Ziinga

tisdag 30 mars 2010

Nostalgia Youtubiana del 3

Dagens Youtubianska nostalgitripp letar sig faktiskt inte längre än 10 år tillbaka.

Det var nämligen då som Cameron Crowes underbara film "Almost Famous" hade premiär. Filmen utspelar sig på 70-talet, och man får följa en college-pojke med journalistambitioner som av den aktningsvärda musiktidningen Rolling Stone får chansen att följa med ett rockband (nära det stora genombrottet) på turné.

Jag går inte in mer på handlingen, har ni inte sett den ännu så gör det. Den är fantastisk, och vilken musik:)

Jag tänkte visa en liten scen ur filmen, en scen som inte är annat än ren och skär filmmagi. En av stjärnorna i bandet har varit ute på dumheter, och blir bryskt inknuffad i turnébussen där han står och skäms inför sina vänner (som alla är skapligt förbannade på honom). Bussen rullar iväg.
Stämningen är minst sagt dålig och stjärnan (föremålet för allas irritation) mår allt annat än bra.

Bussen kör vidare samtidigt som tonerna till Elton Johns klassiker Tiny Dancer börjar ljuda. Alla verkar försjunkna i tankar...då plötsligt en av musikerna börjar sjunga med i sången. En efter en följer efter och slutligen sjunger allihop med av hjärtans lust.

Scenen ger mig gåshud varje gång. På en halv minut är stämningen totalt förändrad, och att lyckas förmedla denna känsla till en åskådare är baske mig inte illa.

Musiken förenar, heter det visst.
Det är just det som förmedlas i scenen.

Japp, funkar för mig:)

Dessutom tror jag att de flesta kan dra sig till minne något eget tillfälle då musiken helt plötsligt och oväntat satt igång en process och skapat ett magiskt ögonblick, just ett sånt ögonblick man har med sig resten av livet.

Varsågoda;

Tvivel

Roland skred till verket, men kunde inte göra sig kvitt det gnagande tvivlet i bakhuvudet: Var det verkligen så här man tillagade sjötunga Walewska?

måndag 29 mars 2010

Omtanke

-Tjohooo! Kom hit, ungar! Jag har fixat nya mobilsmycken åt er! Vem är världens bästa farsa?

söndag 28 mars 2010

Polisstormning och oväntad författardebut

God fortsättning på helgen, kära läsare!

Denna helg har mitt frisiska yrväder och jag återigen stuckit huvudena in i björngrottan.
Vi har med berått mod gått mot röd gubbe på Champs-Elysée i rusningstid.
Vi har stått ovanpå Kaknästornet i åskväder, där vi, endast iklädda näsringar av koppar och med fötterna i en plåtbalja med vatten, skrikit att Tor är en mes.

Vi har, med andra ord, stått på loppis.
Att stå på loppis, mina vänner, kan få den mest förhärdade marknadsnasare att krypa ihop i fosterställning och gråta hejdlöst.

Att stå på loppis kräver helt enkelt sin man (och eländiga kvinna).

Varför? undrar ni säkert.

Nå, för att få en totalbild av mina erfarenheter gällande loppisfenomenet bör ni läsa mina 3 tidigare inlägg; Loppis-galopp del 1, del 2 och Permobiltantens hämnd. Samt läsa vidare på detta inlägg.

Då kanske ni förstår:)

Åter till gårdagen.
Man hann  inte mer än öppna portarna för allmänheten innan polisen stormade in. Ja det vill säga, en pensionerad polis med förkärlek till dragspel. Samma polis som köpte en fantastiskt tung mässingsplatta med utomjordingmotiv av mig för någon månad sedan.
Han fick syn på mig och rusade fram mot bordet.
-Där är du, din rackare! Du, den där mässingsplattan är ju rent för jävlig!
Två gånger har jag försökt hänga upp den på väggen, och varje gång böjer sig spikhelvetet så att plattan far i golvet. Smällarna i parketten ger ju utslag på Richterskalan! Och vilka kratrar sedan, hahahaha!

I ett vackert ögonblick av manligt samförstånd skrattade vi gott åt det hela, medan hans fru som stod bakom himlade med ögonen åt oss.

-Ja, det var nog det roligaste jag köpt på länge! dånade den älskvärde gamle konstapeln medan han forcerade sig vidare i trängseln.
Han stannade till en gång till och köpte en tavla av oss, föreställande en man med dragspel som lutar sig mot ett äppelträd.
-Den kan jag hänga upp så länge medan jag funderar på vad jag ska göra med mässingsplattan!

En stund senare fick vi besök av en dam som intresserat undersökte ett antal udda kaffekoppar vi dukat fram. Samtidigt som hon gjorde detta kom en yngre kvinna fram till henne;
-Jag är så glad! kvittrade hon. Jag har hittat en bok av han, den där!
-Vem? undrade damen vid kopparna.
-Jo, vad heter han nu igen...du vet han med en massa brunkräm och som pratar konstigt...Fredrik Reinfeldt!
-Va?, sade både damen och jag unisont.
-Jaa, Reinfeldt! Han var ju med på "Fångarna på slottet", eller vad det heter!
Kaffekoppsdamen harklade sig och sade; -Du menar Björn Ranelid.
-Ameh *suck*, jag SA ju det!

Fredrik Reinfeldt, landsfader.


Jag letade strategiskt efter termosen medan kaffekoppsdamen och den yngre kvinnan fick vara ifred i sin djupa diskussion rörande den hårfina skillnaden mellan hundögda statsministrar och brunmålade författare.

Nu förstår ni kanske varför en loppis tar på psyket:)

torsdag 25 mars 2010

tisdag 23 mars 2010

Klimt i Ålem?

Idag då jag besökte den ständiga fyndkällan Miljöhuset Återbruk snubblade jag över en inramad konstplansch med motiv av Gustav Klimt. Då nämnde konstnär råkar vara en av Moniques favoriter tog jag den med mig (hon gnisslar dock tänder över att Ikea gett sig på honom, eftersom det automatiskt för med sig överexploatering i de svenska hemmen...om 2 år spyr alla åt Klimt, tack för det, Ingvar).

Nåja, när jag ställde mig i kön i väntan på att få betala (den kostade astronomiska 10 kronor), kom det fram en äldre farbror som ställde sig bakom mig. Det tog en bra stund att komma framåt, eftersom någon tok i vilt skägg och lila smurfmössa (själv har jag halvvilt skägg och hatt, gör detta att jag tillhör ett skumt loppisklientel?) längst framme ville köpa en väggstereo men vägrade genomföra köpet innan han prövat om det gick att ratta in Mix Megapol.

Efter en stund sprakade det till och så hördes Adam Alsings stämma ljuda ut i lokalen. Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad av att höra honom, men det innebar ju faktiskt att kön kunde röra sig framåt igen.

Plötsligt knackade farbrorn bakom mig på axeln. Jag vände mig om och han tog till orda;
-Vad är det för en tavla du har där? (han hade en helt underbar röst, han lät som Robert Gustavssons sketchfigur, slottsguiden Axel Båth)
-Det är en Gustav Klimt, svarade jag sanningsenligt.
-Gustav Kling? Är det han som var från Ålem?
-Ålem? (eller River Dick som vi Alfahannar säger) Jag förstod ingenting.
-Ja, Gustav Kling ifrån Ålem. En rackare på att måla och fiska kräftor!
Under en mikrosekund funderade jag på vilka färger han målade dem i, men sedan kände jag att jag måste ställa det hela till rätta innan jag blev yr i huvudet.
-Nej, detta är Gustav KLIMT, en österrikisk konstnär.
-Jaha, svarade han oberört, den ser ju fin ut...den kanske är värd några hundralappar.
-Ja, några miljoner kunde jag nog fått....om det inte varit en plansch.
-Jaha...synd.

Gustav Kling - The pride of River Dick.


Jag kände att det var dags att byta ämne.
-Har du gjort några fynd själv då?
-Japp, jag har hittat en fin blomkruka!
Han höll upp en askkopp i glas.
-Öhhh, det är ju en askkopp. sade jag försiktigt.
-Askkopp? Det ser du väl att det är en blomkruka!
Jag såg för min inre syn hur den gamle mannen försökte plantera en benjaminfikus i den flata askkoppen, sen gav jag upp och vände mig framåt igen.

Vilka sköna människor det finns, eller hur?

För att ni ska få en skaplig uppfattning om den gamle mannen i kön, ger jag er här Robert Gustavsson som Axel Båth i en av hans (i mitt tycke) allra roligaste sketcher.


måndag 22 mars 2010

Kompetens

Lillemor, den nya pigan, satt just och funderade på om hon borde berättat för husbond att hon inte visste ett dugg om mjölkning. Hennes vånda tilltog....men tjuren Åke var nöjd.

söndag 21 mars 2010

Vilda kvinnor i köptagen

Kära läsare, idag har jag och min Monique besökt en lokal auktion.
Besökt och besökt, anfallit är kanske en mer rättvisande beskrivning. Min kära kvinna brukar få en farlig glimt i ögonen så fort vi kliver in över tröskeln till härligheten, och sedan tar det inte många sekunder innan hon kastar sig över grannlåten i en intensiv jakt på fynd.

Under denna fas kommunicerar hon endast med grymtningar och lystrar bara till enstaviga uppmaningar (som exempelvis "Loss!, Fyy!, Hugg!" och dylikt...det enda kommandot som dock aldrig fungerar är "Kom!"). I ärlighetens namn är hon inte den enda som drabbas av fynd-rabies, det verkar smitta framför allt kvinnor emellan på dessa platser. De river och sliter i både rariteter och extremiteter samtidigt som de använder ett språk som lämpligast hör hemma på en hamnkrog i Marseille...

Det är makalöst roligt att ropa in pryttel efter pryttel (att vi sedan inte har plats att ens kunna pressa in en tesked genom ytterdörren hemma är av underordnad betydelse), och det är minst lika roligt att se vad andra skaffar sig.

Ett annat mycket underhållande inslag är alla de märkliga köpkombinationer som uppstår. Idag såg vi bland annat en välklädd kvinna med en porslinskanin i ena handen och en lövblås i den andra vingla iväg i högklackat mot sin bil, och jag minns särskilt den gången då en tysk herre lade vantarna på 20 Kalle Anka-tidningar och en glaspenis.

Auktionsutroparen, en belevad man med outtröttlig svada, var i högform. Han försökte sälja en grästrimmer av märke Partner, men snödrivorna utanför höll intresset nere.
"Men snälla ni, vad är det med er? Jag begär bara 200 spänn, så billigt kommer ni aldrig någonsin kunna skaffa en partner igen!"
Så kan man ju också argumentera:)

Monique bjöd högljutt på många saker (jag tror hon försökte skrämma iväg andra spekulanter genom att skänka dem tinnitus), och vid ett tillfälle dök det upp ett objekt som utroparen ville ha 400 kr för.
-Aldrig!, skrek Monique.
-Varför inte då? undrade utroparen.
-Jag minns inte, men jag har skrivit i mitt block att jag inte vill ha den!
-*suck* Jaha, kan vi börja på 100 kronor då?
-Jaaa! skrek Monique med sån intensitet att min hatt kom på sned.
-Va? undrade den nu hårt prövade mannen.
-Jaaa!
Andra gav sig in i budgivningen, och till slut bjöd Monique 400 kr.
-Jaha, ser man på, vi kom visst hit ändå. Kunde du inte besparat oss lite tid genom att ta 400 vid första tillfället? sa utroparen med en blinkning.
Monique räckte då ut tungan åt honom.

Hon är en särdeles eländig kvinna.

Vi fick tag i en drös roliga saker, och vår favorit ser ni här:


Vi blev helt förälskade i den, visst är den fin?

Vad tycker ni, ska vi sälja den vidare eller behålla den?

Ni som följt bloggen från början vet om min förkärlek för limericken, detta femradiga mästerverk.
Det var länge sedan jag hade med en sådan, men nu är det dags.

Håll i er, denna är inte helt rumsren:)

There once was a man from Cape Horn
who wished that he'd never been born.
And he wouldn't have been
if his father had seen
that the end of the rubber was torn.


Kram på er!

fredag 19 mars 2010

Gör er beredda på ett tråkigt inlägg...

Hej och hallå gott folk!
Ett styck Alfahanne anmäler sig till bloggtjänstgöring efter att ha levt i svår synd och dekadens under den gångna veckan.

Det har nästan inte inträffat något alls värt att skriva om, vad är det här? Börjar jag tappa stinget?

Ok, jag får väl skrapa ihop de usla små bitar jag kan minnas under veckan, ni får leva med att detta inlägg kommer bli lika upphetsande som spunnet socker utan socker.

Grannarna har fått tillökning, en liten svarthårig flicka som är så jävla söt så det är löjligt. Vid ett tillfälle uppvaktade vi andra i huset dem med blommor och presenter. En av grannarna är en gammal sjöbjörn som börjar varje uttalande med ett rungande "FY FAN!".
Detta tillfälle var inget undantag. Han kastade ett öga på flickebarnet och utbrast;
-FY FAN! Hon var söt, hon!
Lite senare vankades det kaffe med bakelser, och när sjöbjörnen blev erbjuden ett bakverk svarade han följaktligen;
-FY FAN! Ja tack.

Om sjöbjörnen någonsin skulle gifta sig, så skulle jag vilja vara med och höra:)
-Tager du, Sjöbjörnen Sjöbjörn, denna Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump till din äkta hustru?
-FY FAN! Ja.

Vid ett annat tillfälle kom några andra grannars vildögde son inspringande i hemmet;
-Har ni sett min kråka!
-Va? frågade jag förvirrat
-Min kråka är bortaaaa!
-Har du en kråka?
-Nej inte nu längre, hör du inte vad jag säger?? Den är borta och jag saknar den....den heter Jörgen!
BLAM! Pojken drog vidare till nästa granne och drog igen dörren så hårt att Emelie fick hicka.

Jörgen var förbannad. Han älskade bloggandet, men var rejält trött på att alla beklagade sig över att de inte kunde läsa hans kråkfötter. -Fan. muttrade han och halade fram en cigg.


Någon dag senare kom samme pojkes mamma och frågade om inte Ella ville följa med på promenad med henne och pojken. De skulle mata några vildkaniner som mamman upptäckt vid en skogsdunge. Tydligen hade en hare förgripit sig på en förrymd kanin, och sålunda hade ett antal ....öhhh...hariner uppstått. Hon började förklara hur det går till när en hare får ihop det med en kanin, och det var en så spännande redogörelse att jag till slut fick hålla för öronen på Ella...;)

De gav sig iväg efter att vi ätit. Vi slängde ihop en pyttipanna, dels en färdig men eftersom vi var 7 stycken hungrande hyenor drygades det hela ut med en hel del hopplock av tidigare måltider. Under promenaden frågade grannen Ella vad vi ätit för något.
-PYTTIPANNA! blev det sedvanligt lågmälda svaret.
-Jahaa, svarade grannen, var det en sån pyttipanna man köper eller gjorde ni den själva?
-HMMMM...ÖÖÖÖHHH....DET BLEV OAVGJORT!
Japp, det är pappas flicka, sportspråket är gångbart i alla situationer.

Vidare har jag under veckan sålt en makalöst vacker gammal kanna, en Gustavsberg med ca 150 år på nacken. Genast uppstår frågan om hur nacken på en kanna ser ut....
Nåja, i vilket fall som helst så gick kannan till en herre som samlat på dylika i över 40 år. När mannen ringde mig berättade han att han var gammal yrkesmilitär, och så fort jag hörde detta sträckte jag på mig. Hur jäkla lättpåverkad får man bli? På ett ögonblick förflyttades jag i tanken till min militärtjänstgöring i Eksjö, där jag bland annat vid en övning duschade i smällkalla vintern med hjälp av en 20-liters gurkburk (säg det ordet på kalmaritiska, göökböök, mycket skojigt) som vi med sylar perforerade botten med, hängde upp i en trädgren och hällde varmt vatten i. Allt detta sköljde över mig medan kann-fantasten berättade om hänkelvinklar, muffelmålning och om alla eländiga fruntimmer han råkat ut för som inte vet hur en kanna ska fotograferas. Säga vad man vill om fotograferande fruntimmer, kann-fantasten var en skön lirare.


Objektet i nyrokoko som fick en militär att brista ut i lovsång:)



Som ni märker har det varit en dödstrist vecka, jag skäms över att nämna så futtiga saker....men "A blogger gotta do what a blogger gotta do", eller hur?

söndag 14 mars 2010

Skräppostens allvarliga ursprung...

Nå gott folk, nu var tanken att jag skulle skrivit ett oerhört vitsigt, välartikulerat, vågat och vanartigt inlägg, spetsat med lustifikationer och underfundigheter som skulle fått er att undra om allt står rätt till innanför denne råbarkade (men känslige) Alfahannes kranium.

Men det orkar jag inte, så istället tänkte jag ta tillfället i akt och berätta om ursprunget till ett av internetålderns mest beryktade (och tillika ett av IT-avdelningarnas mest hatade) ord:

Spam.

Wikipedia förklarar ordet;

"oönskade reklamutskick, bedrägeriförsök eller utskick av datorvirus via elektroniska medier och vanligast förekommande i e-post....Termen brukar också användas för att beskriva inlägg och meddelanden, på till exempel internetforum eller chattar, som innehåller nonsens eller andra förstörande onödigheter, vanligtvis genom att de upprepas i massantal."

Inget skoj alls, men det är däremot ursprunget till just benämningen "spam".
Det råkar nämligen vara så att det är allas våra fiskdängande hjältar Monty Python som inspirerat till namnet!

Wikipedia åter;

"Termen spam anses härstamma från Monty Pythons sketch "Spam". I sketchen försöker två kunder på en restaurang beställa frukost utan spam (pressat konserverat kött), vilket är svårt då detta är huvudingrediensen i nästan allt på menyn. Liknelsen till skräppost baseras på det oönskade överflödet."

Ja, de brittiska komikerna visar sig alltså vara pionjärer inom fler områden än bara humorn.
Inte illa alls av ett gäng grabbar som uppfann maraton för inkontinenta....

Varsågoda kära läsare, tillåt mig presentera hur det gick till då historia skrevs på "The Green Midget Café". Lägg gärna märke till vikingarna som hänförda brister ut i lovsång så fort de hör ordet.....SPAM!

torsdag 11 mars 2010

Skräck

-Ser du?? Där står de där lenkäftade abonnemang-säljande jävlarna från Telenor Express och barrikaderar ingången till Lidl! Ångest! Ångest!

-Ta det lugnt, vi rider till Willys istället.

onsdag 10 mars 2010

Timing 2

-Du lyssnar inte på mig, Tore! Varje gång jag vill prata allvar börjar du citera gamla Povel Ramel-sånger...gör du det en gång till så skriker jag!

-Var är tvålen?

-AAAAAAAAAAAAA!!!

tisdag 9 mars 2010

Frågestund med inslag av drypande ironi

Odessa: Egentligen en förklädd varulv i miniatyr med förkärlek för Gouda-ost och hälsenor.
Här ses hon planera djävulskap som vanligt.


Jag sitter här och gläder mig åt den nya kameran vi införskaffat istället för den gamla som gav upp andan igår.

Beställde den från Dustin igår på eftermiddagen och hade den i handen idag. Det imponerar.
Jag är ingen expert på dessa ting, men den ska tillhöra de absolut bästa i kompaktklassen.

Vi får väl se, men jag tog i alla fall en bild på vår onda katt som premiär. Ni ser den ovan. Klicka på kattrackarn, vad tycks?
Panasonic Lumix DMC - TZ7



I skrivande stund är det ganska sent. Mycket senare än jag tänkt mig.

Glad och snäll (så som man bara kan bli med magen full av ärtsoppa) satte jag mig tidigare i afton i sängen med laptopen i knät, med den stilla förhoppningen att kunna pränta ner ett godmodigt blogginlägg i vanlig stil.

Den förhoppningen var lika dåligt förankrad i verkligheten som ett försök att forcera en betongmur endast beväpnad med en igelkott.

Precis då jag satte mig började barnens frågor och påståenden hagla runt omkring mig. Ja, det vill säga bortsett från min äldsta tösabit som haft den utomordentligt goda smaken att drabbas av maginfluensa någon annanstans än här... (*här tar jag en liten skrivpaus för att göra korstecken, spotta mig över axeln 7 gånger och hälla i mig en halv påse vitpepparkorn*). Huvaligen!

Var var jag? Barnen, ja!

Så här lät det ungefär;
-PAPPAAA? OM EN TYRRARASARIUS REX FÅR EIFFELTORNET I HUVUDET, BLIR DEN ARG DÅ? (Öhh, jo men det går över fort)

-Pappa, kan du hjälpa mig slå ner de här skurkvakterna så jag kan komma in i valvet? (nej, för om jag gör det så har du kommit längre i spelet än mig, och så kan vi inte ha det)

-Pappa, hjälp mig med den här läxan med andragradsekvationer, så kan jag gå och duscha så länge. (den var fin, riktigt rolig faktiskt....)

-Pappa kan du känna på min panna, jag tror jag har feber... (kan jag väl, men denna plötsliga djungelfeber kan väl aldrig ha att göra med det faktum att ni har prov imorgon?)

-Pappa, jag hittar ingen duschhandduk! (jaså inte det? själv tror jag bestämt att den befinner sig på samma plats som de 4 senaste du använt, slängd över stolen i ditt rum som har den magiska förmågan att få dig bli bekvämt blind för det som redan ligger där)

-PAPPA! KOLLA VAD JAG HAR LÄRT MIG! KOSACKDANS!

Det sistnämnda utropet följdes av ca 3-4 komplicerade steppsteg innan hon tappade balansen och rasade baklänges ner i kassen för pappersåtervinning. Mycket effektfullt.




Det blev inte mycket skrivet just då, som ni kanske förstår:)

söndag 7 mars 2010

Medbestämmande

Ungefär så här brukar det se ut när Monique nekar mig att gå ner på den lokala puben...

fredag 5 mars 2010

Vänskap

Just som Gunnar stod och berättade om sin ständigt återkommande panikångest, bestämde sig Uffe för att klämma en finne på Gunnars näsa. Han hade stört sig länge på den.

Nostalgia Youtubiana del 2

Herreminje, den här hade jag nästan glömt bort!

Kreativiteten och fantasin hos dessa pojkar framstår fortfarande (över 30 år senare) som fullkomligt makalös.

Nå, nu är det dags att åter lyfta fram denna ljuvliga pärla i ljuset och jag skulle vilja dedikera klippet till den gode Lindberg, som i sin läsvärda blogg Min Svartvita Värld alltid står redo att leverera en besk sanning till oss alla.

Jag råkar nämligen veta att han delar min fäbless för dessa komiska genier (eller galningar, välj själva).

Så, käre Lindberg, this one's for you (and it's longing for the fjords)!

onsdag 3 mars 2010

Möte med en protes

Så har det blivit dags att börja rekapitulera förra veckans exotiska besök i det lågt belägna landet där man kan beskåda vilda tulpaner vandra fritt på gatorna (ja, i alla fall om man innan dess besökt en coffeeshop och gnagt på någon av de skojiga kakorna som erbjuds).

Som jag berättat några inlägg tidigare, så mötte oss där en numera enbent men i övrigt synnerligen pigg herre, och där tänkte jag nu fortsätta historien.

Nej, förresten.

Det får vänta, jag tänkte nu ta tillfället i akt att berätta om min gamle farbror Kurt istället. Han är också enbent, och därmed är denna plötsliga övergång fullt legitim även för den mest förhärdade stringens-kramare.

Jag vill minnas att jag nämnt farbror Kurt tidigare. Jo, det var i det trevliga inlägget Cykel-ångest jag berättade om den gången han cyklade på en ko. Ruskigt värre, eller hur?
Nå, förutom denna pinsamma närkontakt drabbades han senare av polio, en sjukdom som tyvärr berövade honom det ena benet och dessutom gjorde honom en smula förvirrad i sinnelaget.

Under min uppväxt så älskade jag de stunder då jag fick vara tillsammans med denne lätt excentriske herre. Vi brukade titta på västernfilmer, hans absoluta favoriter, och varje gång levde han sig in i filmerna med sådan glöd att han emellanåt ramlade ur soffan. Han försökte alltid hjälpa hjälten genom att skrika instruktioner till denne. Det kunde låta så här;
-AKTA DIG FÖR HELVETE, DET STÅR EN SKITIG MEXIKAN BAKOM DÖRREN!! MEN HÖR DU INTE?? SKJUT! SKJUUUUUUT DÅ!!

Och när hjälten i filmen fick sin revansch och började likvidera skurkar till höger och vänster, ja då var farbror Kurt så lycklig att han skrattade högt;

-SER DU?? SER DU?? HAN SKJUTER DEM SOM SMÖÖÖR!! HA HA HA HA!

Det där med smöret har jag fortfarande inte förstått innebörden av, det slängde han ur sig nästan varje gång. Antagligen tyckte han det lät coolt. Det tyckte jag också.

Ständigt dessa skitiga mexikanare!
Men vänta bara, snart vankas det smör(j)!

Han har i alla fall en protes, och ett av mina första minnen av den var en midsommarafton som vi firade hos mina farföräldrar, jag kan ha varit 6-7 år. Mina bröder, enäggstvillingar, 10 år äldre och kvarterets värstingar spelade fotboll, medan de vuxna åt sill och snapsade frejdigt. Efter sin sjätte snaps blev farbror Kurt sugen på att spela boll han också. De andra försökte avråda honom, men det var lönlöst.

Mina bröder passade bollen mot honom där han stod och vaggade mot kryckorna. Han måttade en mäktig spark, missade bollen med en halvmeter men lyckades i gengäld med sällsam kraft skicka iväg protesen i luften. Förvånade åsåg vi benet flyga högt över staketet till intilliggande tomten och hörde den plumsa ner i grannens näckrosdamm. Kurt drattade på ändan och mina bröder höll på att skratta ihjäl sig.

Han är rolig, min farbror Kurt.

När han fyllde 70 år tog jag med Sara, min näst äldsta dotter (då 7 år) till honom.
Hon hade aldrig träffat honom tidigare, och på vägen dit i bilen berättade jag för henne att han hade en protes. Sara reagerade knappt på mina ord, hon verkade sitta i andra tankar. Detta bekräftades några sekunder senare då hon plötsligt frågade mig;
-Pappa, undrar hur det känns att vara en skylt?

En av livets stora frågor förvisso, men jag kände mig inte redo att just då ge mig in i den filosofiska debatten eftersom vi var framme hos farbror Kurt.

Vi ringde på, och hörde någon ropa -Kom in!

Sara öppnade dörren och det första hon ser på golvet innanför är en protes, stående på golvet och iklädd både strumpa och sko. Den gav nästan intrycket av att den kommit fram till dörren för att hälsa på oss.

Sara skrek.
-Aaaargh!


Då jag lugnat ner henne gick vi in till farbror. Han satt i sin rullstol och hade tagit av sig protesen eftersom den kliade för mycket.
Sara stirrade oblygt på det tomma byxbenet i flera minuter och frågade till slut varför det inte rann en massa blod där eftersom benet var borta.

Efter en stunds förklarande kändes det som om hon hade grepp om situationen.
Då vi till slut gick ut och satte oss i bilen igen tog hon till orda igen;
-Pappa, då de tog bort hans ben fick de väl hjälpa honom hem va?
-Va? Ja, jo på sätt och vis, svarade jag.

Åter satt hon tyst en stund, innan hon med ett leende utbrast;
-Vilken tur att de inte tog bort huvet på honom, då hade han ju inte kunnat se något!

Kram på er, och vila i ärtor!

(rest in peas)

tisdag 2 mars 2010

Dagens Mondegreen 1

Artist: The Beatles
Sång: Michelle

Verklig text:
Michelle, my belle.
Sont des mots qui vont très bien ensemble,
Très bien ensemble.

Mondegreen:
Michelle, my belle.
Sunday monkey won't play piano song,
play piano song.

Förbaskade söndagsapor som sabbar Paul McCartney's tillvaro genom att vägra spela pianosånger, skäms på er!


Nostalgia Youtubiana del 1

Ibland anfaller jag Youtube i syfte att gräva fram något som kittlar nostalginerven.

Denna gång hann jag inte långt förrän jag snubblade över en av mina favoritlåtar från 90-talet, i detta fall en aning uppiffad med hjälp av en symfoniorkester i bakgrunden.

Varsågoda att inta gåshudsläge, jag ger er Collective Soul med Shine.




Självförtroende

-Aah, du fattar... svinga i svansen i träden, avlusa morfar och tugga bark hela dagarna blir tröttsamt i längden, sötnos..ibland är det skönt att bara slappa på ett bord...snygg hatt förresten, riktigt casual jungle...så vad gör en apsnygg snäcka som du på den här skorven då? Vad säger du, ska vi dra hem till mig så kan du få klia mig på ryggen medan jag kastar nötter på tigrarna?


Efter fortsatt internetstrul i Nederländerna bestämde jag mig för att ta en liten bloggsemester.
Men nu är jag tillbaka, gott folk, och jag har en hel del djupa tankar att dela med mig av.

Djupa och djupa, de är väl mest fåniga som vanligt:)