Att se hela livet passera revy (utan att vara nära döden), del 1

Underlig titel. Hur går det till, undrar ni säkert?

Jo, man samlar ihop sitt pick och pack och flyttar. Pick och pack förresten...den frasen får mig att minnas min salig farmor, en vacker och urstark amasonkvinna (med viss fäbless för kanelbullar, slagdängor, rårörd lingonsylt, whisky och mustigt språkbruk...om hon nyttjade allt detta samtidigt minns jag dock inte). Hon kysste och slog ihjäl, med samma varma själ (citat stulet av Runeberg). Under många år drev hon ett vandrarhem i staden, och etablissemanget var välbesökt året runt. Flertalet nattgäster var skötsamma, men det förekom förstås också besökare av något mer tveksam karaktär.
Den senare kategorin blev aldrig långvariga eftersom min farmor var en utomordentligt handlingskraftig kvinna, som trots sin fysiska spädhet aldrig tycktes ha några som helst problem att (medan hon svor så att blommorna vissnade) hiva ut fullvuxna dissidenter med huvudena före.

Öhh, varför gled jag in på detta sidospår nu då? Ja, pick och pack var det ju:)
Jo, min kära farmor var en hejare på att berätta om sina upplevelser (men tyvärr fick jag sällan höra de allra bästa, för så fort min mor förstod åt vilket håll historierna barkade skickade hon ut mig ur huset...ibland följde farfar med också), och jag minns en episod i synnerhet:

Min farmor var förvisso en kvinna att vila ögonen på (ja det var minsann farfar också...ja ingen kvinna förstås, och dessutom handlar det ju inte om honom den här gången), och det saknades varken friare eller andra trånsjuka karlslokar i hennes närhet. Under högsäsong så nyttjade hon ett eget sovrum på vandrarhemmet, och en sommarnatt vaknade hon av något ljud och fann sig plötsligt stirra in i ögonen på en av de manliga nattgästerna som smugit sig in till henne i bara kallingarna! Mannens ärende var glasklart, "kuttrasju" stod skrivet  över hela ansiktet.

Vad som stod att läsa i min kära farmors anlete tillhörde dock en annan gren av känsloträdet, förmodligen "bärsärk". Hon gav sin objudne nattgäst ett rejält kok stryk och dängde dessutom en blomkruka i huvudet på honom.
-Krukan gick sönder men blomman stod kvar, berättade hon skrattande. -Han såg precis ut som den siste mohikanen!

Till sist slängde hon ut den nu djupt ångerfulle (och nyplanterade) mannen med dennes tillhörigheter i trädgården och vrålade vredgat (ursäkta följande fras, jag bara citerar): -TA DITT PACK OCH DIN FÖRBANNADE PICK OCH FAR ÅT HELVETE, SATANS KARLJÄVEL!

Vilken valkyria till kvinna, va? Hon behöll sin mustiga personlighet ända tills hon somnade in, 85 år gammal. Puss på dig, farmor.

Hmm, jag hade ju egentligen tänkt skriva om min flytt i det här inlägget, men min vana trogen så dyker det alltid upp lockande sidospår som lurar mig bort från ämnet. Frasen "Pick och pack" räckte för att jag åter skulle driva iväg på minnenas ljuva flotte. Igen.

Timmen är sen, och jag får helt enkelt spara resten av förklaringen till titeln till nästa inlägg.

Till dess, kram på er!

Farfar och farmor. En stilig karl som med tiden blev allt tunnhårigare. Precis som jag. Det är priset man får betala för att vara älskad av starka och rekorderliga fruntimmer. Kolla in hennes leende...kanske tänker hon på mohikanen:)

Tack kusin Martin för att du gjorde bilden tillgänglig!

Jag fäller en tår varje gång jag ser den.

Gör er beredda på ett tråkigt inlägg...

Hej och hallå gott folk!

Ett styck Alfahanne anmäler sig till bloggtjänstgöring efter att ha levt i svår synd och dekadens under den gångna veckan.

Det har nästan inte inträffat något alls värt att skriva om, vad är det här? Börjar jag tappa stinget?

Ok, jag får väl skrapa ihop de usla små bitar jag kan minnas under veckan, ni får leva med att detta inlägg kommer bli lika upphetsande som spunnet socker utan socker.

Grannarna har fått tillökning, en liten svarthårig flicka som är så jävla söt så det är löjligt. Vid ett tillfälle uppvaktade vi andra i huset dem med blommor och presenter. En av grannarna är en gammal sjöbjörn som börjar varje uttalande med ett rungande "FY FAN!".

Detta tillfälle var inget undantag. Han kastade ett öga på flickebarnet och utbrast;

-FY FAN! Hon var söt, hon!

Lite senare vankades det kaffe med bakelser, och när sjöbjörnen blev erbjuden ett bakverk svarade han följaktligen;

-FY FAN! Ja tack.

Om sjöbjörnen någonsin skulle gifta sig, så skulle jag vilja vara med och höra:)

-Tager du, Sjöbjörnen Sjöbjörn, denna Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump till din äkta hustru?

-FY FAN! Ja.

Vid ett annat tillfälle kom några andra grannars vildögde son inspringande i hemmet;

-Har ni sett min kråka!

-Va? frågade jag förvirrat

-Min kråka är bortaaaa!

-Har du en kråka?

-Nej inte nu längre, hör du inte vad jag säger?? Den är borta och jag saknar den....den heter Jörgen!

BLAM! Pojken drog vidare till nästa granne och drog igen dörren så hårt att Emelie fick hicka.

Jörgen var förbannad. Han älskade bloggandet, men var rejält trött på att alla beklagade sig över att de inte kunde läsa hans kråkfötter. -Fan. muttrade han och halade fram en cigg.

Någon dag senare kom samme pojkes mamma och frågade om inte Ella ville följa med på promenad med henne och pojken. De skulle mata några vildkaniner som mamman upptäckt vid en skogsdunge. Tydligen hade en hare förgripit sig på en förrymd kanin, och sålunda hade ett antal ....öhhh...hariner uppstått. Hon började förklara hur det går till när en hare får ihop det med en kanin, och det var en så spännande redogörelse att jag till slut fick hålla för öronen på Ella...;)

De gav sig iväg efter att vi ätit. Vi slängde ihop en pyttipanna, dels en färdig men eftersom vi var 7 stycken hungrande hyenor drygades det hela ut med en hel del hopplock av tidigare måltider. Under promenaden frågade grannen Ella vad vi ätit för något.

-PYTTIPANNA! blev det sedvanligt lågmälda svaret.

-Jahaa, svarade grannen, var det en sån pyttipanna man köper eller gjorde ni den själva?

-HMMMM...ÖÖÖÖHHH....DET BLEV OAVGJORT!

Japp, det är pappas flicka, sportspråket är gångbart i alla situationer.

Vidare har jag under veckan sålt en makalöst vacker gammal kanna, en Gustavsberg med ca 150 år på nacken. Genast uppstår frågan om hur nacken på en kanna ser ut....

Nåja, i vilket fall som helst så gick kannan till en herre som samlat på dylika i över 40 år. När mannen ringde mig berättade han att han var gammal yrkesmilitär, och så fort jag hörde detta sträckte jag på mig. Hur jäkla lättpåverkad får man bli? På ett ögonblick förflyttades jag i tanken till min militärtjänstgöring i Eksjö, där jag bland annat vid en övning duschade i smällkalla vintern med hjälp av en 20-liters gurkburk (säg det ordet på kalmaritiska, göökböök, mycket skojigt) som vi med sylar perforerade botten med, hängde upp i en trädgren och hällde varmt vatten i. Allt detta sköljde över mig medan kann-fantasten berättade om hänkelvinklar, muffelmålning och om alla eländiga fruntimmer han råkat ut för som inte vet hur en kanna ska fotograferas. Säga vad man vill om fotograferande fruntimmer, kann-fantasten var en skön lirare.

Objektet i nyrokoko som fick en militär att brista ut i lovsång:)

Som ni märker har det varit en dödstrist vecka, jag skäms över att nämna så futtiga saker....men "A blogger gotta do what a blogger gotta do", eller hur?

Möte med en protes

Så har det blivit dags att börja rekapitulera förra veckans exotiska besök i det lågt belägna landet där man kan beskåda vilda tulpaner vandra fritt på gatorna (ja, i alla fall om man innan dess besökt en coffeeshop och gnagt på någon av de skojiga kakorna som erbjuds).

Som jag berättat några inlägg tidigare, så mötte oss där en numera enbent men i övrigt synnerligen pigg herre, och där tänkte jag nu fortsätta historien.

Nej, förresten.

Det får vänta, jag tänkte nu ta tillfället i akt att berätta om min gamle farbror Kurt istället. Han är också enbent, och därmed är denna plötsliga övergång fullt legitim även för den mest förhärdade stringens-kramare.

Jag vill minnas att jag nämnt farbror Kurt tidigare. Jo, det var i det trevliga inlägget Cykel-ångest jag berättade om den gången han cyklade på en ko. Ruskigt värre, eller hur?

Nå, förutom denna pinsamma närkontakt drabbades han senare av polio, en sjukdom som tyvärr berövade honom det ena benet och dessutom gjorde honom en smula förvirrad i sinnelaget.

Under min uppväxt så älskade jag de stunder då jag fick vara tillsammans med denne lätt excentriske herre. Vi brukade titta på västernfilmer, hans absoluta favoriter, och varje gång levde han sig in i filmerna med sådan glöd att han emellanåt ramlade ur soffan. Han försökte alltid hjälpa hjälten genom att skrika instruktioner till denne. Det kunde låta så här;

-AKTA DIG FÖR HELVETE, DET STÅR EN SKITIG MEXIKAN BAKOM DÖRREN!! MEN HÖR DU INTE?? SKJUT! SKJUUUUUUT DÅ!!

Och när hjälten i filmen fick sin revansch och började likvidera skurkar till höger och vänster, ja då var farbror Kurt så lycklig att han skrattade högt;

-SER DU?? SER DU?? HAN SKJUTER DEM SOM SMÖÖÖR!! HA HA HA HA!

Det där med smöret har jag fortfarande inte förstått innebörden av, det slängde han ur sig nästan varje gång. Antagligen tyckte han det lät coolt. Det tyckte jag också.

Ständigt dessa skitiga mexikanare!

Men vänta bara, snart vankas det smör(j)!

Han har i alla fall en protes, och ett av mina första minnen av den var en midsommarafton som vi firade hos mina farföräldrar, jag kan ha varit 6-7 år. Mina bröder, enäggstvillingar, 10 år äldre och kvarterets värstingar spelade fotboll, medan de vuxna åt sill och snapsade frejdigt. Efter sin sjätte snaps blev farbror Kurt sugen på att spela boll han också. De andra försökte avråda honom, men det var lönlöst.

Mina bröder passade bollen mot honom där han stod och vaggade mot kryckorna. Han måttade en mäktig spark, missade bollen med en halvmeter men lyckades i gengäld med sällsam kraft skicka iväg protesen i luften. Förvånade åsåg vi benet flyga högt över staketet till intilliggande tomten och hörde den plumsa ner i grannens näckrosdamm. Kurt drattade på ändan och mina bröder höll på att skratta ihjäl sig.

Han är rolig, min farbror Kurt.

När han fyllde 70 år tog jag med Sara, min näst äldsta dotter (då 7 år) till honom.

Hon hade aldrig träffat honom tidigare, och på vägen dit i bilen berättade jag för henne att han hade en protes. Sara reagerade knappt på mina ord, hon verkade sitta i andra tankar. Detta bekräftades några sekunder senare då hon plötsligt frågade mig;

-Pappa, undrar hur det känns att vara en skylt?

En av livets stora frågor förvisso, men jag kände mig inte redo att just då ge mig in i den filosofiska debatten eftersom vi var framme hos farbror Kurt.

Vi ringde på, och hörde någon ropa -Kom in!

Sara öppnade dörren och det första hon ser på golvet innanför är en protes, stående på golvet och iklädd både strumpa och sko. Den gav nästan intrycket av att den kommit fram till dörren för att hälsa på oss.

Sara skrek.

-Aaaargh!

Då jag lugnat ner henne gick vi in till farbror. Han satt i sin rullstol och hade tagit av sig protesen eftersom den kliade för mycket.

Sara stirrade oblygt på det tomma byxbenet i flera minuter och frågade till slut varför det inte rann en massa blod där eftersom benet var borta.

Efter en stunds förklarande kändes det som om hon hade grepp om situationen.

Då vi till slut gick ut och satte oss i bilen igen tog hon till orda igen;

-Pappa, då de tog bort hans ben fick de väl hjälpa honom hem va?

-Va? Ja, jo på sätt och vis, svarade jag.

Åter satt hon tyst en stund, innan hon med ett leende utbrast;

-Vilken tur att de inte tog bort huvet på honom, då hade han ju inte kunnat se något!

Kram på er, och vila i ärtor!

(rest in peas)