Ziinga

onsdag 6 januari 2010

Bönder och deras klotter...

Gott folk, den vederkvickande julvistelsen i Koninkrijk Nederland närmar sig nu hastigt sitt slut.

Tiden springer verkligen med gasellsprång när man är bortrest, eller hur?

Det är nu nästan 2 veckor sedan, men det känns som i förmiddags då jag råkade ut för den första språkförbistringen under denna resa. Monique och jag bor alltid hos hennes föräldrar, Opa Henk och Oma Greta, under våra vistelser. Gamle Henk är en spjuver, och då vi skulle lägga oss den första aftonen efter att vi anlänt, spände han ögonen i mig och sa;
-Nou, Joacim! Han hötte med fingret åt mig. -Niet ronken!

Jag blev fullkomligt konfunderad och tänkte för mig själv; ”Står gubbfan där och säger att jag inte ska onanera? Men va i hel....???”

Monique uppfattade dock situationen snabbt och skrattade gott. -Ta det lugnt, ronken betyder snarka och inget annat!
Hon berättade för Opa om missuppfattningen, och det tyckte han var vansinnigt skojigt.

Språkförbistring är tunga grejer...

Det har varit en härligt avkopplande tid. Jag minns också då min eländiga kvinna och jag tog en lång promenad längs en av de otaliga kanalerna en av de soliga och iskalla dagarna vi varit välsignade (?) med. Efter en stunds gående lämnade vi stadsbebyggelsen bakom oss och vandrade ut i de vidsträckta frisiska ängsmarkerna. Den under natten nyfallna snön hade klätt landskapet i gnistrande vit vinterskrud. Mycket poetiskt, om det inte varit för den allerstädes närvarande koskitsdoften.

Vi mötte 2 pojkar som kom springande med varsin pulka. Först flera minuter senare (jag är lite trög, förstår ni) gick det upp för mig att det inte fanns någon pulkabacke på ca 20 mils radie. Jag frågade Monique vad tusan barnen har pulkor till i detta backlösa rike. Hon ryckte bara på axlarna åt denna för mig just då väldigt viktiga fråga.

Jag såg en bild för mitt inre hur barnen klättrade upp med pulkorna på hustaken och rutschade ner i kanalen med dem.

Jag fick snart annat att fundera på, som tur var.

Efter ytterligare en stund nådde vi en äng som innehöll ett 30-tal får. Jag slötittade lite på dem, då jag plötsligt fick syn på en märklig sak. På ett av fåren kunde jag se klarblå färg på bakdelen. Min första tanke var att förbanna dessa illvilliga klottrare, som inte ens kunde låta ett fårarsle vara ifred från deras kludder.

Full av harm pekade jag med en av ilska darrande hand ut mot fåret, och Monique skrattade till.
-Japp, där har vi ett glatt får! sa hon.
-Va?? sa jag.
-Ja, hon har haft lite rajtantajtan.
-Va??
-Är du trög? Hon har blivit påsatt!
-Öhhh...va??

Monique förklarade tålmodigt att bönderna vill ha koll på vilka baggar som betäckt vilka tackor, och ett vanligt sätt för det är att spraymåla baggens bröst och buk, vilket senare färgar av sig på den tacka som han lyckas få ihop lite kuttrasju med.

Jag kände mig mycket dum, och sade inte så mycket på en stund, jag nöjde mig med att leta färger på tackorna.

Jag fick syn på en tacka med inte mindre än 3 färger på. Monique fick också syn på den och utbrast:
-Titta! En slampa!

Eländiga kvinna! Och henne ska jag dela bil med i 11 timmar imorgon!

"

-Ja, själv skulle jag inte TACKA nej till Anders BAGGE, men som ni ser blev det gamle Rödbräk som vanligt...


Nästa gång jag skriver, kära vänner, är vi hemma på svensk mark igen. Väl mött!
Kram på er!

3 kommentarer:

  1. Välkommen hem

    SvaraRadera
  2. Vilket land med slampiga får! Tur att du kommer hem till landet lagom och inte behöver kalla dig Alfa-Henk eller Hans ;)

    SvaraRadera
  3. Ha ha! För det första hade jag inte räddat språkmissuppfattningen om jag hade varit Monique. Kunde ju blivit hysteriskt roligt! :-D

    För det andra; Färgen kanske vore "nyckeln"? För att se om du onanerat (och på så sätt hindrat dig) kunde de doppat mrs right i blå, ej vattenlöslig färg och sett vad som hände...? ;-)

    SvaraRadera