Allsång för tunnhåriga

Nu ska ni få en liten inblick i hur min arma hjärna fungerar.

Under ett helgbesök hos det frisiska Yrvädrets dotter i storstaden tog vi tillfället i akt att besöka diverse antikaffärer. Då vi stegade in i den första möttes vi av en äldre herre vars frisyr jag aldrig sett maken till tidigare. Han tillhörde kategorin överkammare, men medan de flesta andra med den läggningen väljer att placera benan någonstans över ena örat och kamma stråna åt sidan, hade han istället fattat det djärva beslutet att skapa en rak bena i nacken i höjd med skjortkragen och kamma framåt.

Resultatet var imponerande.

De glänsande stråna sträckte sig på bred front spikrakt upp över nacken, smalnade av en smula högst uppe på huvudet och möttes till slut som en sylvass spets mellan ögonbrynen. Frisyren såg ut att vara komponerad med hjälp av Karlssons Klister och möbelpolish. Arrangemanget gjorde att mannen lite grann liknade en pensionerad Fantomen vars hår hade bestämt sig för att behålla formen även efter att dräkt och huva skänkts till Röda Korset (eller var nu en pensionerad Fantom gör av sina forna arbetskläder). Jag sneglade bakom disken och förväntade mig halvt om halvt att få beskåda en lika åldrad Guran på en pall nedanför, men den enda gura som stod att finna var en klassisk Hagström Viking som hängts upp på ena väggen, alldeles intill en uppstoppad bäver.

Jag gjorde mitt bästa för att inte fånglo på mannen, men Yrvädret har i sin tur inga såna hämningar i kroppen. Begreppet "takt och ton" är för henne något diffust som endast skotska säckpipeblåsare ägnar sig åt, och följaktligen stirrade hon på mannens betongfrisyr så till den milda grad att jag nödgades dra mig längre in i butiken för att slippa uppleva eländet. Jag kunde dock inte släppa frisyren i tanken, och medan jag förstrött såg mig omkring i affären gick hjärnan på högvarv i ämnet överkamning.

Vad hette mannen? Kanske han hette Axel? I så fall, kunde man då kalla honom Kam-Axel? Fanns det en klubb för överkammare? Vad kunde en sådan klubb heta? BFBNR (Bald Fellows But Not Really)? Vad sjunger man då man träffas på klubben en gång i månaden? We Shall Överkam? I så fall kan ju Birgit Friggebo leda sången, det lär gå bättre än 1994!

Sådär höll jag på för mig själv, i en allt mer skenande hastighet. Jag kraftansträngde mig för att stänga ute tankestormen.

Medan jag istället försökte koncentrera mig på ett antal förtjusande blomkrukor i jugend kunde jag höra hur Yrvädret och Frisörernas Skräck började prata med varandra. Yrvädrets pärlande skratt hördes, och då förstod jag att hon satt igång med en charmoffensiv. Jag sneglade bort mot dem, och mycket riktigt stod min kvinna och beundrade gamla smycken medan hon kuttrade med mannen bakom disken. Hon blinkade med sina långa ögonfransar mot honom så att det fladdrade i hans skjortkrage (men luggen stod still).

Jag suckade. "Bara hon inte klappar honom på huvudet också." tänkte jag för mig själv. "Sticker hon sig på luggen så måste hon ta en stelkrampsspruta och en tvåveckors penicillinkur". Lyckligtvis lät hon inte sin hand göra en utflykt i hårprodukternas förlorade land. Blinkningar och kutter hade tydligen gjort ett tillräckligt bra jobb ändå, eftersom han nu packade ner ett halsband och ett par örhängen i en påse.

När Yrvädret räckte över pengarna till honom, fumlade han med händerna och tappade några sedlar på golvet bakom disken. Han böjde sig ner och krafsade ihop pengarna, och då han reste sig igen hade något hänt med frisyren. Den spetsiga luggen som tidigare låg som limmad i pannan pekade nu rakt upp i taket. På ett ögonblick hade han förvandlats ifrån en åldrad Fantom till en åldrad Tintin.

Åsynen blev för mycket för mig, jag kände hur det bubblade inombords samtidigt som benen blev allt svagare. Jag lyckades kväka fram ett adjö innan jag stapplande tog mig ut ur butiken. Väl ute i friska luften bröt jag ihop fullkomligt, jag skrattade så jag skrek. Efter en stund kom Yrvädret ut till mig, och jag samlade mig för att vandra vidare. Min kvinna känner mig väl, hon visste precis vad som försiggått under hela tiden. Hon skakade lätt på huvudet, tog mig under armen och så gick vi vidare.

Det började blåsa medan vi vandrade längs gatorna. Jag lyssnade på den tilltagande vinden, och undrade stillsamt inombords vad som skulle kunna hända om mannen gav sig på att cykla hem i motvind. Jag såg framför mig hur mannens stela hår böjade smälla som ett dasslock mot huvudet under cykelfärden. Att frisyren reste sig rakt upp i luften likt en felvänd tuppkam, att han skulle se ut som en ambulerande biskop med lågbudgetmössa för ghettobruk, att han ...

-Älskling!

Yrvädrets röst skar igenom visionerna likt en het kniv igenom smör.

-Sluta nu! Låt den där frisyren vara så går vi på puben istället.

Hon känner mig väl, som sagt.


Det här var ett litet exempel.
Så här har jag det, gott folk. Varje dag. Jag tar intryck av precis allt, och är helt slut om kvällarna. Jag somnar som en klubbad säl, och det hade väl varit gott så om det inte vore för att jag drömmer så intensivt hela nätterna också.

Men jag ska inte klaga. Jag skulle inte vilja vara utan det.

Och det vill inte ni heller ;)

"WE SHALL ÖVERKAAAAM SOOOOMEDAAAAAAAYY"