Ziinga

fredag 16 oktober 2009

Rumsrena 18-åringar...

Jaha, idag så skickades flickskocken vidare till sin mor för 2 veckor. Ella klampade in i sovrummet vid 5-tiden i morse och Talade till oss. För er som haft oturen att råka snubbla in på min sida för första gången kan jag berätta att när min yngsta dotter börjar tala gör hon det som om man befann sig 300 meter bort.

-HRRRM!!! HOST, HOST!! JASÅ ÄR NI VAKNA, VA BRA!! I NATT DRÖMDE JAG EN JÄTTEROLIG MARDRÖM!! DET VAR 18 TJUVAR INNE PÅ MITT RUM OCH LETADE EFTER MINA BARBIES!! DÅ VAKNADE JAG OCH SATTE MIG UPP, OCH SEN BLEV JAG SÅ RÄDD SÅ JAG SOMNADE IGEN!! VAD BLIR DET TILL FRUKOST?? JAG VILL HA KNÄCKEBRÖD MED KAVIAR, OCH FINNS DET INTE DET VILL JAG INTE HA NÅGONTING!! PAPPA, KAN JAG FÅ HA PRINSESSKLÄNNING PÅ MIG TILL SKOLAN IDAG?? FÅR JAG INTE DET VILL JAG HA HÄXKLÄDERNA!! VARFÖR SNARKAR DU SÅ HÖGT??

Hon är lika subtil som en lavin. Vem behöver väckarklocka?

Det är kluvet att lämna dem ifrån sig. En snudd på surrealistisk känsla sprider sig efter att ytterdörren stängts bakom den sista eftersläntrande minibabianen.

Plötsligt är det så tyst att jag kan höra vad jag tänker. Bara sådär. Jag pustar ut. De första timmarna stökar Monique och jag undan saker, och röjer bort alla spår efter barnens framfart. Men saknaden finns där längst inne, och släpper aldrig taget.

Barnen innebär kaos, men det är ett hjärtligt sådant.
Puss på er tjejer, vi ses snart igen!


Ett försök att beskriva vad som väntar den dagen när barnen kommer tillbaka igen.


Evelien, Moniques dotter, har nyligen tagit körkort (grattis!). Likt en kobra snappar hon följaktligen åt sig bilnycklarna fortare än Anna Anka byter städerska.

Under bilfärden till Monique frågar Evelien;
-Hur gör man för att torka där bak?

I mitt stilla sinne undrar jag om hon inte är lite för gammal för att ställa den frågan, men så inser jag att hon talar om torkaren till bilens bakruta. Tur att jag inte hann säga något (men å andra sidan skriver jag ju det här, vilket på sätt och vis är ännu värre än om jag enbart hållit mig till att säga det i bilen).

Idag for jag och Monique till Miljöhuset för att snoka efter fynd. Vi fann 2 fantastiska skinnfåtöljer som visade sig vara designade av Karl-Erik Ekselius på 70-talet. De har ett ungefärligt värde på 6000:-. Prislappen visade 220:-. Vi gjorde allt för att inte röja vår upphetsning när vi skulle betala dem vid kassan.

Det gick väl sådär.

Monique klarade det bra, hon är iskall i dessa situationer. Men jag min fåne hoppade bakom henne som en glad hundvalp, vilket renderade mig en och annan misstänksam blick ifrån kassörskan.

Anförtro aldrig era pengar till mig vid ett pokerbord, det är samma sak som att skänka bort dem..



Detta var ungefär vad kassörskan såg, plus tjusig hatt.





Nu har vi i alla ett par makalösa möbler på plats, och vår onda katt har redan annekterat den ena.

Katt med smak!


Dagens Purre:

Utrikiska;
En gammal flaggskeppare ombord på en av våra ännu äldre örlogsfartyg skulle en gång vid ett besök i en tysk hamn visa fartyget för några lokala höjdare. Ur hans anförande citeras följande;

-Hier haoben vi das trossbotten för die manskap, jo si, ont hier ist die kojer to schlafen om die nacht. - Hier laogen vi das mat för die manskap, ont hier för den onterofficer, jo nå. Very najs mat ibland.


För övrigt anser jag att carmenere-druvan är min favorit för tillfället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar