Blottare på europavägen, en lisa för själen.

Väl mött igen, kära vänner!

Jag vet inte vad det är med mig, men denna tid på året ställer alltid till det för min musa, min gudomliga skrivinspiration. Istället för att lägga min energi på att krysta fram finurliga små inlägg, så går jag mest omkring och försöker se så cool ut som möjligt (vilket inte är så lätt som det kanske låter om man betänker min klädkombination innehållande krokodiljägarhatt och mintgröna flip-flops). Min grottmansidentitet (där ordet "blogg" inte finns nedristat på ordboksstenen) gör sig alltmer påmind, vilket resulterar i att mina mest spirituella uttalanden till omgivningen består av gutturala läten och missnöjda grymtningar. Den enda som uppskattar detta verkar vara katten, som i samma veva upphört att använda min bakdel som klösbräda och hatten som sexobjekt.

Som sagt, inspirationen har lyst med sin frånvaro och tillvaron har tyckts mig lika upplyftande glättig som en Kafka-roman.

En slags depression, helt enkelt.

Men även en depression måste slutligen besegras, och inte sällan sker detta i samband med en ovanlig händelse. Så ock denna gång.

För någon vecka sedan åkte jag till Västerviks sjukhus för att skjutsa hem min nyligen tarmopererade mor. Hon förklarade för mig att de tagit ut tarmen helt och hållet, knipsat, sytt och kastat tillbaka den igen (när hon berättade denna hårresande historia såg jag för min inre syn en stor tysk slaktare som trasslat in sig i ett gäng trilskande prinskorvar). Med tanke på hur mycket min kära moder magrat under sjukhusvistelsen, så misstänker jag att kirurgerna avlägsnat betydligt mer än en bit av en defekt tjocktarm. Halva skelettet exempelvis.

Denna syn gjorde mig inte gladare till mods när jag ledsagade den sargade kvinnan ut till bilen. Hon sade till mig att hon absolut inte fick lockas till att skratta, för det skulle förorsaka svåra smärtor och en rejäl portion ångest. Jag tänkte på mitt eget tungsinne som låg som en våt filt över min själ, och försäkrade henne att här skulle fan i mig inte skrattas.

Den föresatsen höll i ungefär 20 minuter.

Där satt vi i bilen, min mor och jag. Varje ojämnhet i vägen fick henne att pipa likt en svansklämd iller, och själv var jag uppfylld av idel dystra tankar. Då hände det.

100 meter framför oss såg vi en bil som stod parkerad på vägkanten, och bredvid den stod en egendomlig gestalt. Gestalten verkade en aning oproportionerlig i dimensionerna. Tänk er en michelingubbe som råkar ha 2 sugrör istället för ben, så kanske ni får en bild av vad jag såg. Min mor såg snart samma sak som jag, och hennes jämmer ersattes av nyfikenhet. Då vi närmade oss den märkliga figuren uppenbarade det sig snart vad det var frågan om:

Där stod en äldre herre och kliade sig fundersamt i nacken. Han var iklädd en enorm täckväst, stora kängor och inget mer. Hans åldersstigna familjejuveler dinglade stillsamt i vinden.

Den allra första frågan som dök upp i mitt huvud var: Varför?
Hade vi att göra med en glad urinist som likt små barn slänger av sig alla hindrande kläder då nöden gör sig gällande?
Hade han drabbats av ett lavemang och inte hunnit hem?
Var det frågan om en blivande naturist som inte riktigt tagit steget fullt ut? Det skulle ju kunna förklara den tjusiga täckvästen.
Hade han blivit ordinerad av sin doktor att regelbundet lufta underredet längs E22:an?
Var det en blottare som gick igång på att visa sig för älgar?

Frågorna kommer troligtvis aldrig besvaras, men jag hann i alla fall vinka till den märklige mannen och hans lille nyluftade kompis. Sen skrattade jag. Jag skrattade så jag grät. Jag sneglade på min stackars mor bredvid mig, och hon tittade anklagande på mig under ett ögonblick (du lovade ju!), och så brast även hon ut i skratt. -Hahaha! Ajajaaaaj! Hohoho! AAouuu! Hennes skrattblandade smärtkramp fick mig att kippa efter andan av munterhet. -Ajajaahahhhaaahhoojj! Jag tror min tjocktarm har flyttat på sig! Den är på väg ut genom örat, eller nåt, hahahaaajjj!

När jag äntligen kommit hem kunde jag till min lättnad konstatera att min moder fortfarande tillhörde de levandes skara, och jag hjälpte henne in till sig. En stund senare, då jag åter satt i bilen, upptäckte jag att mitt tungsinne och min melankoli var som bortblåsta. Jag satt med ett fånigt flin hela vägen hem. Till och med den gudomliga inspirationen smög upp bakom mig, knackade mig lätt på axeln och undrade försynt när i helvete jag tänkte få fingrarna ur och börja skriva igen.

Så här är jag igen, gott folk, och det tack vare den märklige mannen på E22:an.

Jag sänder honom och hans håriga bakdel en tacksam tanke ;)

För att illustrera min vederkvickande upplevelse ger jag er en scen ur Gösta Ekmans Papphammar-epos, närmare bestämt "Att ta säden dit man kommer"

Kram på er!

Livsglädjens talesman

För en liten stund sedan klickade jag in mig på SVD och direkt mötte mig bilden av Lasse Gustavson.

Det högg till i mig.

Lasse är nämligen en av mitt livs största inspirationskällor när det handlar om hur jag vill vara som människa.

Jag såg honom för första gången på TV i slutet på 80-talet (eller kanske början på 90) när han intervjuades av Staffan Heimersson.

Jag grät och skrattade om vartannat under hela intervjun. Vilken människa! Vilken livsglädje!

Efter det inslaget var jag inte riktigt samma Joacim längre. Det har aldrig släppt taget om mig helt.

Läs om hans öde. Läs om hur han reser sig ur askan och hittar sin mening med livet.

Jag såg bilden på honom i SVD och allt sköljde över mig igen.

Om jag bara har ett uns av din ödmjukhet, mognad och livsbejakande, så är jag en lyckligt lottad man.

Tack Lasse!