För ungefär ett år sedan tog hon det kloka beslutet att sluta köra bil, ett beslut som fick mig och halva stadsbefolkningen att dra en lättnadens suck. Hennes körstil är nämligen något udda (för att uttrycka det skonsamt). Varje tur med bilen inleddes med en halvtimmes inställning av stol, ratt, backspeglar, handbroms, växelspak och handskfack! Ändå var det ingen annan än hon som körde bilen, så enda anledningen till denna eviga ritual måste vara någon form av självhypnos för att hon ska hamna i optimalt körläge, samt ingjuta lugn i henne innan avfärd.
Tyvärr hade detta motsatt effekt på hennes lille son (undertecknad). De gånger jag drabbats av att få åka med henne har denna omständiga inställningsprocedur endast bidragit till att jag gnisslat ner mina tänder till käkbenet i ren frustration.
Mina tandläkarräkningar har dock aldrig bekymrat min älskade moder. När ritualen så äntligen är avklarad startar hon bilen, släpper handbromsen, lägger i en växel och lägger sina glasögon i baksätet!
-Varför i herrans namn har du inte glasögonen på dig? är min ständiga fråga till henne. –För att jag inte tycker jag ser klok ut i dem! är det lika ständiga svaret. Jag vill då alltid påtala för henne att glasögonen varken gör till eller från i det fallet, men så säger man inte till sin ålderstigna mamma.
Så min fåfänga och därtill halvblinda moder ger sig efter denna uttömmande och djupt vetenskapliga förklaring ut på vägarna. Stolen är så långt framflyttad att hon har bröstkorgen pressad mot ratten, och därmed i praktiken styr bilen genom att luta sig åt vänster och höger. För en förbipasserande som ser henne bölja fram och tillbaka vid ratten, måste hon påminna om en entusiastisk allsångsfantast som lyssnar på en sjömanssång.
Vid ett tillfälle bad hon mig titta efter parkeringsmynt i facket mellan de främre stolarna. Jag lutade mig över facket för att se, och blev skallad av henne då hon samtidigt svängde åt höger. Samtidigt som jag höll om mitt stackars huvud förklarade jag sammanbitet för henne att barnagan varit avskaffad i 30 år, vilket bara besvarades med ett skratt och en klapp på kinden.
Nödvändig accessoar när man åker med min mor.
Bilturerna med modern brukar resultera i att ett antal cyklister får bestående psykiska men, men även detta går henne spårlöst förbi eftersom hon ändå inte sett dem.
Nu har hon alltså ångrat sig, och i eftermiddags satte vi oss i en trevlig bil för en provtur. Hon ville helst köra på landsväg med den, men jag insisterade (mot bättre vetande) att hon även passade på att köra inne i stan och parkera. Detta för att få bättre känsla för hur bilen betedde sig, på landsväg går ju de flesta bilar bra. Mycket motvilligt gick hon med på detta. En halvtimme senare var vi tillbaka hos bilförsäljaren, min moder med ett stort leende på läpparna och jag med ett stelnat skrik på mina.
Nu har hon köpt bil, och världen har återigen blivit en mer spännande plats att vistas på;)
Dagens limerick:
En hårfager kvinna från Dellen
fick höra ett tjut häromkvällen:
O, led mig men fort
till kärlekens port!
Hur hittar jag in genom fällen?
För övrigt anser jag att lapskojs är en bortglömd läckerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar