Ziinga

fredag 19 mars 2010

Gör er beredda på ett tråkigt inlägg...

Hej och hallå gott folk!
Ett styck Alfahanne anmäler sig till bloggtjänstgöring efter att ha levt i svår synd och dekadens under den gångna veckan.

Det har nästan inte inträffat något alls värt att skriva om, vad är det här? Börjar jag tappa stinget?

Ok, jag får väl skrapa ihop de usla små bitar jag kan minnas under veckan, ni får leva med att detta inlägg kommer bli lika upphetsande som spunnet socker utan socker.

Grannarna har fått tillökning, en liten svarthårig flicka som är så jävla söt så det är löjligt. Vid ett tillfälle uppvaktade vi andra i huset dem med blommor och presenter. En av grannarna är en gammal sjöbjörn som börjar varje uttalande med ett rungande "FY FAN!".
Detta tillfälle var inget undantag. Han kastade ett öga på flickebarnet och utbrast;
-FY FAN! Hon var söt, hon!
Lite senare vankades det kaffe med bakelser, och när sjöbjörnen blev erbjuden ett bakverk svarade han följaktligen;
-FY FAN! Ja tack.

Om sjöbjörnen någonsin skulle gifta sig, så skulle jag vilja vara med och höra:)
-Tager du, Sjöbjörnen Sjöbjörn, denna Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump till din äkta hustru?
-FY FAN! Ja.

Vid ett annat tillfälle kom några andra grannars vildögde son inspringande i hemmet;
-Har ni sett min kråka!
-Va? frågade jag förvirrat
-Min kråka är bortaaaa!
-Har du en kråka?
-Nej inte nu längre, hör du inte vad jag säger?? Den är borta och jag saknar den....den heter Jörgen!
BLAM! Pojken drog vidare till nästa granne och drog igen dörren så hårt att Emelie fick hicka.

Jörgen var förbannad. Han älskade bloggandet, men var rejält trött på att alla beklagade sig över att de inte kunde läsa hans kråkfötter. -Fan. muttrade han och halade fram en cigg.


Någon dag senare kom samme pojkes mamma och frågade om inte Ella ville följa med på promenad med henne och pojken. De skulle mata några vildkaniner som mamman upptäckt vid en skogsdunge. Tydligen hade en hare förgripit sig på en förrymd kanin, och sålunda hade ett antal ....öhhh...hariner uppstått. Hon började förklara hur det går till när en hare får ihop det med en kanin, och det var en så spännande redogörelse att jag till slut fick hålla för öronen på Ella...;)

De gav sig iväg efter att vi ätit. Vi slängde ihop en pyttipanna, dels en färdig men eftersom vi var 7 stycken hungrande hyenor drygades det hela ut med en hel del hopplock av tidigare måltider. Under promenaden frågade grannen Ella vad vi ätit för något.
-PYTTIPANNA! blev det sedvanligt lågmälda svaret.
-Jahaa, svarade grannen, var det en sån pyttipanna man köper eller gjorde ni den själva?
-HMMMM...ÖÖÖÖHHH....DET BLEV OAVGJORT!
Japp, det är pappas flicka, sportspråket är gångbart i alla situationer.

Vidare har jag under veckan sålt en makalöst vacker gammal kanna, en Gustavsberg med ca 150 år på nacken. Genast uppstår frågan om hur nacken på en kanna ser ut....
Nåja, i vilket fall som helst så gick kannan till en herre som samlat på dylika i över 40 år. När mannen ringde mig berättade han att han var gammal yrkesmilitär, och så fort jag hörde detta sträckte jag på mig. Hur jäkla lättpåverkad får man bli? På ett ögonblick förflyttades jag i tanken till min militärtjänstgöring i Eksjö, där jag bland annat vid en övning duschade i smällkalla vintern med hjälp av en 20-liters gurkburk (säg det ordet på kalmaritiska, göökböök, mycket skojigt) som vi med sylar perforerade botten med, hängde upp i en trädgren och hällde varmt vatten i. Allt detta sköljde över mig medan kann-fantasten berättade om hänkelvinklar, muffelmålning och om alla eländiga fruntimmer han råkat ut för som inte vet hur en kanna ska fotograferas. Säga vad man vill om fotograferande fruntimmer, kann-fantasten var en skön lirare.


Objektet i nyrokoko som fick en militär att brista ut i lovsång:)



Som ni märker har det varit en dödstrist vecka, jag skäms över att nämna så futtiga saker....men "A blogger gotta do what a blogger gotta do", eller hur?

6 kommentarer:

  1. Hallå Alfahanne! Jag återgäldar ditt besök hos mig på stört och blir förtjust. Jag har för mig att jag varit här förr genom någon slags vink från Lilla Blå och redan då gillat det jag fann. Nu kommer jag länka dig och hålla dörren öppen hit så jag inte glömmer bort att besöka dig då och då. Om det går för sig?
    Gillade bilden på kråkan. Jag är ju svag för kråksläktet, skata som jag är. Och du ... vilken INNEHÅLLSRIK vecka du haft. Trots allt du säger om motsatsen. Du håller ju ögon och öron öppna ... ja, FY FAN säger jag som Sjöbjörnen. Det är det det handlar om. Kram!

    SvaraRadera
  2. Även veckor utan innehåll fylls ju med guldklimpar, som odygdiga kärlekshistorier mellan kanin och hare :-D

    SvaraRadera
  3. Skatan:
    Du är så välkommen så!
    Jag är en aning ojämn vad gäller frekvensen i mitt bloggande, om du står ut med det:)

    Jo nog har det hänt saker, det är precis som du säger så att man skall hålla alla sinnen öppna för intryck. Egentligen så haglar ju bloggmaterial på en hela tiden, men det är inte alltid man "ser" det.

    Kramas är gutt, kram tillbaka!


    Loppsockan:
    Välkommen!
    Jo, det gäller som sagt att förstå att allt det vardagliga egentligen är guldklimpar, i det här fallet guldklimpar med långa öron:)

    SvaraRadera
  4. Äh, din synd är dig förlåten. Du är så full av fnissiga roligheter och varm godhet att lite synd dessutom måste balansera upp dig annars riskerar jag göra dig till mitt hushelgon ;) Kram.

    SvaraRadera
  5. Är det ok att jag "tar" dikten till min sida?
    (Hur frågar man sånt på ett osynligt sätt? Släng denna kommentar så fort du sett den.)

    SvaraRadera
  6. Regnatt:

    Hushelgon, minsann!
    Den titeln har jag då aldrig tidigare varit i närheten av, hahaha!

    Jag har nog tyvärr för många lik i garderoben och skavanker i största allmänhet platsa i helgongänget, men jag gillar din tanke:)

    Kram på dig!

    SvaraRadera