Ziinga

måndag 9 mars 2009

Loppis-galopp del 2

Nu, gott folk, följer den gräsligt spännande upplösningen på loppisdramat i lördags. Håll till godo..

När jag så 10 minuter efter att loppisen öppnat bar in mina kartonger till vår säljplats (efter att ha munhuggits med oförstående entrépersonal om att inte behöva betala inträde) möttes jag av rena kaoset vid våra bord.

Monique hade packat upp en låda fylld med gamla dukar hon egentligen tänkt slänga, och befann sig plötsligt underst i en hög bestående av ett tjugotal galna fruntimmer som närapå slogs om textilierna. Hade det funnits duk-valkyrior i Valhall måste de varit förmödrar till dessa vilda bordstabletts-Amasoner. Deras män stod bredvid och såg på med illa dold förtjusning (catfights är alla mäns hemliga dröm, tro inget annat tjejer). Jag blev själv stående några sekunder med ett fånigt flin på läpparna, men ett rop på hjälp från Matilda vid det andra bordet fick mig tillbaka till verkligheten.

Jag såg i ögonvrån att Monique lyckats kravla sig ut i ett hörn av kvinnobarriären. Hon var rufsig i håret och svor mustigt på nederländska. Jag gjorde bedömningen att hon klarar sig, och plöjde mig fram mot dotterns bord med några kartonger i famnen.

Precis då jag var framme vid bordet beslutade sig en äldre dam för att parkera sin permobil på min fot. Det var inte skönt alls, men jag tvingade fram ett säljarleende som tydligen inte hade avsedd effekt eftersom damen ryggade tillbaka i stolen. Hon morskade dock upp sig snabbt och frågade ilsket; -Vad ska du ha för figurinen där? Jag tittade på det nämnda objektet och ville bara bli av med henne, eftersom hennes fordon (förutom att skapa smärta i foten) spärrade vägen för alla bakomvarande.
-25 spänn, sa jag.
-HA! skrek hon. -Ok, jag tar den. Hon grävde i sin portmonnä, grävde upp en tusenlapp och fräste; -Jag har precis kommit så jag har ingen växel.
Jag bad Matilda om kakburken med växel men hon pekade bara uppgivet mot Moniques bord. Det var därför hon ropat på mig, folk ville handla av henne men hon hade ingen växel och Monique hade sitt eget slag att utkämpa mot tygterroristerna.

Jag tog emot sedeln av damen, och bad henne backa av min fot så jag kunde gå till det andra bordet. -Va!? skrek hon, och visade därmed prov på slumpmässig lomhördhet. Nu var måttet rågat för min del och jag ryckte åt mig foten, vilket fick framdelen av permobilen att hoppa till rejält. Damens glasögon hamnade på sned över nästippen och jag kände hur hennes blick frätte mig i nacken då jag gick över till andra sidan.

Hon fick sin växel och figurin till slut. Ilsket mumlande satte hon fart mot nästa bord, där hon fick säljarens odelade uppmärksamhet genom att skala av hans häl med framhjulet.

Efter 2 timmar bedarrade kundstormen så sakteliga, och vi kunde konstatera att affärerna gått riktigt bra. Moniques dukbatalj hade resulterat i en storartad förtjänst och en värkande armbåge. Matildas uppgift var att stå och se söt ut (ungefär som värdinnorna på en bilutställning, men med mer kläder på) och även det säljtricket gick hem.

Monique berättade att hon sålt en plånbok till en man, och när han skulle betala tittade han i den han just köpt och såg förvirrad ut när den visade sig vara tom. -Eh du kanske skulle titta i din gamla plånbok, föreslog Monique och då sken han upp.
Det finns alltså såna som är mer förvirrade än jag ;)

Medan vi packade ihop kartongerna på slutet såg jag den folkilskna permobiltanten köra mot utgången. Hennes fordon var fullkomligt överlastat med kassar och vinglade betänkligt. Hon hade köpt med sig en förunderlig blandning; Tintinalbum, ljusstakar, pussel, tallrikar, DVD-filmer...och en cirkelsåg! Jag fick en hemsk inre bild av hur hon monterar sågen på fronten av permobilen för att lättare ta sig fram i folksamlingar...

Trötta men nöjda körde vi hem och där berättade Sara att Ella vägrat äta makaronerna och falukorven som hon lagat. -Det där vill jag inte ha, jag går och ser vad grannarna äter istället!, hade hon utropat. Resten av kvällen gick hon med ett lyckligt leende och ständigt smårapande.

Måste prata med grannarna om detta. Kanske skulle skriva "Mata mig ej" med tusch i pannan.


För övrigt anser jag att Caroline af Ugglas är det bästa som hänt Melodifestivalsoppan på flera år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar