Ziinga

söndag 21 mars 2010

Vilda kvinnor i köptagen

Kära läsare, idag har jag och min Monique besökt en lokal auktion.
Besökt och besökt, anfallit är kanske en mer rättvisande beskrivning. Min kära kvinna brukar få en farlig glimt i ögonen så fort vi kliver in över tröskeln till härligheten, och sedan tar det inte många sekunder innan hon kastar sig över grannlåten i en intensiv jakt på fynd.

Under denna fas kommunicerar hon endast med grymtningar och lystrar bara till enstaviga uppmaningar (som exempelvis "Loss!, Fyy!, Hugg!" och dylikt...det enda kommandot som dock aldrig fungerar är "Kom!"). I ärlighetens namn är hon inte den enda som drabbas av fynd-rabies, det verkar smitta framför allt kvinnor emellan på dessa platser. De river och sliter i både rariteter och extremiteter samtidigt som de använder ett språk som lämpligast hör hemma på en hamnkrog i Marseille...

Det är makalöst roligt att ropa in pryttel efter pryttel (att vi sedan inte har plats att ens kunna pressa in en tesked genom ytterdörren hemma är av underordnad betydelse), och det är minst lika roligt att se vad andra skaffar sig.

Ett annat mycket underhållande inslag är alla de märkliga köpkombinationer som uppstår. Idag såg vi bland annat en välklädd kvinna med en porslinskanin i ena handen och en lövblås i den andra vingla iväg i högklackat mot sin bil, och jag minns särskilt den gången då en tysk herre lade vantarna på 20 Kalle Anka-tidningar och en glaspenis.

Auktionsutroparen, en belevad man med outtröttlig svada, var i högform. Han försökte sälja en grästrimmer av märke Partner, men snödrivorna utanför höll intresset nere.
"Men snälla ni, vad är det med er? Jag begär bara 200 spänn, så billigt kommer ni aldrig någonsin kunna skaffa en partner igen!"
Så kan man ju också argumentera:)

Monique bjöd högljutt på många saker (jag tror hon försökte skrämma iväg andra spekulanter genom att skänka dem tinnitus), och vid ett tillfälle dök det upp ett objekt som utroparen ville ha 400 kr för.
-Aldrig!, skrek Monique.
-Varför inte då? undrade utroparen.
-Jag minns inte, men jag har skrivit i mitt block att jag inte vill ha den!
-*suck* Jaha, kan vi börja på 100 kronor då?
-Jaaa! skrek Monique med sån intensitet att min hatt kom på sned.
-Va? undrade den nu hårt prövade mannen.
-Jaaa!
Andra gav sig in i budgivningen, och till slut bjöd Monique 400 kr.
-Jaha, ser man på, vi kom visst hit ändå. Kunde du inte besparat oss lite tid genom att ta 400 vid första tillfället? sa utroparen med en blinkning.
Monique räckte då ut tungan åt honom.

Hon är en särdeles eländig kvinna.

Vi fick tag i en drös roliga saker, och vår favorit ser ni här:


Vi blev helt förälskade i den, visst är den fin?

Vad tycker ni, ska vi sälja den vidare eller behålla den?

Ni som följt bloggen från början vet om min förkärlek för limericken, detta femradiga mästerverk.
Det var länge sedan jag hade med en sådan, men nu är det dags.

Håll i er, denna är inte helt rumsren:)

There once was a man from Cape Horn
who wished that he'd never been born.
And he wouldn't have been
if his father had seen
that the end of the rubber was torn.


Kram på er!

7 kommentarer:

  1. Kanske jag borde tala om för dina läsare att det är måttligt underhållande och lätt oroande när ens partner skriker "Jippikayey" när han buder på ett objekt. Och ganska otäckt när han vid vinst slänger hatten i luften samtidigt som han tillägger "Mother Fucker!" bakom "Jippikayey". Men jag antar att man kan ha värre idoler än Bruce Willis. ;)

    SvaraRadera
  2. Lampan är så himla snygg. Behåll den tycker jag.
    I övrigt verkar det vara fler än din kvinna som ger i från sig yttringar på auktioner! Jag tänker närmast på Moniques kommentar :DD

    SvaraRadera
  3. DEN PASSAR PERFEKT TILL MITT NYA KÖK!!!!!!!!

    SvaraRadera
  4. Monique:

    *mummel mummel, mutter mutter* Eländiga, eländiga kvinna! Lägg dig inte i min blogg! Det råkar faktiskt vara så att manliga utrop då och då förhöjer stämningen på vilken auktion som helst.

    Förresten ska jag inte kasta hatten mer, det är en stor dansk som trampar på den hela tiden..

    Puss!


    Gafflan:

    Jo, det lutar nog åt att den får finna sin plats någonstans i hemmet.
    Jajaja, jag låter väl lite jag också.....:)

    SvaraRadera
  5. Har garvat och - instämmande respektive igenkännande - nickat mig igenom en rad av dina inlägg, vilka gillas skarpt. Frågar härmed om du tillåter att jag lägger upp din blogg som länk på min egen blogg?

    SvaraRadera
  6. RoSt:

    Välkommen, och kul att du gillar stället!
    Du får gärna länka mig, och jag ska själv ta mig en titt på dina domäner:)

    SvaraRadera