vila i frid. För mig är du en finfin Gimli.

Och när jag för min inre syn försöker måla upp den enorma Pelennor-slätten, där hundratusentals orcher, alver, människor och andra kräk möttes i en episk batalj, lyckas jag bara frammana den gamla fotbollsplanen på Länsmansängen utanför min gamla skola.

Någon som känner igen sig? Jag kallar det lokalfantasisyndromet. Hur mycket jag än försöker kan jag i tanken geografiskt aldrig ta mig ifrån min hembygd, och alla karaktärer i böckerna blir misstänkt lika de svenska ansikten jag vuxit upp med på TV och vita duken.

Den förbannade fotbollsplanen dyker upp så fort något stort och öppet beskrivs i bladen: Prärier, isvidder, savanner eller öknar ryms allihop i denna lilla gröna rektangel. När Lawrence av Arabien (Lennart Jähkel) ger sig iväg för att korsa Sahara-öknen, börjar han resan vid ena hörnflaggan, 3 dygn senare har han kanske nått mittlinjen.

Förstår ni vilket torftigt bokliv jag lever!!

Jag älskar böcker, och min fantasi är det sannerligen inget större fel på i alla andra sammanhang. Vadan detta geografiska handikapp?

Sätt vilken jäkla bok ni vill i famnen på mig, resultatet är alltid detsamma. Jag försökte ge mig på Dan Browns Änglar och demoner.

Jaha.

Robert Langdon följer statyspår runt hela Rom.

Nähä.

Istället skuttar Kjell Bergkvist runt lilla torget (närmare bestämt från Cecil kinarestaurangen via Melchiors bokhandel till Dressman, och sedan tillbaka igen).

Oskarshamn (lilla torget)

Rom

Döm om min glädje då jag fick höra talas om Karin Wahlbergs böcker, som åtminstone i ett fall utspelar sig i min hemstad Oskarshamn. Jag slängde mig över titeln ”Tröstaren” likt en dokusåpakändis över en gratisdrink.....

I första kapitlet blir någon (Lennart Hyland) mördad i skogskapellets kyrkogård. Jag vet precis hur det ser ut där, men tror ni jag ser det när jag läser? Nej, jag ser min egen bakgård med grillen jag glömt ta in för vintern.

Va?? Inte ens det klarar jag! Likt slemmiga torskar glider platserna utom mentalt räckhåll och ersätts med allsköns platser som inte har någon som helst koppling till det jag läser.

Har jag en Roald Dahl-skruvad förbannelse uttalad över mig?

Jag har aldrig pratat med någon om detta fenomen. Borde jag göra det?

Jag tror jag börjar med min ömma moder. Jag ska fråga henne om hon åt några roliga svampar under graviditeten med mig.

Eländiga kvinna;)

David Batra, tänker ni.......Lisbeth Salander, tänker jag.

Spis med benefits!

Flera av de stora dagstidningarna rapporterar om den på Rusta införskaffade sommarstugespisen som behagade dra igång plattorna på eget bevåg. När rumstemperaturen sjunkit till en viss nivå reagerade den inbyggda termostaten i spisen och började leka element istället.

De arma spisägarna satte nästan havregröten i halsen då de plötsligt fick en frustande elräkning på 9000. De blev självklart svårligen upprörda och gav sig då på Rusta.

Där blev de antagligen rådda att ugna ner sig.

Detta ökade bara temperaturen ytterligare, och det utsatta paret sökte istället upp redaktionen för SVT's Plus.

Det fräcka tilltaget har i sin tur fått Rusta att rusta för krig!

Nu väntar svår grillning från Sverker.


Låt oss se om Rusta kan roasta tillbaka...hårdkokt fortsättning följer...


Hur många dåliga ordvitsar kan man klämma in i ett inlägg, tror ni?

De 3 glada Burträsk-jäntorna har precis upptäckt att de kan ratta in P2 med ugnens temperatur-reglage.

Expressen , Barometern , SVD

Liemannen och Sjörövar-Fabbe

Mina 2 yngsta flickor, Ella och Matilda, går i skrivande stund runt bland grannar och annat löst folk i jakten på ”okristligt” Halloween-godis.

Personligen är jag inte alls förtjust i denna ”handlarhögtid”, men det beror antagligen på att jag åldersmässigt snart kan facka in mig i gammal-stofilkategorin. Barnen tycker dock det är mycket spännande och roligt med detta firande, vem är då jag att neka dem att fröjdas åt det?

Förresten kom barnen igår, och jag har längtat halvt ihjäl mig efter dem sista veckan. Det räckte med fem minuter efter flickinvasionen i mitt hem, så kom även min tinnitus tillbaka (den längtade jag inte lika mycket efter, haha). Vilken ljudmatta de har med sig, herreminje! :)

Så tidigare i afton for 3 av döttrarna och jag iväg för att besöka 3 kyrkogårdar och tända ljus. Ella satt bakom mig i bilen då vi for iväg och frågade (med sedvanlig volym);
-JAHA, PAPPSEN, VART SKA VI NU?
-Först ska vi till kyrkan i Döderhult.
-SKA VI TILL KYRKAN OCH DÖDA HULK??
Jag tittade i backspegeln och såg in i ett par förskräckta ögon. Vi skrattade och lugnade henne, ingen skulle dödas där. Det räcker med de som redan är döda, tänkte jag för mig själv.

Datoranimerad Hulk? Tacka vet jag gamle Lou Ferrigno's gestaltning, det var Oscars-klass rakt igenom ;)

Först besökte vi min mormor och min bror.

Min äldste bror Peter rycktes bort ifrån oss för ett och ett halvt år sedan, i sviterna efter en hjärnblödning. Han blev 51 år.

Det har gått en tid, men fortfarande har jag svårt att helt ta in att han inte kommer tillbaka.

Ella fick tända ljuset på hans grav. Vi stod tysta och var uppfyllda av våra tankar.

Då började Ella vissla på ”Sjörövar-Fabbe”. Kan ju inte påstå att det fångade stämningen, men det ändrade stämningen definitivt.

Mycket effektfullt ;)

På vägen därifrån ville Matilda se det lilla minneskapellet där man tänder ljus för dem som inte har någon gravsten. Ella sprang i förväg och slet upp dörren;

-HALLÅ I STUGAN! URSÄKTA MIN DÅLIGA FRANSKA, MEN ÄR DET HÄR MAN TÄNDER LJUS?

Därmed lyckades hon med bedriften att även skifta stämningen bland de 20-tal människor som befann sig därinne.

Den ungen...jag lyfte upp och kramade henne.

Vidare till stadskyrkogården, där min far, farfar, farmor och farbror ligger. Under det besöket hade Sara fullt upp med att förklara för Ella vad kremering är för något, och Ella blev bara mer och mer upprörd för varje svar hon fick. Klok som jag är, lade jag mig inte i den debatten.

Slutligen stannade vi vid Skogskapellets enorma och vackra kyrkogård, och där besökte vi barnens mormor, morfar och morbror. Morbrodern, en mycket god vän till mig, gick bort vid 32 års ålder på grund av en hjärntumör. Hans aska spreds i havet utanför Ottenby vid Ölands södra udde, och därför tände vi ett ljus vid den vackra minneslunden.

Medan vi stod där och tittade på den oerhört stämningsfulla ljusprakten kom en liten pojke springande framför oss. Han stannade vid en kamrat och väste;

-Fort, kom! Jag har upptäckt 18 begravningar där uppe på kullen!

Min inre bild såg framför sig 18 simultana jordfästningsceremonier i mörkret, där 18 präster med synkade röster (som hade gjort körledarna i Körslaget dallriga av avund); AV JORD ÄR DU KOMMEN.....

Innan tankarna for iväg alldeles för långt på den morbida väg de slagit in på (tänk massbegravningar då den nya influensan muterar och blir en vildsvininfluensa), ryckte matilda mig i armen och sa;

-Pappa, han menade gravar, va?

-Jo, så var det nog.

Slutligen åkte vi hem, och istället skulle det nu kläs om för Bus eller Godis-rutinen. Den ivrige grannpojken, som också skulle följa med, kom inspringande och ville diskutera viktiga monsterfrågor med mig.

-Joo, sa han, jag vet inte om jag ska va Djävulen eller Liemannen. Vad tycker du?

Innan jag hann svara, andades han in och fortsatte;

-Djävulen är ju ganska tuff, sådär, men Liemannen är ju hans chef!

-Tomten då? frågade jag.

-Tomten? Pojken stod som ett frågetecken.

-Jo, tomten är livsfarlig, vet du. Alla som är dumma trasslar han in i sitt skägg, och så får de inte komma loss förrän nästa sommarlov är slut.

Grannpojken stirrade på mig.

-Bra tips! skrek han. Men jag har inget tomteskägg, så lyssna nu, okej? Om man säger till Djävulen att han är snäll och söt, då blir han förbannad. Men om man säger till honom att han är ful och dum, då...då..eeh...blir han också förbannad och slår ihjäl dig, men han kanske blir lite glad efteråt!

-Öhhh, svarade jag. Det lilla grepp jag haft om diskussionen var nu helt borta.

-Därför ska jag vara Liemannen! Han är bara cool! Yiiihaaa!

Min tinnitus tilltog;)

Nu har de kommit tillbaka med ca 2 ton godis var.

Tror jag det.

Vem nekar Liemannen godis?

"Jaså, du har inget godis, säger du?? Du, jag går iväg en stund. När jag kommer tillbaka har jag Tomten med mig. Se till att ha godis då, för din egen skull...."

DN , SVD

Heta vinklar!!

Läser i DN att ett trendbrott kan skönjas vad gäller övernaturliga väsens popularitet i media.

I artikeln nämns änglar som dagens hetaste bok- och filmobjekt. Jag tycker dock att påståendet i artikelns ingress på startsidan (se bild och markering) är mycket intressantare och framför allt roligare.

Ja, det här med vinklar är farliga saker, men att sedan utnämna dem till de nya vampyrerna är kanske en aning överdrivet...

Detta påminner mig om en handskriven uppmaning på ett A4 som hängde på väggen vid en truckgång på jobbet för ett antal år sedan:

"OBS! Det kan finnas döda vinklar i ögonvrån! OBS!"

Varje gång jag såg lappen väcktes min muntration och min undran hur många panikslagna medmänniskor som rusat iväg till läkaren för att få sina döda vinklar bortskrapade ur ögonvrårna.

Minns också en artikel om en kollega i internblaskan. Hela artikeln hade översatts till engelska, och vid läsning fick jag en vag känsla av att någon haft bråttom. Ett underbart uttalande från kollegan; "I see myself as the spindle in the web."

Vafalls? Spolen i nätet? Tja, varför inte? :)

Action at auction!

Nu den rafflande upplösningen på söndagens auktionsbesök!

Om ni läst inlägget innan så vet ni nu vilka typer vi hade att strida emot.

Vi lämnade ruskregnet bakom oss och klev in i salen. Det var redan proppat med folk. Allt mellan adel och pöbel uppenbarade sig framför våra värderande blickar. Jag tog ett djupt andetag och lät mina ögon smalna ytterligare ett snäpp (jag var nu stilmässigt förbi Clint Eastwood och närmade mig Lee van Cleef).

"Jaså, du är också intresserad av den tillbringaren? Trevligt! Hur lång är du, förresten? Jag behöver veta för att få rätt mått på likkistan."

Jag scannade av området, och vi kände igen ett tiotal människor; 5 smygare, 3 kaxiga jugendbankare och 2 störare. Jag insåg att en tuff match väntade och gick med bister min vidare in för att titta närmare på sakerna som skulle klubbas.

En av de tuffaste matcherna brukar bli mot en av störarna, som alltid med sjuklig precision börjar ställa dumma frågor till mig samtidigt som jag är mitt i en budgivning. Varför kommer de alltid till mig??? Monique brukar skratta och säga att töntar dras till varandra (som ni förstår så är jag en prövad man).

Min eländiga kvinna och jag undersökte noggrant utbudet och plitade ner i ett skrivblock de objekt som eventuellt skulle kunna komma ifråga, och hur mycket vi var beredda att ge för varje.

Efter en stund hostade utroparen i sin mikrofon så att min hatt höll på att flyga av (jag och en av störarna stod vid högtalaren, jag fick hjärtflimmer och störaren klämde sönder sin korv i chocken, ja sin korv med bröd alltså, inget annat).
”-ÄÄÄÄRGH, host host!! Testing testing!! Mork calling Orson, come in Orson!!”

Mitt hjärtflimmer släppte och istället drabbades jag av svår TV-nostalgi. Mork och Mindy, minns ni det? Jag bestämde mig för att jag gillade utroparen, trots den ofina starten.

"Nanoo, nanoo!"

Äntligen startade auktionen! Vi ropade in några fyndlådor här och var till ganska okej priser. Dock höll en av Gaphalshandlarna på att driva oss (och alla andra) till vansinne genom att skrika ut siffror som redan hade passerats med hundralappar. Budet på en vara låg på 250 kronor, då han skrek:

-Sjuuuuutttiiiooooffeeeeem krrrooooonneeeerrr! (han talar med samma hastighet som Kristina Lugn, fast med Martin Ljungs djup i stämman, vilket ger en mycket surrealistisk lyssningsupplevelse)
-Nej, säger utroparen.
-Vaaaaaaaa?? brölar gaphalsen
-Vi är på 250 kronor.
-Jaaaasåååå! Dååå taaar viii fyyyyraaaahuuundraaa! Raaapppppa påå föööör jaaaaggg haaaar iiinnnttteee heeeellllaaaa daaaaaaaaaaaaaaaaan påååååå meeeeeeejjjjj!

Han vann varje gång han började med dessa dumheter, och nästan unisont slog sig alla andra i salen för pannan i ren frustration.

Jag ger mig själva attan på att karln har detta slösnack som taktik, eller så tappade barnmorskan honom i golvet vid födseln.
Sju gånger.

Jag gjorde allt för att ignorera gubbfan, och koncentrerade mig på podiet istället. Nästa utrop gällde 2 lådor fulla med fula lampskärmar. Detta intresserade mig inte alls. Jag slappnade av en stund medan jag förundrades över hur het budgivningen om dessa gräsliga tingestar blev. Efter att ha passerat anständighetens gräns prismässigt, slog plötsligt utroparen klubban i bordet och pekade på mig.

Först stod jag som ett levande frågetecken (ungefär som halvkändisarna gör inför Hål I Väggen på TV, med den skillnaden att de gör det med kropparna, jag i sinnet), sedan föll insikten ner som en säck potatis i mitt medvetande, och jag vände på huvudet. Monique strålade emot mig, med handen uppsträckt. Hon hade bjudit hela tiden, och nöjd var hon dessutom!

Det visade sig senare att hon i den ena lådan funnit en skärbräda från Nora, designad och signerad av Gustavsbergs Lisa Larson. Bara tur...

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att tillställningen avlöpte väl för vår del, förutom att störaren sabbade min budgivning på 4 fantastiska Rörstrands-pjäser genom att vid precis fel tillfälle fråga mig om min skostorlek (Va?? Förbannade karljävel!).

Vi köpte betydligt mer än vad som egentligen rymdes i bilen, men eftersom Monique är logistiker till yrket lämnade jag med varm hand över packandet till henne. Själv tog jag en korv ihop med störaren och spillde senap på hans jacka (som tack).

Nå, avslutningsvis. Vad kom vi över? En hel del ”oumberliga” ting, skulle jag vilja säga ;)
Jag avslutar med ett axplock av vad vi släpade med oss hem, kära läsare. Se och (förhoppningsvis) njut!

Åh, en liten gullig detalj till: Jag ögnade igenom skrivblocket från auktionen idag och fann en notering av Monique: Snippa, 30 kronor.

Hon menade förstås en snipa för sås eller grädde:)

Mördande konkurrens!

Jag utlovade en redogörelse för vårt auktionsbesök, och då får det bli så.

Monique och jag har ett passionerat intresse för antikviteter och design, och vi är vid det här laget ganska vana auktionsbesökare.

Igår for vi sålunda till lantauktionen i Moniques lilla Mazda för att eventuellt kunna lägga vantarna på några gamla leksaksbilar i plåt som vi sett bilder på i förväg på nätet. Molnen hängde tunga i skyn, och det dröjde inte länge innan ett ihållande regn satte igång under vår färd mot slutmålet. Vi parkerade vid auktionshuset precis när de öppnade för visning en timme innan själva utropandet skulle starta.

Redan när man kliver ur bilen gäller det att direkt ge omgivningen en vag känsla av att man är en världsvan och mycket kunnig spekulant. Sätta sig i respekt, så att säga, och få psykologiskt övertag redan från början. Kisande och med hatten långt fram på pannan (á la Clint Eastwood i en Sergio Leone-film) slog jag nonchalant igen bildörren och tog min kvinna runt midjan. Vet inte om någon såg det, för man kan ju inte titta runt omkring sig när man ska vara cool.

Då vi klev in i den folkrika salen tog det inte lång stund innan man kunde börja skönja de olika ”auktionsstereotyperna” som ofelbart, gång efter gång, närvarar vid dessa tillfällen:

Den ivrige nybörjaren. Denne/denna är förmodligen där för första gången och är intresserad av en enda sak (oftast en möbel). Personen är nervös flera timmar i förväg och ju närmare utroparen kommer till det tilltänkta objektet, desto mer hoppande och steppande blir den stackaren nybörjaren. Tittar man ut över en stor folksamling på auktion, så sticker nybörjarna ut direkt. Deras huvuden poppar ständigt upp över folkmassan, ser sig oroligt omkring och åker ner igen. De påminner lite om de där sorkarna på tivoli som sticker upp huvudet ur ett hål och som man då ska drämma till med en klubba. När budgivningen så äntligen börjar är de så nedbrutna av nervositet att akut svimningsrisk föreligger. De får nästan alltid objektet de bjuder på, ingen annan har hjärta att rycka det ifrån dem.

"Är det dags för kommoden?? Nej...JO!! Va?? Är det över?? Den ville ju jag ha!!"

Den kaxige uppköparen/handlaren. Baxar in en rejäl lastbil på området och parkerar överallt utom på en parkeringsplats. Går sedan omkring bland objekten medan han skrattar och fnyser om vartannat. Kroppsspråk och övrigt beteende skickar genast signalen till omgivningen ”Det spelar fan ingen roll vad ni bjuder på, vill jag ha det så tar jag det!”. Kan vara förödande för Nybörjaren. När han börjar bjuda gör han det genom att skrika ”HA!” eller genom att slå näven i diverse jugendbord, istället för den mer civiliserade handuppräckningen övriga världen använder sig av.

Börje blev tvärförbannad då han inte vann Lisa Larson-figurinen, och utmanade utroparen på sumobrottning

Den smygande taktikern. Den här typen tar längre tid att få syn på, just därför att denne vill förbli så anonym som möjligt. Det är oftast denna kategori som har bäst koll på objekten. En bra tumregel är, ju bättre objekt, desto mer tycks smygaren ignorera det. Smygaren använder så lite kroppsrörelser som möjligt när budgivning sker. Kliar sig på näsan, viftar med öronen eller tittar upp i taket. Utroparna är dock mycket erfarna och har bra koll på dessa subtila storköpare. När de fått det de eftertraktar försvinner de lika obemärkt som de dök upp…

Störaren. Det finns faktiskt de som enbart verkar gå dit för att äta korv och prata med folk. De är helt ointresserade av att köpa något själva, men vill gärna spilla ketchup på det du köpt. Vidare pratar de ofta och gärna om att de saker DE har hemma minsann är mycket finare än den dynga som auktionerna erbjuder. Mycket skum kategori, detta. Jag har ärligt talat inte riktigt kommit underfund med dem ännu. Vet inte om jag vill det heller...

Tyskarna. Börjar de bjuda är det bara att ge upp, de ger sig aldrig. De köper allt ifrån antikt diskmedel till vinkelslipar.

De ofrivilliga. Så har vi de stackare som inte delar sin partners brinnande intresse, men som prompt skall tas med vid varje tillfälle. Detta är oftast män, och de rör sig med dval-liknande gång runt i lokalen med tom blick. Lite som en from zombie. Hmmm, jag kan faktiskt relatera till dessa tappra människor, jag blir nämligen precis likadan när jag träder in på Gina Tricot eller liknande (läs gärna mitt gamla inlägg ”Damklädesbutiker – Mannens helvete?”).

Det finns naturligtvis fler raser i auktionsfaunan, jag återkommer säkert i ämnet i framtiden.

Hoppsan, det blev ett långt inlägg enbart om vilka underbara typer man kan stöta på.
Ni får smälta intrycken av detta, så ska jag nästa gång berätta om hur det gick.

Åh, ni undrar kanske vilka kategorier Monique och jag fackas in under?

Monique – Helt egen kategori, vi kan kalla den Frisiskan. Hon är högljudd, flörtar skamlöst med utroparen, blänger på de motbjudande (det var roligt) och ser hela tillställningen som en tävling där vinst är enda alternativet…

Jag – Jag försöker vara Smygaren, men är nog mest en blandning av Nybörjaren och Kaxige handlaren. Jag hoppar upp och ner av nervositet, samtidigt som jag försöker intala alla andra att de lika gärna kan ge upp. Vet inte om det är effektivt, men folk ler när de ser mig.

Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål.

Greta blir glad som en lärka efter att ha provbitit i sina nyvunna skärbrädor i teak.