Riddare och indianer, den leken minns jag inte...

Gårdagens fantastiska väder inbjöd till diverse uteaktiviteter med barn och annat löst folk (grannar). Mina förmiddagsförsök till solande i hängmatta gick dock sådär. Ella och några andra barn lekte riddare och indianer, uppfattade jag det som (jag övervägde att berätta för dem att de två sorterna separerades både av en världsdel och något århundrade, men det var lönlöst eftersom de strax bytte skepnader till cowboys och samurajer).

Istället för vila fick jag ofrivilligt lära mig av den entusiastiske grannpojken att fraserna ”En garde!” och ”Touché” är japanska för ”Upp med tassarna!” respektive ”Dö, igelkott!”. Ella, beväpnad med lasersvärd á la Star Wars, nöjde sig dock med att utropa -SHIT MY GOD! Varje gång hon gjorde ett utfall mot cowboyen (eller om det var riddaren...en aning förvirrande det hela).

Haaaai!!! Ehhh....Parlez vous francais?

Jag beslöt mig då för att söka vila inomhus istället, men där satt Sara med MSN. Jag har då aldrig varit med om ett program med så många gräsliga ljudeffekter. Inom några minuter hade mina stackars gamla trumhinnor utsatts för skrikande gitarriff (kompis loggade in), domedagsklockor (dum kompis loggade in), skriande åsna (lärare loggade in), smäktande fioler (snygg kille loggade in) och så vidare...

Jag gav upp, tog bilen och åkte på en inhandlingstur istället. Mycket avkopplande i jämförelse.

I affären införskaffades ett bastant stycke flintastek, som jag planerade skulle få sluta sina dagar i våra längtande magar (snudd på poetiskt, men bara snudd...). Senare på kvällen var det så dags för grillning. Jag dängde på steken då briketterna befann sig i sitt mest gråa tillstånd (ett tillstånd som i alla andra sammanhang skulle betraktas som trist). En av grannarna frågade om att få lägga på sin fläskfilé samtidigt, och eftersom jag aldrig är så storsint som när jag står med grilltång i ena handen och en pilsner i den andra lät jag henne med glädje göra detta.

En flintastek ihop med en hel fläskfilé kräver en stadig grill, och denna knakade nu betänkligt av bördan. Det krävdes en del finess för att vända de båda praktfulla köttbergen utan att riskera att grillen for ihop som ett korthus. Då det var dags för flintasteken att vändas frågade Ella om man inte kunde kasta upp den som en pannkaka istället. Hade jag varit 20 år hade jag tveklöst testat, men erfarenheten sade mig nu att en dylik manöver med största sannolikhet skulle ta kål (eller kol) på grillen. Ella tyckte jag var tråkig.

Det hela avlöpte väl, och barnen kunde lägga sig mätta ytterligare en dag.

Idag åkte barnens mor, hennes sambo, Ella och jag för att åse Matilda som spelade säsongens premiärmatch i fotboll. De sparkade som fullvuxna karlar, både på boll, varandra och domare. Tränaren har tydligen drillat dem i att gå hårt in i närkamperna. Det gjorde de. Domaren blåste av ett antal gånger då någon låg och vred sig i gräset. Skådespelet var hårdare än vad jag förväntat mig men mycket underhållande. Matildas lag vann med 11-1.

Ella blev nödig när halva andra halvleken var avklarad, och under tiden vi var borta på mulltoan sparkades det in 4-5 mål. Typiskt. Efter att toalettbesöket var avklarat ville hon prompt se hur herrarnas toalett såg ut. Kan inte påstå att jag var direkt ivrig att visa, men i upplysningens tjänst gläntade jag på dörren åt henne. Därinne stod en pissoar som undertill mynnade ut i en tunna. Härlig syn, eller hur?

Ella tog mig i handen när vi gick tillbaka, och frågade mig; -PAPPA, ÄR DET INTE ÄCKLIGT ATT VARA KILLE? Hon var tydligen måttligt imponerad av sanitetsinrättningen för den manliga halvan av befolkningen. -Nja, svarade jag, men jag är ju ingen kille, jag är ju en pappa.
-SHIT MY GOD, DET TÄNKTE JAG INTE PÅ! skrek hon.

En vacker dag förlåter hon mig säkert för att jag luras lite...

Inget för pappor??

Dagens läkarjournal:

”Efter två dagar var knät bättre och efter tre dagar hade det helt försvunnit.”


För övrigt anser jag att SVT's Draknästet är riktigt underhållande.