Denna morgon var vi i så god tid på plats att själva frampackandet var färdigt långt före öppningsdags. Vi bestämde oss för att, var för sig, titta lite på vad som erbjöds vid de andra borden. Jag gick fram till ett bord där en skolklass höll på att ställa fram en hel drös saker som inte var prismärkta. En entusiastisk förälder berättade att de sålde objekt som skänkts av klasskamraternas familjer, och att pengarna skulle gå till en skolresa.
Nu råkar det vara så att beroende på att vi säljer en del själva, besitter både Monique och jag en del kunskaper om vad saker och ting är värda (fast Monique påstår att jag vet ungefär lika mycket om gamla ting som en isbjörn vet om kokosnötter), och jag gav dem lite tips om hur en del av grejorna skulle prissättas. Bland annat plockade de upp en alldeles förtjusande och felfri tillbringare i engelskt porslin från 30-talet. De hade tänkt att sälja den för 5 kronor och jag sade åt dem att höja den till 30 åtminstone.
"Kokosnötter? Det är världens käk, kittlar dödsskönt i kistan!"
Jag gick vidare i min jakt på något oupptäckt guldkorn, men hittade inget av intresse och återvände till vårt bord. Efter några minuter kom Monique tillbaka med skuttande steg, vilket oftast betyder att hon gjort ett kap. –Titta vad jag hittade! kvittrade hon. Hon höll triumferande upp objektet framför mig.
Tillbringaren.
-Jag fick den för 40 kronor! Är jag bäst eller vadå?
-Nää, svarade jag och medan jag tuggade fradga berättade jag för henne om min historia med porslinspjäsen. Hon kallade mig dumbom, jag kallade henne för ett eländigt fruntimmer och så pussades vi.
En timme senare sålde vi den för 100 kronor till den ilsknaste människa som någonsin satt sitt hjul på en loppis. Permobiltanten.
Jag skrev om henne i inlägget ”Loppis-galopp del 2” (se länk). När jag såg henne rulla in genom entrén gick det rysningar genom kroppen på mig (men jag kunde till min lättnad konstatera att hon ännu inte monterat cirkelsågen längst fram på fordonet). Hon kände igen mig också, och vi tittade på varann med kisande ögon (ungefär som 2 duellanter i en Sergio Leone-western). Hon bestämde sig för att ta en vid cirkel förbi vårt bord, vilket resulterade i att hon kilade fast sig i ett bord på motstående sida. Hon svor och jag njöt av ögonblicket. Då bestämde sig Monique för att hjälpa henne. Tanten tackade för hjälpen och var hur trevlig som helst mot Monique.
Kisande duellanter
Efter att hon rullat vidare frågade jag Monique varför hon ödslade tid på skräcködlan. –Därför att hon, hurdan hon än är, alltid köper för mycket pengar av oss. Förresten så är du en fåntratt.
Jaha, varför skall alltid jag stå där med känslan av att gjort fel? Världen är orättvis!
En stund senare kom hon tillbaka, återigen fullastad med en besynnerlig blandning tingestar. En kasse Barbiedock-delar (mycket bisarrt), en kartong med gamla MC-tidningar och en hyvel. Hon stannade till vid vårt bord och pratade kärvänligt med Monique om tillbringaren. Hon köpte den, och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon skulle ha den till. Antagligen att slå in spik med. När hon så rullade förbi mig kunde jag svurit på att hon räckte ut tungan åt mig. Jag vände mig mot Monique för att se om hon också såg det, men hon var fullt upptagen med en ny kund.
Jag är en missförstådd man. Permobiltanten är ond och har förmodligen planer på att ta över världen. Eller åtminstone Oskarshamn. ;)
Dagens limerick:
There was an old lady of Kent,
whose nose was remarkably bent.
One day, they suppose,
she followed her nose
‘cause nobody knows where she went.
För övrigt anser jag att hockey-VM nuförtiden är rena gäspningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar