Ziinga

fredag 31 december 2010

Samspel

-Jag blir så trött! Exakt hur värdelös kan en karlslok vara? Förutom att han är heldum när det gäller att köpa julklappar så är han ännu värre när det kommer till julklappsrimmen! "Jag hade inte råd med botox, så här får du en Xbox". Va?? Och nu sitter han där hemma och spelar, den förbannade idioten! Nu ska du få världens chans, mister; Köp mig en whiskey till så är jag din för ikväll!
-Hovmästarn! En Ardbeg till damen här! Hmm, Xbox säger du? Vilka spel har han?
-AAAARGH!

tisdag 28 december 2010

Multi-tasking

Eskil skulle minsann visa den där eländiga kvinnan att han visst kunde köra motorcykel och äta prinskorv på samma gång.

måndag 27 december 2010

Världsomspännande Virtuell Vänskap (tryck på gilla)

Facebook.
500 miljoner användare.
En halv miljard låter mycket, och är mycket, men tänk om kineserna släpptes in också?

En praktikant på sajten har kartlagt var användarna finns, och dessutom åskådliggjort detta utomordentligt tydligt via en sorts ljuskarta. Nordamerika och Europa lyser starkast, medan både Kina och Ryssland istället lyser med sin frånvaro (ganska roligt uttryckt, eller hur?).



Jag är själv fast i FB-träsket, men jag minns faktiskt att jag även var med i en föregångare till Fejjan för cirka 10 år sedan. Sajten hette Sixdegrees.com, och namnet syftade på uttrycket "six degrees of separation", som i sin tur gick ut på en teori om att jordens alla invånare är sammankopplade till varandra i ett mänskligt nätverk inom 6 steg. Jag känner några, som i sin tur känner några, som i sin tur känner några, osv osv.

Tanken är ganska intressant, och den numera insomnade sajten gjorde ett friskt försök att bevisa tesen. Jag registrerade mig, nämnde några av mina närmaste som också blev inbjudna, och så byggdes min bekantskapskrets upp. Efter några månader hade jag ca 60 vänner och bekanta inom min närmsta krets (steg 1), men eftersom de 60 kände ett antal människor var så visade det sig att jag (åtminstone teoretiskt) var förenad med 3,5 miljoner människor till i världen. Det kändes ganska svindlande då, jag menar för 10 år kändes inte globaliseringen lika påtaglig som nu.

Vid ett tillfälle befann jag mig i ett chattrum på Sixdegrees tillsammans med ett tiotal av mina världskontakter, en brokig skara minsann:

En fiskare ifrån Narvik.
En student ifrån Pnom-Penh.
En arkitekt ifrån Houston.
En servitris ifrån Amsterdam.
En skomakare ifrån Johannesburg.
En bagare ifrån Melbourne.
Och en barberare ifrån Sevilla!

Vilka samtal vi hade, hur roligt som helst!

Sixdegrees finns inte mer, men nu har vi ju Facebook istället. Betydligt enklare gränssnitt, men oändligt mycket ytligare också. Vissa bekymmer med integriteten, men det verkar inte avskräcka särskilt många. Huvudsaken är ju att man kan berätta för alla vad man gör just nu. Att man tvättar, hunden har bajsat, hela familjen har maginfluensa eller att man nyss gjort slut och är tillgänglig på marknaden igen.

Det är ju just sådan information vi drömmer om att få, eller hur?




AB, Expressen,

lördag 25 december 2010

Julefrid

"Gott kaffe på ett kick" hade den klämkäcka expediten på MediaMarkt kvittrat. Nu hade det gått 2 timmar, julgästerna väntade och Åke hade ännu inte listat ut var filtret skulle sitta. Han började bli scheisse-förbannad.

torsdag 23 december 2010

Jultradition

-Jaså barn, ni vill höra historien om varför vi alla har röda arslen? Nåväl, låt gå.
Allt började en kulen vinterdag då farbror Ruben gick för att köpa julmust på Lidl...

onsdag 22 december 2010

De bästa filmer som aldrig kommer göras del 1


"I rymden kan ingen höra dig cykla"

De 10 mest inkomstbringande filmerna 2010

Tidningarna förtalte igår om att gamle DiCaprio gjort en strålande personlig comeback på vita duken under 2010, och onekligen lyckades karln pricka in 2 av de mest originella rollgestaltningarna  (Shutter Island och Inception) som filmåret hade att erbjuda. Därtill har han håvat in mest dollars i hård konkurrens med bl.a Johnny Depp och Robert Downey Jr.

Så, vilka filmer gick bäst under 2010?
IMDB.com har svaret:

1. Toy Story 3 - 1.063.000.000 $
2. Alice i Underlandet - 1.023.000.000 $
3. Inception - 817.000.000 $
4. Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 - 736.000.000 $
5. Shrek - nu och för alltid - 731.000.000 $
6. Eclipse - 695.000.000 $
7. Iron Man 2 - 617.000.000 $
8. Dumma Mej - 537.000.000 $
9. Draktränaren - 493.000.000 $
10. Clash of the Titans - 492.000.000 $

3D-trenden håller i sig, om jag inte räknar galet så gick åtminstone 6 av de ovanstående filmerna att titta på genom kulörta glasögon. 4,5 filmer på listan är animerade (Alice räknar jag som en halv).

Personlig favorit är Dumma Mej (betänk att jag är barnförälder, det är svårt färgande må ni tro). "I'ts so fluffy I'm gonna die!" kan mycket väl vara årets replik i en film:)

Att däremot filmen Clash of the Titans tagit sig in på topp 10 är inget annat än en gåta, ty sämre storfilm får man leta efter (dock inte så länge, ty bara en aning längre ner på listan infinner sig den fantastiskt usla The Last Airbender, en film så häpnadsväckande dålig att jag under de mest plågsamma episoderna allvarligt funderade på att stoppa in fetvadd i öronen och klösa ögonen ur mig för att slippa eländet).

Nu har till och med Clash-spektaklets huvudrollsinnehavare, den gamle blåskallen från Avatar Sam Worthington, gått ut med en ursäkt för att filmen blev så underbart dålig. Att höra folk skratta på fel ställen måste göra ont i en konstnärssjäl. Dock gör det tydligen inte mer ont än att en uppföljare är i görningen. Bäva månde världen!

Sam, lyssna nu på mig. Var inte ledsen för att du gjort en skojig film. Du är inte ensam, förstår du.
Det samma har inträffat för de flesta storstjärnor innan dig. Titta här bara:


Ahh, ganska långt ifrån Bond eller hur? I den märkliga LSD-osande filmen Zardoz (1974) skjuter herr Connery utomjordingar hej vilt och skuttar omkring i en dräkt som skulle skrämma slag på självaste Borat. Dags för en uppföljare? Jaså, inte det...



Jo, det fanns ett liv före Rocky. Ett jäkla liv till och med. Filmen hette egentligen The Party at Kitty and Stud's (1971), men efter Sylvesters genomslag i boxarfilmerna släpptes den igen med ny titel som subtilt anger vem som har huvudrollen. Filmens handling? Snälla nån, det behöver jag väl inte berätta! Men den gode Stallone verkar mest vara i behov av sömn hela filmen igenom.



En ung och hungrig Clooney i det odödliga eposet Mördartomaterna Kommer Tillbaka (1988). Att medverka i en film vars handling i huvudsak kretsar kring mordiska grönsaker kan tyckas fatalt för karriären, men det gick ju skapligt för den lille gympasko-pojken ändå.


Så, Sam, du kan fortfarande rädda karriären. Men ge då fan i att medverka i uppföljaren, är du snäll.



DN, Metro, GP, HD, BLT, SVD   

DN,    


tisdag 21 december 2010

Britterna gillar unga Robyn. Själv gillar jag gamle britten Glenn

Robyn's låt Dancing On My Own har av brittiska The Guardian utsetts till årets låt.
Grattis Robyn, du skiner!

Men eftersom jag råkar befinna mig i begynnande gubbålder (med vidhängande gaggighet som extra piff i anrättningen) så håller jag förstås inte med. Inget ont i flickebarnet, men jag har ju en fäbless för klassisk rock. En musikgenre som nådde sin kulmen ungefär samtidigt som Tyrannosaurarna klev ner sig i träsket och gav plats för neanderthalarna.

Eller 70-talet, om vi nu ska vara mer exakta.

Därför har jag följaktligen en annan kandidat till titeln Årets Låt.

Jag blev både glad och överraskad då jag för några månader sedan förstod att ett gäng rockrävar svetsat ihop en ny spännande konstellation på rockhimmeln. Det nya bandet i fråga heter Black Country Communion och består av följande gamla headbangare (jag säger gamla, för om de skulle försöka ge sig på att headbanga idag så skulle troligtvis först perukerna flyga av för att strax följas av själva huvudena. Headbang är en ungdomspryl, gott folk!):

Derek Sherinian (keyboard) - Medlem i Dream Theater.

Jason Bonham (trummor) - Jajamensan! Den legendariske hudbankaren i Led Zeppelin, John "Bonzo" Bonhams lille son har följt sin fars fotspår (han verkar dock inte hittat nycklarna till pappas barskåp, det ska vi vara glada för).

Joe Bonamassa (gitarr, sång) - En av världens vassaste gitarrister, och ett stort namn på den amerikanska blues-scenen.

Glenn Hughes (bas, sång) - The Voice Of Rock är tillbaka! Legendarisk sångare som avverkat både Deep Purple, Black Sabbath och Phenomena. Karln är runt de 60 men spräcker fortfarande glasögon till höger och vänster med sin pipa (vilket måste vara jobbigt eftersom han alltid uppträder med solglasögon på...han hinner inte ens värma upp innan de måste bytas).

Vilket gäng! Och den första plattan, med samma namn som bandet, gör följaktligen ingen besviken. Guitar Hero-riffen står som spön i backen, och Glenn ylar som om han just fått en betongsugga tappad på lilltån, underbart!

Mitt favoritspår från plattan (och därmed min kandidat till Årets Låt) är Song Of Yesterday, det osar inte så lite Zeppelin om den då Bonamassa börjar riffa loss:) Den hör ni här nedan.

Rock on!






DN, SVD, GP, UNT, SVT, Metro, Kuriren, HD, Barometern, Expressen,

Ansiktslyft

Förskräcks inte, kära läsare!

Jag håller på att fumla fram en ny, tjusig inramning på Alfabloggen.

Det blir nog bra till slut...:)

Vad tycks?

söndag 19 december 2010

Sifferkombinationernas makt

Häromdagen tog batteriet slut i mobiltelefonen (vilket givetvis, helt enligt en för de flesta bekant jävlighetslag, alltid sker vid sämsta möjliga tidpunkt). När denna gräsliga fadäs inträffade befann jag mig i en damklädesbutik, av alla ställen. Jag går inte in mer på det den här gången, men om ni önskar lite bakgrund om min generella uppfattning gällande dessa inrättningar så rekommenderar jag att ni läser mitt trevliga gamla inlägg Damklädesbutiker - Mannens helvete?.

Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.

Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).


-Hur svårt kan det vara, plattskalle! Okej kolla noga här nu, vi bokstaverar; E-C-K-L-E-S-I-A-S-T-I-K-M-I-N-I-S-T-E-R


Men.

Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).


Ok Al, time to get the hell out of my head! No DISKUSsion!


Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).

Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.

Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.

Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)

Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.

Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.

Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...

Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.

Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)

Kram på er!

fredag 17 december 2010

Jullåtar - ett herrans STIM

Det senaste decenniets mest spelade jullåtar har idag presenterats av STIM (Södertäljes Traktorförares Intrikata Motståndsrörelse, eller hur det nu var), och föga överraskande finner vi idel säkra kort i toppen.

Vad gäller den svenska floran ser topp 3 ut som följer:

1. Mer Jul - Adolphson-Falk
2. Jul Igen - Just D
3. Tänd Ett Ljus - Triad

Den utrikiska sammanställningen bjuder inte heller på några chocker:

1. Last Christmas - Wham
2. Do They Know It's Christmas - Band Aid
3. All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey

Gott så, även jag kan leva med ett visst musikaliskt idisslande denna tid på året. På julen äter vi ju mat som är anpassad för magsäckar som är ca 300 år äldre än våra gräddfils-bortklemade versioner, så varför skulle öronen slippa undan?

Men något gnager i mig. Jag är rädd att om 5-10 år kommer samma lista toppas av Mångnes (Måns Zelmerlöw och Agnes) slakteriversion av Mariah Careys låt ni kan se ovan. Den är inte bara för jävlig som det är, dessutom kan eller vill inte Agnes sjunga korrekt engelska. Det kan också vara så att hon ägnar sig åt  pyromani på lediga stunder, och låter oss på ett mycket subtilt sätt få reda på detta i nämnda låt.

Ni vet inte vad jag talar om?
Jamen lyssna själva på eländet då:




Hörde ni? Nej?
Ok, lyssna ca 1:06 in i låten. Där ska Agnes sjunga "I don't need to hang my stocking, there upon the fire place".

Men det gör hon inte. Hon sjunger "fire pace". Vad betyder det? Eldtakt?
Eller sjunger hon kanske "fire pays"? Det låter onekligen som ett mantra som passar en pyroman (eller för all del även brandkaptener i Hong-Kong som minsann inte släcker några pågående bränder förrän de förhandlat fram ett bra pris av de drabbade). Eld lönar sig, eld lönar sig...kan det vara det som Agnes vill ha sagt?

Eller är det bara jag som gnäller nu igen? Troligtvis.

Slutligen skulle jag bara vilja delge er min egen favorit-jullåt över alla andra, tragiskt nog finns den ej representerad på någon av de 2 topplistorna.

Här kommer den. Och ja, jag kan den förstås utantill. Jag tänkte lära Ella sjunga den så att hon kan överraska sin konservativa lärarinna lagom till julen.

Kram på er!




DN, SVD, GP, NT, HD, UNT,

Glöm aldrig Birdie-nam-nam, gott folk!!

88 år ung har den store regissören Blake Edwards tagit klivet till den stora humorhimmeln och lämnat oss andra kvar i en värld som just blev en aning gråare.

Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.

Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.

Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.

Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.



Operation Petticoat och Breakfast At Tiffanys tillhör annars hans tidigaste fullträffar som spreds till en större publik, men det var först 1963 som hans namn blev en av de hetaste i filmvärlden. Det var nämligen då han slängde in den då relativt okände Peter Sellers i handlingen och gjorde Den Rosa Pantern. Resten är humorhistoria.


Peter Sellers hade knappast blivit så stor som komiker om det inte varit för Blake Edwards. Sellers skådespelarinsatser i sin tidiga karriär är av det mer lättglömda slaget (Ladykillers undantaget), men Edwards såg de komiska kvaliteterna hos honom som sedermera fört fram honom som evig kandidat till titeln "Roligast i världen".

Rosa Pantern-filmerna är fortfarande märkligt orörda av tidens tand (ja, inte modemässigt kanske), och har riktig kultstatus idag. De allra flesta (åtminstone i min ålder) börjar rabbla repliker ur filmerna så fort de kommer på tal. 

-A BÖÖÖÖÖMB!!

- Does yör dög bite?
-No.
Sellers böjer sig ner för att klappa hunden och blir genast biten.
-I thöght you said that yör dög didn't bite!
-That is not my dog.

Clouseau har precis (i ett försök att slå ihjäl en irriterande fluga) slagit sönder en flygel med en spikklubba som fastnat på honom. Allt inför en chockad skara tjänstefolk på ett gods.
Husan: -But...but that's a priceless Steinway!!
Clouseau: -Nöt anymöör.

Visst kan ni några också?

Min egen Edwards-favorit (förutom The Great Race, som ju var min första) är nog annars Oh Vilket Party  (1968), ytterligare ett fantastiskt samarbete mellan Edwards och Sellers, där den senare excellerar i rollen som den mycket vänlige (men svårligen olycksalige) indiern Hrundi Bakshi (med obetalbar indisk brytning i talet) som av misstag blir inbjuden till ett cocktailparty av en stor Hollywoodmogul. Hrundi vill allt och alla väl, men vart han än går så är katastrofen hans oskiljaktige följeslagare. Birdie-Nam-nam och Howdy Parrtenerr är 2 odödliga fraser som många säkert känner igen.





Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.

Ha det gott däruppe!



SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB

torsdag 16 december 2010

Men den andra stackarn då?

Expressen kablar ut den tragiska historien om kvinnan som ifrån Halebop beställde ett styck Iphone men som fick en burk senap istället.

Jag undrar varför inte tidningen lägger mer energi på att finna den andra arma människan som beställt härlig senap och istället fått en jävvla telefon?

Kan ni tänka er en större besvikelse?



Västervikssenap - Om Halebop själv får välja.

Hon kanske trodde det var ett skjutbord?

I Expressen och GP kan vi idag läsa om hur en kvinnlig polis i Lerum råkade glömma sin tjänstepistol på ett skötbord vid ett toalettbesök på en Shell-mack.

Inte bra.

Nu verkar det emellertid vara så att Shell-mackarna är välutrustade gällande övervakningskameror, så utsikterna är tämligen goda att den arma poliskvinnan ska få tillbaka sitt skjutjärn inom kort. Händelsen lär dock inte passera helt obemärkt förbi henne, förutom att misstaget rubriceras som tjänstefel får hon nog räkna med en del shell också.

Men jag förstår henne faktiskt. Glömska och Förvirring är mina mellan-namn. Vid ett tillfälle på jobbet tänkte jag vid frukosttid plocka fram diverse godsaker ur min kasse att kalasa på, men icke! Med stigande förundran åsåg mina arbetskamrater hur jag med förvånad min ställde fram leopardmönstrade pumps, Tretornstövlar, träskor och flipflops på bordet. Spännande, javisst, men inte särskilt mättande.

En annan smällkall vintermorgon för ett antal år sedan var mitt sinne uppfyllt med djupa och filosofiska spörsmål (antagligen öl, hockey eller Malena Ivarssons Fräcka Fredag), och när jag stängde ytterdörren för att gå till bilen upptäckte jag att det drog kallt om benen (ca -10 grader den dagen). Jag hade visst glömt byxorna inne.

Jag vill bara tala om för er att så här glömsk är jag absolut inte längre. Jag hoppas bara inte Monique läser det här, ty då lär det komma en beskt svar på det påståendet...

Nå, jag önskar poliskvinnan lycka till i hennes framtida karriär, men manar henne också att vara mer skjutsam med sitt vapen.



Oskarshamnspolisen patrullerar insjön Eckern på jakt efter ungdomar på glid.

onsdag 15 december 2010

Lycka


Anki kände att hon hade allt: En storasyster som läste böcker om gamla greker för henne på kanten till en fontän, ett lockigt hår som alltid så fotogeniskt busade med vinden och inte minst, en årslång prenumeration på "Poker Magazine" hos Tidningskungen.se. Livet var helt enkelt fullkomligt. 

Det fanns inget annat att göra än att brista ut i ett vansinnesskratt.

Kundnöjdhet


Lisen och Sonja tror inte sina ögon när de ser att Benkes Porr o Godis precis återinfört Hallon-Igloo i sortimentet.

Man anar ugglor i Mazdan

Musikens helande kraft har ju de flesta av oss hört talas om, men att den tesen även skulle gälla för fjäderfän kanske inte är lika allmänt känt.

I dagens DN och SVD kan man läsa om en uggla som praktiserat just denna teori. En gentleman i Östersund (för övrigt  symptomfri ifrån magbakterier) kommer körandes i sin bil (kanske visslandes på en fuga av Bach, vem vet) då plötsligt något stort och (f)jädrigt dunkar in i sidofönstret. Den lätt förvånade föraren stannar och tittar efter vad som hänt, och han konstaterar att han kolliderat med en stor, hiskelig (och död) uggla.

Han placerar fäet i passagerarsätet och åker vidare (förmodligen i syfte att ge ugglan en borgerlig begravning i närmaste uggletipp). Plötsligt börjarIn Flames' låt Only For The Weak vråla ur mobiltelefonen, och det är tydligen precis vad en skendöd uggla behöver höra för att känna sig vederkvickad till fullo.




Ugglan upplevde en underbar revival och firade detta genom att ta en flygtur i bilen. Eftersom en uggla av naturen är en präktigt stor fågel vållade detta tilltag vissa bekymmer för chauffören, som ändå till slut lyckades få stopp på sitt ekipage, med ugglan stående bakom ratten.

Vad som sedan hände framgår inte särskilt tydligt, men man kan ana att ugglan bad att få bli avsläppt vid närmaste tall.

Efter denna upplyftande historia uppstår (minst) två frågeställningar;

Vad hade hänt om mobiltelefonen spelat Cara Mia med Måns Zelmerlöw istället? Förmodligen hade kräket dött på riktigt.

Vilken sorts uggla rörde det sig om? Jag kan bara gissa, men jag tror det var en Motor-uv.


Måns Zelmerlöw? MÅNS ZELMERLÖW??? Säg det namnet en gång till, I dare ya'!

fredag 10 december 2010

Årets musikaliska genombrott

Året närmar sig sitt slut, och tiden är mogen att börja reflektera över 2010.
Vem stod till exempel för det stora musikaliska genombrottet detta år?
Nej, inte Oskar Linnros.
Inte Eric Saade.
Och inte Jay "Snortin" Smith heller.

Det självklara svaret är:

VUVUZELAN!









torsdag 9 december 2010

Dagens visdomsord

Jag gör som min käre bloggbroder och inspirationskälla RoSt, och slänger in ett litet visdomsord som kan vara värt att antingen fundera över eller förkasta, välj själva.

Allting förändras. Mänsklighetens öde är att förändras. Det finns bara 2 saker i världen som ser likadana ut från det ögonblick man först ser dem tills de är döda. Det är havsanemonen och Neil Young.

-David Lee Roth 

Militanta vadå?


Se upp, gott folk! Vi tycks ha hamnat i en demonstration, full med argsinta och militanta...öhh...Rick Astley-fans?

Romeo och Ju....Robin?


Denna djärva tolkning av Shakespeare's mästerverk kan inte bli annat än en dundersuccé!
"Romeo, oh Romeo! Where areth thou, Romeo?"
"Quick! To the batmobile!"
SCREECH!! SOC!! POW!!