Här möts man av en kyla som krullar till skägget på en. Elmätaren i hallen har slutat ticka och gått över till trumvirvel istället... Men jag möts också av en bunt kramsjuka och pappagalna flickor vars värme och kärlek snabbt får mig att glömma de ylande polarvindarna utanför fönstret.
Underbart!
En liten anekdot till ifrån resan. Den sista dagen innan hemfärd passade vi på att inhandla det som skulle med hem (jodå, alkohol förstås men även annat smått och gott). Dessa inhandlingar utfördes till stor del i affärerna Lidl och Aldi.
Lidl känner väl de flesta svenskar till, men jag misstänker att Aldi inte är lika välkänt. Det är nämligen så att just Lidl och Aldi konkurrerar på exakt samma marknadssegment, de är tvillingar som tillhandahåller identiska varu-utbud (fast med egna logotyper på förstås). De bevakar varandra likt två svartsjuka rivaler i ett grekiskt drama. Inför den ene någon ny vara, dröjer det högst någon vecka innan den andra har gjort detsamma, och så fort en av dem etablerat sig på en ny plats kan du vara säker på att den andra också kommer dit. Helst vägg i vägg. Det hela är mycket underhållande i sig, och den mördande konkurrensen är givetvis mycket till gagn för kunderna.
Det är rätt kul att vandra igenom en Lidl-butik i Nederländerna. De har i princip precis samma varor som i Sverige, bortsett från några lokala varianter och alkoholen. Samma varor men till oerhört mycket lägre priser än hos oss (och då tycker vi ju ändå att Lidl är billiga här, eller hur?). När jag läser prislapparna på hyllorna väcks hamstern i mig.-Bunkra, bunkra, bunkra....orden blir till ett mantra i mitt huvud, och denna sista dag fyllde vi vagnen med allehanda underbara saker.
Vi avslutade handelsfrossan hos just konkurrenten Aldi. Där gjorde vi den märkliga upptäckten att man kunde köpa Paracetamol (alltså liknande Panodil eller Alvedon). Det märkliga var inte att själva varan fanns, utan priset. Ett 20-pack 500-grams kostade 3 kronor.
3 kronor!! Vad fan får du för 3 kronor? Knappt en Dumlekola!
Vi tittade misstänksamt på paketen, men hur vi än vände och vred på dem blev de inte dyrare för det. Fantastiskt! Jag vill ha huvudvärk varje dag! Öhh... ja, teoretiskt i alla fall...
Väl framme i kassan lade vi upp varorna, 7 bag-in-box med rödvin och 20 askar paracetamol. Det var först när sakerna nådde kassörskan som jag insåg hur det såg ut. Jajamen, här ska festas och has ångest. Kunderna innan och efter i kön bullade upp färska grönsaker, mineralvatten och annat nyttigt, medan vi framstod som om vi tänkte företa en flummig drogtripp de närmaste veckorna. Jag försökte skyla över det hela genom att med skämtsam ton tala om för kassörskan att jag var svensk.
Hur kunde jag få för mig att det skulle förändra bilden för henne, eller för någon annan för den delen? Precis som om svaret; ”Hahaha jag är svensk, förstår du.”, skulle vara ett globalt standardsvar att ta till i alla situationer som kunde tänkas uppstå.
Jag ser framför mig hur en New Yorkpolis rapporterar via telefon till stationen: -Vi har en kille här som sparkat in en av fönsterrutorna på Macy's, vad gör jag?
-Har han sagt något?
-Ja, bara att han är svensk.
-Ah okay, då kan du släppa honom. De är ju inte riktigt kloka de där svenskarna höhöhö!
-Höhöhö, nej precis. Allright, jag släpper honom.
Det verkar ju inte särskilt sannolikt att den frasen skulle kunna ha en sådan effekt i en dylik situation, och det hade det givetvis inte vid kassan på Aldi heller.Kassörskan glodde på mig som om jag precis lyft på hatten och avslöjat att jag hade en smutsgam sittande på huvudet. Hennes blick fick mig att avhålla mig från fler kommentarer. Jag höll käften och betalade. Jag kan väl också nämna att Monique hade mycket svårt att hålla sig för skratt under hela scenen.
Men ni vet ju redan vid det här laget hur hon är.....eländig. Men hon är MIN eländiga kvinna.
Så det så.
-Men..men..jag vill inte dö än! Snälla!
-Du glömmer en sak. Jag är inte bara Döden, jag är svensk också.
-Åh håken, säger du det? Ja men då så, när drar vi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar