Ziinga

onsdag 3 februari 2010

Gondolen - Nästa skräckfilm?

Att göra fynd på loppisar är det bästa jag vet (näst rabarberkräm, som Pippi säger).

I lördags besökte jag, Monique och Evelien den anrika loppisladan "Hjulet" i Mönsterås. Två våningar fyllda med skatter. Två våningar med skit, fastslog Evelien efter ca 1 minut.
Men vad vet hon, det arma flickebarnet?

Under en och en halv timme kunde hon inte annat än att hjälplöst betrakta hur Monique och jag skamlöst sprang fram och tillbaka i lokalerna. Om ni föreställer er att man med full kraft kastar in två studsbollar i ett fullt möblerat rum, så kanske ni får en bild av vårt rörelsemönster då vi besöker loppisar.
Ingen vacker syn, kan jag tro.
Dock ganska underhållande.

Tämligen snabbt hade vi kartlagt var konkurrensen fanns. 18 tyskar och några lokala loppisjägare. Det gällde ju för oss att kollra bort dem, om vi skulle ha en chans att fynda.

Monique och jag sökte upp ett bord i ena hörnet av lokalen och började undersöka objekten på det (polsk kaffeservis, 18 delar, 50-tal, värde ca minus 3 kronor). Samtidigt som vi höll i sakerna utstötte vi också lockande läten, som t.ex "A-haa!", "Ååhh!", och "Ser man på!". Jag sneglade i ögonvrån och kunde konstatera att våra konkurrenter alltmer släppte vad de hållit på med. De började istället cirkla runt oss, likt gamar som just upptäckt en halt kanin i öknen.


-Stopp, stopp! Till restaurang Cadavre kommer du inte in utan slips!


Vi rörde oss sakta bort och vände ryggarna till, varvid våra antagonister kastade sig över kaninen, öhh bordet, menar jag. Monique och jag kunde ostört undersöka andra änden av rummet i några minuter.

Sådär höll det på. Evelien himlade med ögonen mer än en gång:)

2 fulla varukorgar senare stapplade vi fram mot kassan. Mitt bästa fynd (tycker jag själv) var en liten italiensk gondol gjord i trä och snäckskal. Kitsch är bara förnamnet. Medan vi stod i kön tog jag fram gondolen och höll upp den för att beundra den lite. Precis då gick en liten pojke förbi. Han tittade på gondolen, skrek och sprang sedan iväg, fortfarande skrikande och med viftande armar.

Jag förstod ingenting.

Någon minut senare kom han tillbaka med en mamma i handen. Han pekade på mig och modern sände iväg en typisk va-i-helvete-menar-du-med-att-skrämma-min-lille-son-förintelseblick. Jag funderade på om jag antingen skulle försöka be om ursäkt för vad det nu var, eller om jag skulle plocka upp gondolen och skrämma iväg mamman också.

Jag gjorde ingetdera.
Livet får gärna bestå av sina små gåtor.
Eller hur?

Vad tycker ni, gott folk?
Är det en gondol eller krokodilkranium?
Effektiv barnskrämma är det i vilket fall.

7 kommentarer:

  1. Den skrämmer fan till och med mig!

    SvaraRadera
  2. Motvalls:

    Menar du det? Jag hade den bredvid mig på nattduksbordet i natt, tanken var att jag skulle kunna njuta av den så fort jag öppnade ögonen på morgonen. Istället har jag sovit bedrövligt illa...

    Kan jag blivit skrämd i sömnen?

    SvaraRadera
  3. En gondol, självklart . Det kan ju vem som helst se undantaget den lilla barnet då ;)

    SvaraRadera
  4. Gafflan:

    Vad kan det tagit åt den lille pojken, tror du?
    Kan det vara så att hans pappa var gondoljär som sedermera rymde med en tjeckisk baletthoppa?

    Sånt kan ju sätta spår, menar jag.

    SvaraRadera
  5. åter himmlar jag med ögonen..

    SvaraRadera
  6. Fredrik:

    Hahaha, var den så jävvlig? :)

    SvaraRadera
  7. Det är sånt här som gör att man inser att internet kan nyttjas för onda syften! Hmm tyckte jag såg något om "Rapportera otillåten användning" och "tvivelaktigt innehåll".
    Känns förjävligt att behöva göra så här mot en kusin men någon måste stoppa eländet... :)

    SvaraRadera