Rekrytens födelsemärke på näsan var onekligen fascinerande, men sergeant Lennart O'con gjorde sitt bästa för att inte stirra.
Ziinga
torsdag 27 maj 2010
onsdag 26 maj 2010
Varifrån kommer uttrycket, del 1
Låt oss betrakta frasen "Spela allan"
Wikipedia förklarar:
"Spela allan (ibland Spela Allan) är ett svenskt slanguttryck som ursprungligen innebar att spela tuff eller överlägsen. Begreppet lär syfta på rollkaraktärer spelade av Alan Ladd."
Alan Ladd fick spela alla de hårda rollerna, och var en av de allra största filmidolerna på sin tid. Det ironiska med hans person i sammanhanget är att han i verkligheten var obetydligt längre än en smurf, och för att han i sina filmer skulle kunna torna upp sig över slemma fruntimmer och ljuva skurkar (eller hur det nu var), så var man tvungen att ställa honom på en låda, alternativt låta motspelarna stå i gropar (ibland kanske båda delarna). Dessa arrangemang märkte givetvis inte biopubliken, som älskade och beundrade denne charmige hårding som delade ut knytnävsslag och kyssar till alla som ville ha (eller hur det nu var).
Skänk herr Ladd en tanke nästa gång ni spelar allan!
-Ingen spelar allan som du, Alan! Men du, jag är så sugen på ett äpple, kan du inte sträcka dig och ta ner ett åt mig ur trädet där?
-Tig, kvinna!
Har jag en brun hårig kvinna?
DN har som tradition att ungefär en gång om året skriva en artikel om särskrivning, en tradition som de dock kunde intensifiera till en gång om dagen tycker jag.
Särskrivningsfenomenet breder ut sig med rasande fart, och vad orsakerna som ligger bakom detta är tvistar de lärde om. Engelska språkets inflytande, SMS:ande och ordprogrammens stavningskontroller pekas oftast ut som särskrivnings-acceleratorer. Det är mycket möjligt. Fenomenet har dessutom fört med sig en lathet eller osäkerhet om hur orden skall skrivas, och då har man en tendens att särskriva hellre än att skriva ihop.
Spelar detta någon som helst roll? Är detta verkligen något att ens höja ögonbrynen mot, är det inte bara något för konservativa språkpoliser att skrika sig hesa över i ett desperat försök att hävda sin existens?
Nja, faktum är att en särskriven text (förutom att ett särskrivet ord plötsligt kan få en helt annan betydelse, se min rubrik) är att den blir hackig och svårare att läsa. När du väl lärt dig läsa, så registrerar din hjärna inte längre bokstav för bokstav då du läser igenom en text. Hjärnan lär sig istället känna igen mönster, och skapar därmed "ordbilder", och på så sätt anpassas hastigheten i ditt läsande. Stöter man då på ett särskrivet ord måste hjärnan registrera detta 2 gånger istället för en, allt för att få ihop sammanhanget. På så sätt blir läsningen både långsammare och dessutom jobbigare att ta sig igenom.
Det finns många exempel på särskrivningar man kan le åt, och att privatpersoner särskriver har jag släppt för länge sedan men det oroar mig samtidigt att särskrivningsfenomenet även börjar sprida sig till exempelvis offentliga utskick ifrån myndigheter och större företag, och även artiklar ifrån de stora tidningsdrakarna verkar ibland vara obefintligt korrekturlästa.
Det tycker jag är allvarligt, det är nämligen just dessa instanser som ska utgöra goda exempel på hur svenska språket används. De ska vara våra riddare som rider i första ledet i kampen för språket.
När ska man skriva ihop och när ska man skriva isär? Regel: Säger du det som ett ord, skriver du det som ett ord. Punkt.
Jag avslutar inlägget med att visa några exempel på hur tokigt det faktiskt kan bli med särskrivningar. De flesta kan man dra på smilbanden åt men kom ihåg att just detta är ett fenomen som får upphovsmakaren att framstå som lite dum och obildad, vilket väl knappast var meningen.
Jag hoppas innerligt att jag inte skrämt bort någon som brukar kommentera, kommentarer är ju mitt bränsle i bloggandet och de gör mig så glad, särskrivna eller ej.
Och kom ihåg; En skumtomte äter man med glädje, en skum tomte bör undvikas :)
Samtliga bilder är hämtade ifrån den numera insomnade språkvärnarsajten skrivihop.nu
Särskrivningsfenomenet breder ut sig med rasande fart, och vad orsakerna som ligger bakom detta är tvistar de lärde om. Engelska språkets inflytande, SMS:ande och ordprogrammens stavningskontroller pekas oftast ut som särskrivnings-acceleratorer. Det är mycket möjligt. Fenomenet har dessutom fört med sig en lathet eller osäkerhet om hur orden skall skrivas, och då har man en tendens att särskriva hellre än att skriva ihop.
Spelar detta någon som helst roll? Är detta verkligen något att ens höja ögonbrynen mot, är det inte bara något för konservativa språkpoliser att skrika sig hesa över i ett desperat försök att hävda sin existens?
Nja, faktum är att en särskriven text (förutom att ett särskrivet ord plötsligt kan få en helt annan betydelse, se min rubrik) är att den blir hackig och svårare att läsa. När du väl lärt dig läsa, så registrerar din hjärna inte längre bokstav för bokstav då du läser igenom en text. Hjärnan lär sig istället känna igen mönster, och skapar därmed "ordbilder", och på så sätt anpassas hastigheten i ditt läsande. Stöter man då på ett särskrivet ord måste hjärnan registrera detta 2 gånger istället för en, allt för att få ihop sammanhanget. På så sätt blir läsningen både långsammare och dessutom jobbigare att ta sig igenom.
Det finns många exempel på särskrivningar man kan le åt, och att privatpersoner särskriver har jag släppt för länge sedan men det oroar mig samtidigt att särskrivningsfenomenet även börjar sprida sig till exempelvis offentliga utskick ifrån myndigheter och större företag, och även artiklar ifrån de stora tidningsdrakarna verkar ibland vara obefintligt korrekturlästa.
Det tycker jag är allvarligt, det är nämligen just dessa instanser som ska utgöra goda exempel på hur svenska språket används. De ska vara våra riddare som rider i första ledet i kampen för språket.
När ska man skriva ihop och när ska man skriva isär? Regel: Säger du det som ett ord, skriver du det som ett ord. Punkt.
Jag avslutar inlägget med att visa några exempel på hur tokigt det faktiskt kan bli med särskrivningar. De flesta kan man dra på smilbanden åt men kom ihåg att just detta är ett fenomen som får upphovsmakaren att framstå som lite dum och obildad, vilket väl knappast var meningen.
Jag hoppas innerligt att jag inte skrämt bort någon som brukar kommentera, kommentarer är ju mitt bränsle i bloggandet och de gör mig så glad, särskrivna eller ej.
Och kom ihåg; En skumtomte äter man med glädje, en skum tomte bör undvikas :)
Samtliga bilder är hämtade ifrån den numera insomnade språkvärnarsajten skrivihop.nu
Minns ni den gamla goda tiden då vi inte hade så många sajter i Sverige? Jaså, inte det...
Vad denna butik anser om sina kunder är väl ganska uppenbart...eller?
Hamburgerkedjan Max känner av konkurrensen ifrån sina kollegor och provar därför ett nytt sätt att servera sin mat: Hamburgar-soppa
Sschhh! Väck honom inte, han är full.
Avdelningen "4 bröst är roligare än 2". Ett litet skiljetecken hade gjort susen!
Ja, lite julgodis kommer få dem att prestera bättre!
Varför bli medlem i en dyr datingsajt, då du istället direkt kan köpa din kvinna på Tony's? Till hyrpris dessutom!
Jag vet inte vad man ska säga om detta, men det låter inte barntillåtet...
Japp, en arbetsgivare som dömt mig innan jag sökt, precis vad jag drömt om!
Jo det finns en liten ICA-butik nära mig, de säljer Loka med alla sorts smaker. När kan jag flytta till Enskede?
Favoriten till sist:
Har du en ren bil? Kom hit så grisar vi ner den!
tisdag 25 maj 2010
Imponerande kombinationer
-Tjena gubbstrutt! Vet du vad jag har? Jag har en HTC med MP3, DVD, HDMI och GPS!
-Det var väl inget. Jag har ADHD!
måndag 24 maj 2010
Samspel
-Om du hittar mig, får du ta mig! kvittrade hon skälmskt i luren. -Din ledtråd: Ny frisyr!
Han skyndade sig hem, full av förväntan. Väl hemma letade han i en halvtimme innan han gav upp, och begav sig istället, svårt frustrerad, ner till puben för att ta en öl med polarna. På vägen dit undrade han irriterat varför hon lagt en stor mikrofon i soffan.
söndag 23 maj 2010
Whole Lotta War Pigs
För inte så länge sedan fann jag en ny bloggbroder: RoSt.
En mycket trevlig man som i sin blogg ger sig ut på de djupa funderingarnas oceaner och han har många klarsynta och intressanta vinklingar på hur vi människor beter oss. Mycket läsvärt är det och hans blogg finner ni här. Läs den!
Förutom ovan nämnda filurigheter råkar karln dessutom besitta en synnerligen god musiksmak (enligt mig, nota bene). Kärleken till 70-talets hårdrockspionjärer. Han med fäbless för Black Sabbath, jag för Led Zeppelin.
Nå Robban, käre vän, jag ger dig något som förenar de bästa inom sin genre. Någon med för mycket fritid har ägnat sig åt att via Youtube smälta ihop War Pigs med Whole Lotta Love, och resultatet går inte av för hackor :)
Varsågod broder, den här är till dig!
En mycket trevlig man som i sin blogg ger sig ut på de djupa funderingarnas oceaner och han har många klarsynta och intressanta vinklingar på hur vi människor beter oss. Mycket läsvärt är det och hans blogg finner ni här. Läs den!
Förutom ovan nämnda filurigheter råkar karln dessutom besitta en synnerligen god musiksmak (enligt mig, nota bene). Kärleken till 70-talets hårdrockspionjärer. Han med fäbless för Black Sabbath, jag för Led Zeppelin.
Nå Robban, käre vän, jag ger dig något som förenar de bästa inom sin genre. Någon med för mycket fritid har ägnat sig åt att via Youtube smälta ihop War Pigs med Whole Lotta Love, och resultatet går inte av för hackor :)
Varsågod broder, den här är till dig!
Många gula bäckar små...
Sätten att rädda statsfinanserna äro lika många som George Bush's korkade uttalanden under dennes mandatperiod.
Ett av de mer spektakulära torde vara de offentliga urinerarnas (låter som ett kommunaljobb) bidrag till en bättre statsekonomi. Förra året bötfälldes ca 5000 av dessa nödiga välgörare, och detta inbringade staten 3,8 miljoner. Kan ju tyckas vara endast en skvätt (!) i sammanhanget, men som rubriken antyder; många bäckar små....
Det kan ju hända att ett flertal av urinerarna inte hade tänkt sig att bidra just på detta sätt, men de mår säkert bättre av att efteråt få veta att just deras lättning ledde till att t.ex kungen kunde få sina älskade stekta sparvar på söndagarna.
Och nu när vi ändå har ångan uppe, kanske vi skulle ta urin-finansierandet ett steg längre. Varför inte bötfälla de som också skvätter utanför på de offentliga toaletterna? 500 spänn och en elchock skulle väl pigga upp?
Möjligheterna är obegränsande, som ni förstår. Dags att skicka in ett stort antal medborgarförslag gällande fantasifulla böter. Fimp- och tuggummivakter att komplettera de vanliga trista parkeringsvakterna med? Grillförbud på lördagkvällar (här snackar vi miljarder in i statskassan)?
Jag känner att jag här bidragit med att starta en tankekedja hos alla, så jag vilar min väska (I rest my case) :)
DN, AB, Barometern
Ett av de mer spektakulära torde vara de offentliga urinerarnas (låter som ett kommunaljobb) bidrag till en bättre statsekonomi. Förra året bötfälldes ca 5000 av dessa nödiga välgörare, och detta inbringade staten 3,8 miljoner. Kan ju tyckas vara endast en skvätt (!) i sammanhanget, men som rubriken antyder; många bäckar små....
Det kan ju hända att ett flertal av urinerarna inte hade tänkt sig att bidra just på detta sätt, men de mår säkert bättre av att efteråt få veta att just deras lättning ledde till att t.ex kungen kunde få sina älskade stekta sparvar på söndagarna.
Och nu när vi ändå har ångan uppe, kanske vi skulle ta urin-finansierandet ett steg längre. Varför inte bötfälla de som också skvätter utanför på de offentliga toaletterna? 500 spänn och en elchock skulle väl pigga upp?
Möjligheterna är obegränsande, som ni förstår. Dags att skicka in ett stort antal medborgarförslag gällande fantasifulla böter. Fimp- och tuggummivakter att komplettera de vanliga trista parkeringsvakterna med? Grillförbud på lördagkvällar (här snackar vi miljarder in i statskassan)?
Jag känner att jag här bidragit med att starta en tankekedja hos alla, så jag vilar min väska (I rest my case) :)
-Vi måste druckit något näringsrikt, grabbar. Detta träd stod inte här igår!
DN, AB, Barometern
lördag 22 maj 2010
Den ljusnande framtid är er!
Min eländiga kvinnas inte fullt lika eländiga dotter och dennas alldeles egna tekniknörd inför avresa till Kalmar slott och efterföljande studentbaluns.
fredag 21 maj 2010
En osviklig känsla för feeling
Jag är inte bara Alfahanne, jag är känslig också.
En känslighet som bara ökat med åren, dessutom. Denna egenskap yttrar sig särskilt vid tillfällen då jag ser på TV eller film. Jag torde vara varje filmmakares våta dröm när det gäller respons på deras skapelser.
Mitt tidigaste minne av detta är när jag för första gången såg den gamla filmen ”Lassie”. Jag kan väl ha varit 6-7 år, och den arma hundens öden höll mig trollbunden vid vår gamla Blaupunkt (som bara kunde fås igång genom att farsan dängde en träsko i sidan på den, sen kunde den gå i några timmar innan proceduren måste upprepas....han nötte träskor duktigt, gamle farsan, särskilt under hockey-VM).
Nu glider jag iväg känner jag, rättning i ledet!
Jag följde Lassies äventyr som sagt, och hela filmen går ut på att få åskådaren att gråta, till varje pris. Jag höll mig tappert ifrån gråten i nästan en hel timme, men när hundkräket slutligen hoppade ut från ett fönster på andra våningen och bröt benet, ja då grät jag så jag skrek. Jag var så upprörd att jag missade slutet på filmen (den enda lyckliga scenen i hela förbannade rullen).
Sen har det bara fortsatt. Och utvecklats.
Skräckfilmer ska vi bara inte tala om. Jo, det kan vi göra förresten. Jag tror att jag i ett tidigare inlägg berättat om då jag i tonåren tog med en tjej på bio för att få en chans att vänslas lite. Jag tog med henne på ”Fredagen den 13:e”, i tron att hon skulle vara i behov av trygga kramar. Istället var det jag som skrek högt redan under förtexterna. Min plan tillintetgjordes, men de andra i publiken hade roligt åt mig, kan jag tro.
Hur är det då idag?
Jo, det spelar knappast någon roll vad jag tittar på; nyheter, dokumentärer, Fråga doktorn, Gordon Ramsey, Biggest Loser eller Pingu, alla får de mig att sträcka mig efter näsduken.
Spännande filmer får mig att hoppa i soffan av nervositet, jag minns att jag och Monique tittade på Mel Gibson's makalöst spännande ”Apocalypto” härom året, och vi var tvungna att pausa filmen ett antal gånger för att jag höll på att få hjärtinfarkt på kuppen.
För några dagar sedan stod jag och packade porslin som skulle skickas till Finland, och när jag håller på med sådant tycker jag om att ha TV'n på i bakgrunden (övriga tider på dygnet dånar Zeppelin, Sabbath, Rainbow, Deep Purple och dylikt i högtalarna, men det kan jag inte ha när jag packar ömtåliga saker, då skulle jag ha sönder dem mitt i en headbang). Medan jag brottades med bubbelplast påannonserades en eftermiddagsmatiné på SVT, en svensk 60-talsfilm som hette ”Badarna”. -Kul, tänkte jag eftersom jag älskar gamla matinéer. Titeln fick mig dessutom att tänka på Lars Molins mästerverk ”Badjävlar” och Louis de Funes' ”Den lille badaren” (för övrigt en av världens roligaste filmer, jag ska nog återkomma till denne koleriske komiker i ett framtida inlägg), så jag hade sköna vibbar inför denna visning.
Det visade sig vara den mest deprimerande film jag sett.
Filmen utspelade sig i en liten norrländsk by, som dominerades av ett sågverk och en anstalt för mentalsjuka. Filmens huvudperson, en 15-årig tös, sprang mellan dessa 2 platser filmen igenom, endast klädd nattsärk. Sågverksarbetarna och mentalpatienterna gjorde allt för att få henne i säng, hennes mamma var svårt alkoholiserad, mammans nye man var en idiot och hennes riktiga pappa gick omkring med en skottkärra och klagade över bröstsmärtor. Samtliga inblandade (utom flickan) var klockrena skitstövlar, och för att ytterligare peppa upp stämningen var filmen i svartvitt och allt ackompanjerades av begravningspsalmer. I filmens slutskede flyr flickan till sin pappa på sågverket (efter att precis undkommit en gruppvåldtäkt av ett gäng mentalpatienter). Hon finner honom död i sågspånet, bredvid sin älskade skottkärra. I panik hämtar hon sin idiot till styvpappa, som följer med för att hjälpa till. Väl framme våldtar han henne bredvid den döda pappan. Filmen slutar med att han gråtande går därifrån, medan flickan följer efter och säger; - Det gör inget!
Slut.
Matiné?
Ja, jag fick i alla fall lust att gå runt knuten och skjuta mig. Bubbelplasten jag höll i var numera värdelös, jag hade poppat den i ren ångest under filmens lopp.
Nu när jag delat med mig av denna traumatiska upplevelse kanske jag kan sova ordentligt igen.
Det är inte lätt att vara känslig.
En känslighet som bara ökat med åren, dessutom. Denna egenskap yttrar sig särskilt vid tillfällen då jag ser på TV eller film. Jag torde vara varje filmmakares våta dröm när det gäller respons på deras skapelser.
Mitt tidigaste minne av detta är när jag för första gången såg den gamla filmen ”Lassie”. Jag kan väl ha varit 6-7 år, och den arma hundens öden höll mig trollbunden vid vår gamla Blaupunkt (som bara kunde fås igång genom att farsan dängde en träsko i sidan på den, sen kunde den gå i några timmar innan proceduren måste upprepas....han nötte träskor duktigt, gamle farsan, särskilt under hockey-VM).
Nu glider jag iväg känner jag, rättning i ledet!
Jag följde Lassies äventyr som sagt, och hela filmen går ut på att få åskådaren att gråta, till varje pris. Jag höll mig tappert ifrån gråten i nästan en hel timme, men när hundkräket slutligen hoppade ut från ett fönster på andra våningen och bröt benet, ja då grät jag så jag skrek. Jag var så upprörd att jag missade slutet på filmen (den enda lyckliga scenen i hela förbannade rullen).
Sen har det bara fortsatt. Och utvecklats.
Skräckfilmer ska vi bara inte tala om. Jo, det kan vi göra förresten. Jag tror att jag i ett tidigare inlägg berättat om då jag i tonåren tog med en tjej på bio för att få en chans att vänslas lite. Jag tog med henne på ”Fredagen den 13:e”, i tron att hon skulle vara i behov av trygga kramar. Istället var det jag som skrek högt redan under förtexterna. Min plan tillintetgjordes, men de andra i publiken hade roligt åt mig, kan jag tro.
Hur är det då idag?
Jo, det spelar knappast någon roll vad jag tittar på; nyheter, dokumentärer, Fråga doktorn, Gordon Ramsey, Biggest Loser eller Pingu, alla får de mig att sträcka mig efter näsduken.
Spännande filmer får mig att hoppa i soffan av nervositet, jag minns att jag och Monique tittade på Mel Gibson's makalöst spännande ”Apocalypto” härom året, och vi var tvungna att pausa filmen ett antal gånger för att jag höll på att få hjärtinfarkt på kuppen.
Gråt inte Alfahannen!
För några dagar sedan stod jag och packade porslin som skulle skickas till Finland, och när jag håller på med sådant tycker jag om att ha TV'n på i bakgrunden (övriga tider på dygnet dånar Zeppelin, Sabbath, Rainbow, Deep Purple och dylikt i högtalarna, men det kan jag inte ha när jag packar ömtåliga saker, då skulle jag ha sönder dem mitt i en headbang). Medan jag brottades med bubbelplast påannonserades en eftermiddagsmatiné på SVT, en svensk 60-talsfilm som hette ”Badarna”. -Kul, tänkte jag eftersom jag älskar gamla matinéer. Titeln fick mig dessutom att tänka på Lars Molins mästerverk ”Badjävlar” och Louis de Funes' ”Den lille badaren” (för övrigt en av världens roligaste filmer, jag ska nog återkomma till denne koleriske komiker i ett framtida inlägg), så jag hade sköna vibbar inför denna visning.
Det visade sig vara den mest deprimerande film jag sett.
Filmen utspelade sig i en liten norrländsk by, som dominerades av ett sågverk och en anstalt för mentalsjuka. Filmens huvudperson, en 15-årig tös, sprang mellan dessa 2 platser filmen igenom, endast klädd nattsärk. Sågverksarbetarna och mentalpatienterna gjorde allt för att få henne i säng, hennes mamma var svårt alkoholiserad, mammans nye man var en idiot och hennes riktiga pappa gick omkring med en skottkärra och klagade över bröstsmärtor. Samtliga inblandade (utom flickan) var klockrena skitstövlar, och för att ytterligare peppa upp stämningen var filmen i svartvitt och allt ackompanjerades av begravningspsalmer. I filmens slutskede flyr flickan till sin pappa på sågverket (efter att precis undkommit en gruppvåldtäkt av ett gäng mentalpatienter). Hon finner honom död i sågspånet, bredvid sin älskade skottkärra. I panik hämtar hon sin idiot till styvpappa, som följer med för att hjälpa till. Väl framme våldtar han henne bredvid den döda pappan. Filmen slutar med att han gråtande går därifrån, medan flickan följer efter och säger; - Det gör inget!
Slut.
Matiné?
Ja, jag fick i alla fall lust att gå runt knuten och skjuta mig. Bubbelplasten jag höll i var numera värdelös, jag hade poppat den i ren ångest under filmens lopp.
Nu när jag delat med mig av denna traumatiska upplevelse kanske jag kan sova ordentligt igen.
Det är inte lätt att vara känslig.
En dag i skolan
-Varför har du en pil i armen? frågade magister Skedström.
-Ingen aning, svarade Ante. -Kan du dra ut den, är du snäll?
-Okej.
onsdag 19 maj 2010
Sparka mig hårt
Hallå ja, är det Alfahannen jag talar med?? Bra, hoppas jag inte stör, men det är en sak jag skulle vilja säga till dig......BLOOOGGAAAA!!!!
söndag 9 maj 2010
Avslutning i kyrkokören
Idag följde jag med den lilla mistluren till barnkörens avslutning i församlingshemmet. Eftersom det dessutom var söndag fick vi oss alla via den obligatoriska gudstjänsten ett antal väl valda ord till livs.
Jag vet inte. Jag känner mig bortom all hjälp, hedningen i mig har för stort inflytande.
Dock kom kameran väl till pass. När det sista utdragna "Ameeeeen" hade tonat ut (jag kan inte skriva ordet "amen" utan att se mina segtrötta tonåringar till döttrar framför mig....-Amen Pappa, lägg ner! och dylikt...) så förvandlades hela kyrksalen (på några ynka sekunder) till korvstånd, fiskdamm, ansiktsmåleri och ballongblåseri! Fantastiskt!
Jag förevigade några ögonblick:
Jag vet inte. Jag känner mig bortom all hjälp, hedningen i mig har för stort inflytande.
Dock kom kameran väl till pass. När det sista utdragna "Ameeeeen" hade tonat ut (jag kan inte skriva ordet "amen" utan att se mina segtrötta tonåringar till döttrar framför mig....-Amen Pappa, lägg ner! och dylikt...) så förvandlades hela kyrksalen (på några ynka sekunder) till korvstånd, fiskdamm, ansiktsmåleri och ballongblåseri! Fantastiskt!
Jag förevigade några ögonblick:
Måhända fångade jag den oheliga treenigheten: Konstnären, konstverket och konstkritikern.
Den lilla mistluren. "Spiderfjäril" kallade hon resultatet. Jojo, en ny sorts fjäril var det allt, och luktade korv gjorde den också...
Traditioner
Åke blev lite irriterad när han upptäckte att hans svärmor läst det nya numret av Fantomen före honom.
lördag 8 maj 2010
Minns ni denna pärla?
Alfalfa, Darla, Spanky, Buckwheat och Porky.
Jag hittade några gamla episoder med dessa Rackarungar, eller Little Rascals som de hette på originalspråk.
Tittade på dem tillsammans med barnen, och jag både skrattade och grät om vartannat....ibland är nostalginerven inte att leka med.
Första gången jag såg dessa klassiker var på jullovs-TV för länge sedan. Jag tror programmet hette Familjen Julofsson, med bl.a Ulf Brunnberg och Louise Raeder i rollerna. Little Rascals var ett stående inslag i denna serie, och när jag nu hittade dessa klassiska filmer slog det gamla nergrävda minnet till mig som en hammare. Jag kunde plötsligt komma ihåg andra saker som hände under samma period, minnen som under en kort stund blev så starka att de överväldigade mig....jag mindes svunna dofter och känslor, och kunde inte hålla tårarna borta...
Så ska det vara! Det gillar jag!
fredag 7 maj 2010
Nostalgia Youtubiana del 5
Jonas Gardell i Kalmarsalen är nu härmed beskådad.
Vi sveptes med tämligen omedelbart, han öppnade i ett rasande tempo med att förklara termen HBT (Homo Bi Trans) på sitt speciella sätt (bland annat som Frodo the HBT) och hade därefter publiken i sitt grepp under den följande en och en halv timmen som föreställningen varade.
Makalös människa att trollbinda sin publik...en riktig fjollkarl, faktiskt! Ha, där fick jag till det! (typ)
Får ni möjligheten att beskåda denne estradör (med sitt osvikliga sinne för att nosa rätt på alla våra små egenheter vi inte ens hade en aning om att vi hade), så gå för guds skull och köp biljetter!
Jag går och grunnar på ett antal blogginläggsidéer som rör företeelser och människor som jag upplevt och berörts av under min ungdom (samma saker gäller nog de flesta av er också), men jag börjar lite lätt med att försöka återuppliva den gamla positiva "reklamkänslan" vi alla hade en gång i tiden.
Vad menar den semi-gamle och hattprydde token med detta, undrar ni säkert.
Jo det fanns en tid, gott folk, då det digra TV-utbudet endast erbjöds via 2 kanaler och inget annat. Dessutom dyrkade Sveriges Radio de färgglada testbilderna, vilket är enda förklaringen till varför de envisades med att lägga ut dem i sändning under prime time vissa dagar. Vad gjorde man som liten pilt under denna TV-ålderns motsvarighet till medeltiden? Tja, själv tände jag eld på farsans huvudkudde en gång (lyckligtvis var inte farsans huvud där just då), eller så hällde jag socker i tanken på brorsornas mopeder (hämndaktion för att de vägrade skjutsa mig på styret)
Ah, vilka minnen!
Men jag kommer ju från ämnet! Jo förstår ni, reklam i all dess form var totalt bannlyst ifrån TV-mediet, och de enda tillfällen då man kunde få dessa fantastiska och oumbärliga konsumentupplysningar till livs var de gånger då den lokala biografen besöktes. Jag tror att ALLA som läser detta och minns vad jag talar om kommer ihåg hur gränslöst irriterad man kunde bli om reklamen redan börjat då man stegade in i biografmörkret. Eller hur?
Nå, tillåt mig att ikläda mig en halmhatt och randig tröja, så ska jag navigera denna lilla blogg-gondol i en miniodyssé genom de dunkla reklamkanalerna (där fick jag till det igen!).
Javisst, Trygg Hansas klassiska alster har ni väl inte glömt. Regifantomen Roy Andersson låg bakom flera av dessa pärlor.
Vi stakar vidare...
Vademecum...när katten själv får välja! Härliga skådespelarprestationer, ännu härligare klädstil:)
Hoppsan, här kommer en marig passage, håll i er!
Nej Jörn, jättetrevligt att ses igen men vi kan tyvärr inte stanna hos dig en längre stund, vi är trötta och måste staka oss hemåt.
Och som final kommer här en radda av de reklaminslag jag helst av allt satt och hoppades på skulle dyka upp medan jag mumsade på popcorn och pussade flickor, eller hur det nu var....Levi's! Visst var de bra?
Ojojoj, vilken musik och vilka byxor! Creedence, Clash, T-Rex, Muddy Waters...och så dessa infernaliska 501:or! Jag kunde ju inte ha dem! Jag lyckades kränga på mig ett par 533:or, och hur hippt var det? Hopplöst fel, det är ungefär som om Fredrik Reinfeldt skulle tala inför EU-parlamentet iklädd mysbyxor med Hello Kitty på rumpan.
Nåja, jag tror att jag rört om lite i er minnesgröt, kära läsare! Och mer kommer.
Jodå Marie, jag ska även berätta mer om min eländiga frisiska och våra auktionsäventyr som utlovat, men jag vet inte om världen är redo för den historien ännu. Mina fingrar drabbas av en lokal panik-Parkinson så fort jag försöker få denna hårresande berättelse på pränt.
Kram på er!
Vi sveptes med tämligen omedelbart, han öppnade i ett rasande tempo med att förklara termen HBT (Homo Bi Trans) på sitt speciella sätt (bland annat som Frodo the HBT) och hade därefter publiken i sitt grepp under den följande en och en halv timmen som föreställningen varade.
Makalös människa att trollbinda sin publik...en riktig fjollkarl, faktiskt! Ha, där fick jag till det! (typ)
Får ni möjligheten att beskåda denne estradör (med sitt osvikliga sinne för att nosa rätt på alla våra små egenheter vi inte ens hade en aning om att vi hade), så gå för guds skull och köp biljetter!
Jag går och grunnar på ett antal blogginläggsidéer som rör företeelser och människor som jag upplevt och berörts av under min ungdom (samma saker gäller nog de flesta av er också), men jag börjar lite lätt med att försöka återuppliva den gamla positiva "reklamkänslan" vi alla hade en gång i tiden.
Vad menar den semi-gamle och hattprydde token med detta, undrar ni säkert.
Jo det fanns en tid, gott folk, då det digra TV-utbudet endast erbjöds via 2 kanaler och inget annat. Dessutom dyrkade Sveriges Radio de färgglada testbilderna, vilket är enda förklaringen till varför de envisades med att lägga ut dem i sändning under prime time vissa dagar. Vad gjorde man som liten pilt under denna TV-ålderns motsvarighet till medeltiden? Tja, själv tände jag eld på farsans huvudkudde en gång (lyckligtvis var inte farsans huvud där just då), eller så hällde jag socker i tanken på brorsornas mopeder (hämndaktion för att de vägrade skjutsa mig på styret)
Ah, vilka minnen!
Men jag kommer ju från ämnet! Jo förstår ni, reklam i all dess form var totalt bannlyst ifrån TV-mediet, och de enda tillfällen då man kunde få dessa fantastiska och oumbärliga konsumentupplysningar till livs var de gånger då den lokala biografen besöktes. Jag tror att ALLA som läser detta och minns vad jag talar om kommer ihåg hur gränslöst irriterad man kunde bli om reklamen redan börjat då man stegade in i biografmörkret. Eller hur?
Nå, tillåt mig att ikläda mig en halmhatt och randig tröja, så ska jag navigera denna lilla blogg-gondol i en miniodyssé genom de dunkla reklamkanalerna (där fick jag till det igen!).
Javisst, Trygg Hansas klassiska alster har ni väl inte glömt. Regifantomen Roy Andersson låg bakom flera av dessa pärlor.
Vi stakar vidare...
Vademecum...när katten själv får välja! Härliga skådespelarprestationer, ännu härligare klädstil:)
Hoppsan, här kommer en marig passage, håll i er!
Nej Jörn, jättetrevligt att ses igen men vi kan tyvärr inte stanna hos dig en längre stund, vi är trötta och måste staka oss hemåt.
Och som final kommer här en radda av de reklaminslag jag helst av allt satt och hoppades på skulle dyka upp medan jag mumsade på popcorn och pussade flickor, eller hur det nu var....Levi's! Visst var de bra?
Ojojoj, vilken musik och vilka byxor! Creedence, Clash, T-Rex, Muddy Waters...och så dessa infernaliska 501:or! Jag kunde ju inte ha dem! Jag lyckades kränga på mig ett par 533:or, och hur hippt var det? Hopplöst fel, det är ungefär som om Fredrik Reinfeldt skulle tala inför EU-parlamentet iklädd mysbyxor med Hello Kitty på rumpan.
Nåja, jag tror att jag rört om lite i er minnesgröt, kära läsare! Och mer kommer.
Jodå Marie, jag ska även berätta mer om min eländiga frisiska och våra auktionsäventyr som utlovat, men jag vet inte om världen är redo för den historien ännu. Mina fingrar drabbas av en lokal panik-Parkinson så fort jag försöker få denna hårresande berättelse på pränt.
Kram på er!
torsdag 6 maj 2010
Vaggvisa á la Vedder
Timmen är sen.
I natt somnar jag till Eddie Vedders fantastiska röst.
Lägg gärna märke till hur underbart "grungeiga" Pearl Jam var när det begav sig.
Nä, detta var ingen bra vaggvisa...istället för att bli sömnig fick jag nu en obetvinglig lust att headbanga i en kvart för att sedan stagedajva ut genom sovrumsfönstret och låta rabarber-bladen nedanför gunga mig till ro! Men...min headbangarkalufs är ett ljuvt minne blott, fönstret är försett med barn- och Alfahannesäkert lås och grannens katt har kräkts på rabarberna.
Jag lägger mig istället..
God natt på er!
I natt somnar jag till Eddie Vedders fantastiska röst.
Lägg gärna märke till hur underbart "grungeiga" Pearl Jam var när det begav sig.
Nä, detta var ingen bra vaggvisa...istället för att bli sömnig fick jag nu en obetvinglig lust att headbanga i en kvart för att sedan stagedajva ut genom sovrumsfönstret och låta rabarber-bladen nedanför gunga mig till ro! Men...min headbangarkalufs är ett ljuvt minne blott, fönstret är försett med barn- och Alfahannesäkert lås och grannens katt har kräkts på rabarberna.
Jag lägger mig istället..
God natt på er!
onsdag 5 maj 2010
Farväl till en av våra stora revyartister
Brita Borg har gått ur tiden, 83 år gammal.
Hon knöts tidigt i karriären till Knäppupp-gänget, med Povel i spetsen. Hennes komiska timing i kombination med en stark, mörk och mäktig sångröst gjorde henne omåttligt populär under 50-talet. Hon gjorde ett antal oförglömliga nummer ihop med Povel, Martin Ljung och Hagge Geigert.
Vid sidan av revyn så skördade hon dessutom stora framgångar i Schlagersammanhang. 1959 togs beslutet att Brita skulle sjunga det svenska melodifestivalbidraget (oavsett vilken melodi som vann den svenska uttagningen), och så blev det. Siw Malmqvist vann med pärlan Augustine, men det var alltså Brita som fick tävla med bidraget i Cannes samma vår.
Där kom hon nia.
Sin sista stora hit fick hon 1969 med Ljuva Sextital, skriven av Stikkan Andersson tillsammans med Björn o Benny.
Brita drog sig sedermera bort ifrån scenens rampljus, och gjorde endast sporadiska skådespelarinhopp under följande år.
Adjö Brita. Jag minns dig med värme och glädje.
Och hälsa Povel!
Låt oss avsluta med att njuta av Brita i sitt livs form, när hon (i Hasse Ekmans Den Store Amatören) framför sitt stora paradnummer Fat Mammy Brown
AB, Expressen, DN, SVD, Barometern
Gammal bloggmat
Jag sitter här och tittar igenom en del av de gamla inläggen från förra året...och stötte på denna lilla anekdot ifrån den lilla mistluren.
Jag citerar:
"Senare på kvällen när jag skulle lägga Ella tittade hon allvarligt på mig och sa;
-DET ÄR SYND OM LISAS FARFAR!
-Öhh, jaså, sa jag och hade ingen aning om vem hon pratade om, kanske någon i förskolan.
-Varför då?
-JO, FÖR HAN SKULLE DUSCHA OCH DRICKA KAFFE OCH DÅ BÖRJADE DET BRINNA I HANS SNOPP FÖR HAN TÅL INTE NÖTTER!"
Jag förstod det inte då....och jag förstår det inte nu heller:)
Jag citerar:
"Senare på kvällen när jag skulle lägga Ella tittade hon allvarligt på mig och sa;
-DET ÄR SYND OM LISAS FARFAR!
-Öhh, jaså, sa jag och hade ingen aning om vem hon pratade om, kanske någon i förskolan.
-Varför då?
-JO, FÖR HAN SKULLE DUSCHA OCH DRICKA KAFFE OCH DÅ BÖRJADE DET BRINNA I HANS SNOPP FÖR HAN TÅL INTE NÖTTER!"
Jag förstod det inte då....och jag förstår det inte nu heller:)
Blogg-apati
...har ni drabbats av det någon gång?
Under den gångna veckan drabbades jag hårt av detta fenomen...Ungefär samma känsla som jag fick i högstadiet då matteläraren vid ett tillfälle presenterade ett särskilt knivigt tal som jag (av alla människor) skulle räkna ut på svarta tavlan inför hela klassen. En gigantisk apati bestående av oförståelse, trots och genuin dumhet lägrade mitt sinne. Jag glodde först på läraren, sedan på mina klasskamrater, på tavlan och så på läraren igen.
Han nickade uppmuntrande mot mig.
Jag greppade kritan....och slet sedan åt mig tavelsuddet, suddade frenetiskt bort hela talet från tavlan inför en häpen (läraren) och smått entusiastisk (klasskamraterna) publik, och ritade sedan istället med kritan två stora vita ovaler bredvid varandra med svarta prickar mitt i. Dessa 2 ovaler var det enda som fanns kvar på svarta tavlan.
Läraren halvskrek: -Men vad är det där?!
-En neger i en kolgruva! Det visste du inte va? svarade jag trotsigt, och innan läraren hann svara skrev jag "Låt stå!" bredvid konstverket, och rusade sedan ut ur klassrummet.
Jag fick kvarsittning, och en rejäl utskällning av både lärare, klassföreståndare och studierektor.
Och en glass av mina klasskamrater.
Precis en sådan apati går jag igenom just nu i bloggandet. Jag försöker skriva spirituella inlägg, men så blir det lingonvers av alltihop istället. Vad gör man åt sådant, gott folk?
Nåja, nu skrev jag ju lite i alla fall.
Dessutom fick jag en helsida i Östran i fredags. Jag skickade in ett gammalt avdankat blogginlägg ifrån förra året (recycling, mina vänner, recycling), och lyckades få det publicerat. Förutom glädjen att få sina egna ord tryckta på en hel sida i tidningen vann jag dessutom 2 biljetter till Jonas Gardell i Kalmarsalen imorgon kväll.
Är jag inne i ett tillstånd som på allmoge- och populärspråk kallas för stim?
Vem vet?
Jag ska i alla fall ta med mig min underbara (men alltid eländiga) kvinna dit. Det skall bli intressant :)
Hmm, vi får se om skrivproppen gick ur för den här gången.
Kram på er!
Under den gångna veckan drabbades jag hårt av detta fenomen...Ungefär samma känsla som jag fick i högstadiet då matteläraren vid ett tillfälle presenterade ett särskilt knivigt tal som jag (av alla människor) skulle räkna ut på svarta tavlan inför hela klassen. En gigantisk apati bestående av oförståelse, trots och genuin dumhet lägrade mitt sinne. Jag glodde först på läraren, sedan på mina klasskamrater, på tavlan och så på läraren igen.
Han nickade uppmuntrande mot mig.
Jag greppade kritan....och slet sedan åt mig tavelsuddet, suddade frenetiskt bort hela talet från tavlan inför en häpen (läraren) och smått entusiastisk (klasskamraterna) publik, och ritade sedan istället med kritan två stora vita ovaler bredvid varandra med svarta prickar mitt i. Dessa 2 ovaler var det enda som fanns kvar på svarta tavlan.
Läraren halvskrek: -Men vad är det där?!
-En neger i en kolgruva! Det visste du inte va? svarade jag trotsigt, och innan läraren hann svara skrev jag "Låt stå!" bredvid konstverket, och rusade sedan ut ur klassrummet.
Jag fick kvarsittning, och en rejäl utskällning av både lärare, klassföreståndare och studierektor.
Och en glass av mina klasskamrater.
Precis en sådan apati går jag igenom just nu i bloggandet. Jag försöker skriva spirituella inlägg, men så blir det lingonvers av alltihop istället. Vad gör man åt sådant, gott folk?
Nåja, nu skrev jag ju lite i alla fall.
Dessutom fick jag en helsida i Östran i fredags. Jag skickade in ett gammalt avdankat blogginlägg ifrån förra året (recycling, mina vänner, recycling), och lyckades få det publicerat. Förutom glädjen att få sina egna ord tryckta på en hel sida i tidningen vann jag dessutom 2 biljetter till Jonas Gardell i Kalmarsalen imorgon kväll.
Är jag inne i ett tillstånd som på allmoge- och populärspråk kallas för stim?
Vem vet?
Jag ska i alla fall ta med mig min underbara (men alltid eländiga) kvinna dit. Det skall bli intressant :)
Hmm, vi får se om skrivproppen gick ur för den här gången.
Kram på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)