Ziinga

måndag 29 april 2013

Stenpartiets uppkomst

Krönika, publicerad i Östran den 14/11 2012.



Stenpartiets uppkomst

Mitt frisiska yrväder till kvinna och jag har en kolonistuga i Humlekärrshult. Mellan vår och höst tillbringar vi varje ledig stund där, båda med helt olika approach till kolonilivet; där jag ser prunkande växtlighet, ser hon en bit rå natur som ska betvingas. Jag ligger gärna i hammocken och löser korsord. Hon far runt som en speedad iller och brottas med Moder jord … min kvinna leder just nu på poäng. Vid skymningen varje kväll greppar hon en sax, och med en farlig glimt i ögonen massakrerar hon sedan mördarsniglar med sådan hastighet att Neo i The Matrix framstår som en stelgipsad Drulle Sköldpadda.

Senaste gången jag rensade ogräs, konstaterade min kvinna att jag hade grävt upp dahlior och sparat rävrumpor … så nu får jag inte rensa ogräs längre. Ibland drabbas hon dessutom av en släng trädgårdsarkitektur-feber. Hon insjuknade i en sådan i somras.

Jag låg och slumrade i hammocken då jag brutalt väcktes av Yrvädrets röst: – Älskling! Jordgubbslandet ska bort, vi ska ha ett stenparti där istället! Fint, va? Upp med dig nu, hämta skottkärran, en spade och ge dig iväg och leta stenar! Stora! Kan inte vara så svårt att hitta, Småland är ju fullt av dem!

Hon viftade bort mina protester och skuttade glatt, beväpnad med en hacka, bort mot det dödsdömda jordgubbslandet. Jag hämtade kärran och gav mig muttrande iväg. Jag är bra på att muttra. – Femton lass jord också, så får vi lite höjd på det! ropade hon efter mig. Femton lass! Mutter, mutter.

Visst fanns både stenar och jord, jag jobbade surmulet på medan jag fantiserade om att starta Stenpartiet – partiet för hunsade män. Det politiska manifestet blev en aning diffust, men det handlade i alla fall om kolonier och monstruösa mängder asfalt.

Tiden gick och jag lämnade lass efter lass hos min ystra kvinna. Jag gick för att hämta ännu ett, då en granne vinkade på mig. En äldre man av utländsk härkomst, vi brukade prata ibland. Jag gick in till honom. Han hade sett mig med kärran under dagen. – Du måste vara törstig. sa han.

Jag hann inte svara innan han höll fram ett glas vatten till mig. Jag tackade, tog två rejäla klunkar … och höll på att kvävas! Mannen log och berättade att jag just blivit bjuden på hans hemlands nationalsprit. Det var mycket starkt, men eftersom jag är väluppfostrad så drack jag artigt ur glaset. Efter en stund tycktes grannen som den trevligaste mannen i världen, och han berättade för mig om sina renoveringsplaner medan mitt glas fylldes på. Jag gav honom självsäkert tips om hur vissa detaljer kunde byggas och eftersom jag vet ungefär lika mycket om snickrande som en ananas om renskötsel, så blev diskussionen stundtals hetsig. Jag mådde toppen.

Efter en stund tackade jag för pratstunden och begav mig på ostadiga ben hemåt. Sedan minns jag inte mycket mer av den kvällen. Morgonen därpå vaknade jag med en monumental huvudvärk. Min kvinna lutade sig fram, strök mig över kinden och sa: – Min stackars dumma älskling, igår fick du allt om bakfoten: skottkärran skulle vara full, inte du.


----------------


För övrigt strävar jag vidare med fotograferandet:

Mistluren, nu 10 år.


 Ett tillfälligt tivolibesök lyser upp hamnområdet.


 Norra kajen efter att solen gått ner.


En kista som Yrvädret och jag nyligen gjort i ordning.


Nero har erövrat en blomkruka med nysådda blomfrön. Han är jordnära, den pojken.

1 kommentar:

  1. Amazing blog and very interesting stuff you got here! I definitely learned a lot from reading through some of your earlier posts as well and decided to drop a comment on this one!

    SvaraRadera