Ziinga

fredag 17 december 2010

Glöm aldrig Birdie-nam-nam, gott folk!!

88 år ung har den store regissören Blake Edwards tagit klivet till den stora humorhimmeln och lämnat oss andra kvar i en värld som just blev en aning gråare.

Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.

Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.

Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.

Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.



Operation Petticoat och Breakfast At Tiffanys tillhör annars hans tidigaste fullträffar som spreds till en större publik, men det var först 1963 som hans namn blev en av de hetaste i filmvärlden. Det var nämligen då han slängde in den då relativt okände Peter Sellers i handlingen och gjorde Den Rosa Pantern. Resten är humorhistoria.


Peter Sellers hade knappast blivit så stor som komiker om det inte varit för Blake Edwards. Sellers skådespelarinsatser i sin tidiga karriär är av det mer lättglömda slaget (Ladykillers undantaget), men Edwards såg de komiska kvaliteterna hos honom som sedermera fört fram honom som evig kandidat till titeln "Roligast i världen".

Rosa Pantern-filmerna är fortfarande märkligt orörda av tidens tand (ja, inte modemässigt kanske), och har riktig kultstatus idag. De allra flesta (åtminstone i min ålder) börjar rabbla repliker ur filmerna så fort de kommer på tal. 

-A BÖÖÖÖÖMB!!

- Does yör dög bite?
-No.
Sellers böjer sig ner för att klappa hunden och blir genast biten.
-I thöght you said that yör dög didn't bite!
-That is not my dog.

Clouseau har precis (i ett försök att slå ihjäl en irriterande fluga) slagit sönder en flygel med en spikklubba som fastnat på honom. Allt inför en chockad skara tjänstefolk på ett gods.
Husan: -But...but that's a priceless Steinway!!
Clouseau: -Nöt anymöör.

Visst kan ni några också?

Min egen Edwards-favorit (förutom The Great Race, som ju var min första) är nog annars Oh Vilket Party  (1968), ytterligare ett fantastiskt samarbete mellan Edwards och Sellers, där den senare excellerar i rollen som den mycket vänlige (men svårligen olycksalige) indiern Hrundi Bakshi (med obetalbar indisk brytning i talet) som av misstag blir inbjuden till ett cocktailparty av en stor Hollywoodmogul. Hrundi vill allt och alla väl, men vart han än går så är katastrofen hans oskiljaktige följeslagare. Birdie-Nam-nam och Howdy Parrtenerr är 2 odödliga fraser som många säkert känner igen.





Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.

Ha det gott däruppe!



SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB

2 kommentarer:

  1. Så är det, Tsy...Tchy...T'y...ja, vad du än heter så är du välkommen!

    SvaraRadera