Svänska Båkstäver igän!!

Hej och hallå, gott folk!

Jag har smugit iväg med min laptop till en intet ont anande svåger, som nu får ställa upp med internetanslutning i bloggandets heliga namn, amen.

Därav dessa underbara lokala vokaler återigen:)

Det är nyårsafton, och jag lovar att grannskapets snorungar redan under en vecka smällt upp ca 3 miljoner i smällare i diverse kalibrar.
Euro alltså.
Makalöst.

Men så är detta med fyrverkerier i praktiken en helig sak i detta platta land. Moniques bror Ivo (han med internetanslutningen) frågade mig om vi brukar köpa mycket fyrverkerier inför nyårsafton. Jag svarade honom ärligt att det aldrig skulle falla mig in att göra, snål smålänning som jag är.

I samma ögonblick jag sade det upphörde all annan aktivitet bland nederländarna i rummet. Alla tittade på mig med glasartade ögon och med stor misstro i anletsdragen.

Att inte köpa fyrverkerier är tydligen likställt med högförräderi, och jag fick lova att köpa åtminstone 1 raket till nästa år...

Min hatt väcker uppståndelse och kalabalik var jag än drar fram. Häromdagen blev jag uppmärksammad av 3 alkoholister som stod och frös utanför en butik. De fick syn på mig och började simultant att sjunga någon perverterad vilda västernsång. Jag log mot dem och låtsades dra mina 2 puffror och skjuta. Då log de allihop, och det visade sig att de faktiskt kunde ståta med ca 5 tänder....tillsammans!

"Jag brukar extraknäcka som biljettklippare på Flentåget."

Ha nu en härlig afton allihop, och GOTT NYTT ÅR!

Jag skriver så snart jag kan igen.


P.s
Lilla Blå:
Jag följde ditt råd och införskaffade ett gäng poffertjes. Fantastiska!

Friesland!!

Ja gott folk, jag befinner mig alltsa just nu i Leeuwarden, huvudstad i den Nederlandska provinsen Friesland.

Leeuwarden. Guds gava till manskligheten (enligt Friserna).

Som ni marker fungerar inte bokstaverna A, A och O (redan har skrattar jag nastan ihjal mig).

Jag maste givetvis passa pa att onska alla mina lasare och vanner en harlig fortsattning och ett fantastiskt nytt ar (se, hahahahaaaa!!!).

Idag tog jag och Monique en promenad i det vackra vintervadret vi drabbats av. Vi kom knappt 100 meter innan en frenetisk man med vagigt har och ilsken hund borjade tala till oss. Han berattade att han var alkoholist, precis som sin doktor (!), och att det inte var nagot att skammas for. Vidare fick vi (utan att be om det) veta att han ville kopa en klocka som later. Den skulle inte lata; Bim Bam Bom. Den skulle istallet lata; Bim Bam Kling! Medan han pratade sa avsondrade han mer saliv an en spottsugen lama. Nar vi slutligen lyckades slita oss fran hans hemska familjehistoria var jag alldeles fuktig i ansiktet.

Hur nice var det??

Vi vandrade vidare till det stora kopcentret. Till Nederlandarnas fordel kan namnas den goda smaken att halla stangt i affarerna under helger.

Dar borde vi folja efter.

Hur som helst sa kom vi fram till ett stand som salde Oliebollen (oljebollar), ett slags nederlandsk variant av donuts. Vi kopte varsin, och min sjal var sald for evigt (later roligt, va?). Hur javla gott som helst!

Hur nagot sa intetsagande kan vara sa javla gott ar en gata for de flesta.....dock inte for hollandarna...

De pudrade pa florsocker at oss, och Monique lyckades sprida sa mycket florsocker over sina klader att hon sag ut som en kokain-snortare som plotsligt drabbats av Parkinsons da hon skulle dra in godiset i nasan.

Hon ar elandig, det vet ni ju redan;)

Nasta rapport fran detta sallsamma land kommer snart, hall ut!

Puss pa er, och knuffels van Nederland!

UFO'n och dragspelande poliser

En härlig och snörik helg med flickorna närmar sig sitt slut. Pulkorna har använts så flitigt att det nästan sprutat eld efter dem i rena friktionsfrenesin.

Ella har börjat visa nya sidor, jag tror hon håller på att lockas över till The Dark Side. Det är främst närmaste systern Matilda som drabbas av hennes skakande och outgrundliga vrede. Själv har jag svårt att hålla mig för skratt, men jag återkommer om min lilla argbigga i ett inlägg längre fram.

Idag sålde jag en mystisk väggplatta (som jag inte blir klok på) i mässing till en dragspelsfantast.
Så här ser den ut:

"I come in peace! Take me to your leader!"

Vad ska man säga om den? Ovärdelig kulturskatt eller 2 kilo dynga? Monique tycker den förevisar ett ryskt UFO (med tanke på den stilistiska hammaren och skäran)

Dragspelsfantasten dök upp i eftermiddags för att betala den udda tingesten. I dörren mötte mig en äldre herre, utrustad med tjusigt skägg och bullrigt skratt.

-Haha!, skrek han när jag öppnade dörren. -Dig känner jag igen! Jag glömmer aldrig ett ansikte, har du stulit en cykel nån gång kanske, hahahaha!

Jag kände igen honom också. En numera pensionerad polis som brukade besöka skolklasser med syfte att berätta om polisarbetet och kanske stävja de ungas spirande kriminalitetsvisioner. Han besökte min klass säkert 3 gånger.

Och nu kände han igen mig...

Ska jag bli smickrad eller orolig? Lade han mitt stiliga anlete på minnet eftersom han redan då under skolbesöken fackat in mig under skurk-kategorin? Jag vågade inte fråga...

Vi samtalade om plattan en stund och jag frågade om han visste var den kom ifrån.

-Inte en jävla aning hahahaha, men jag kunde inte låta bli att köpa den, den ser ju helt sjuk ut! vrålade han. Sedan lutade han sig närmare mot mig och tillade med lägre röst; -Men jag tycker att filuren på den påminner om min svåger, HAHAHAHAHAHA!

Det sista skrattet blåste ur vaxet jag hade i öronen.

Han berättade vidare att han stora intresse i livet var dragspel, och att han både köper och säljer dylika. Jag mindes att jag sålt ett Hagströms dragspel för en tid sedan och nämnde detta för honom.

-Hagströms! Ha! Tacka vet jag Bugari, tonerna från en sådan hade till och med fått Sten Broman att sucka av vällust!

Skön kille!

"Fula fruntimmer är det djävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i djävlighet!" Sten Broman

För övrigt anser jag att en del trädgårdsbelysningar borde ha varningsskyltar för epileptiker.

Möten i snö...

Med en skock skollediga och vinterglada barn i huset, och med snön skimrande på utsidan lär det bli omöjligt att undvika en tur till Hjortberget imorgon. Hjortberget är upplysningsvis Oskarshamns fashionablaste skidbacke. Med sin svindlande höjd på 20 meter måste man ha syrgas vid toppen (eller en kopp choklad, det går också bra).

Höjden avskräcker nog ingen, det som istället gör en nedfärd så rasande spännande är att nedersta delen korsas av en pulkabacke. Det vill säga, det kommer folk farande från 2 håll, och detta ger ibland upphov till spännande möten i livet.

Vad jag kan minnas av mina undomsdagars krockar i denna djävulska backe är följande:

Jag fick en tant på miniskidor att göra Tyska hoppet i pik då jag klippte hennes ben med min helvetesröda pulka. Tanten svor och pulkan gick sönder.

Vid ett annat tillfälle åkte jag själv på miniskidor och lyckades trassla in dem i en mötande snowracer. Snowracern framfördes av en mycket söt flicka, men jag hade svårt att få fram några uppskattande ord till henne eftersom sammanstötningen hade fyllt min mun, näsa och öron med prima kramsnö. Mina halvkvävda grymtningar imponerade inte alls på henne.

Och en gång körde jag på en bonde.

Så, till denna gudsförgätna plats styr vi kosan imorgon.
Det är ok.
För det ska jag tala om för er, gott folk:
Hur farlig denna backe än verkar så är den som en ljum sommarvind mot kinden jämfört med att beträda en skridskobana samtidigt som denne arme Alfahanne. Ingen vacker syn alls.

Eftersom jag inte kan styra skridskorna så får jag vråla istället. Funkar rätt bra, folk flyttar sig för det mesta. Min åkstil är ganska svår att beskriva, men Monique säger att jag svänger med armarna uppåt ungefär som en orangutang. Snyggt, va?

Ger mig attan på att när vi kommer till skridskons förlovade nederland så ska orangutangen få uppträda igen...

Jaja, en dag i taget.
Imorgon skall Hjortberget betvingas på nytt.
Nya spännande möten:)

"Så här då?"

"Nej Hjördis, nu får du skärpa dig! Så där utför man inte Heimlich-manövern!"

Förresten..

vilket jävvla väder!

Jo, jag har varit upptagen med både små och stora spörsmål den senaste tiden (och är väl så fortfarande, lite grann), men nu känner jag att det kliar i skribentpekfingrarna (jo, pekfingervalsen är min favoritlåt framför datorn).

Imorgon kommer alla brudarna igen, denna gång under en veckas tid. Härligt! De små babianerna stannar hos mig till julafton och dagen efter drar Monique och jag ner till Leeuwarden, Friesland, Nederländerna i två veckor för att hälsa på hennes släktingar. Datorn följer med och min känsliga synvinkel också. Det betyder alltså inget avbrott i bloggandet för min del, och eftersom vi skall till ett kul land med ett kul folk (för att inte tala om Moniques släktingar, hennes pappa är som en blandning mellan Bruce Willis och Lasse Kronér), så kommer det finnas mycket att berätta om:)

Så, nu är jag igång igen! Skönt. Fortsättning följer....

Jamen...

jag är ju här ju!

Jag håller på att sälja min själ till kommersen förstår ni, och ska bara traggla med att få till lite annonsering här....straxxx klar :)

Imorgon...

...startar vi vintersäsongen på Alfabloggen! Kram!

Återkommer strax...

Hej!

Tiden räcker inte riktigt till för bloggandet just nu, men jag är snart tillbaka igen.

Kram på er, och håll ut!


//AlfaTomten

Nu kan hon inte bli Anna Änka i alla fall...

Expressen , AB , HD


Herreminje, vart är världen på väg?

Ankparet går skilda vägar! Efter ett antal magnifika bråk i Ankdammen (Parets hem) har nu gamle Paul surnat till rejält och lämnat in om skilsmässa ifrån sin snattrande fru.

I och med detta borde detta års största tidningsanka snart vara ett minne blott.

Nej förresten, den broskgnagande ankhonan vet nog vid det här laget hur man håller sig kvar i rampljuset.

Vi följer fortsättningen med trötta sinnen....

"Min man Paul skrev nästan musiken till Glada Ankan....öhh jag menar Änkan! I alla fall var han född på den tiden....tror jag...äh va fan, skit samma, huvudsaken är att jag har en perfekt kropp!"

Lilla Mondegreen-prinsessan...

Hallå igen, gott folk!

Mina långa krönikor lyser med sin frånvaro för tillfället, men istället låter jag er njuta av min yngsta dotters framfart i våra hjärtan.

Nu har flickebarnet även skapat en helt egen Mondegreen också (feltolkad sångtext). Om ni råkar vara nya läsare till denna anspråkslösa ursäkt till blogg, kan jag med glädje dirigera er till ett synnerligen nöjsamt inlägg av undertecknad, "Ursäkta mig medan jag kysser den här killen". I detta inlägg förklarar jag fenomenet Mondegreen mer grundligt.

Med detta sagt (eller skrivet..), åter till Ella!

Tidigare ikväll hörde vi henne tralla på en sång i bakgrunden. Musikaliskt bevandrade som vi är, konstaterade Monique och jag att den aktuella trudelutten var "Sex Bomb" med Tom Jones. Däremot lät inte texten riktigt rätt.

Vi hyssjade på varann och smög närmare för att lyssna på tösabiten som bäddade ner ett gäng dockor medan hon trallade för dem.

När vi kommit tillräckligt nära kunde vi höra, och minsann, hade hon inte lyckats smyga in en smula diskbänksrealism i texten;

-6 BARN, 6 BARN, JAG HAR 6 BAAARN!! DOOBEDOOBEDOOBEDOOBEDOOBEDOOBEDOOO!!

Ska jag bli orolig?

Inte lätt att skriva ner dessa rader, de 2 äldsta döttrarna har drabbats av AC/DC-fnatt och spelar Highway to hell, medan de dansar polka.

Tinnitusen....ajajaj...

"6 barn, 6 barn, JAG har 6 barn!!"

Vad hette tigerfan nu igen??

Tidigare denna kväll utspelade sig följande konversation vid matbordet.

Ella: -VAD HETER DEN DÄR DUMMA TIGERN I DJUNGELN NU IGEN??

Jag, Monique, Emelie, Matilda: -Va?

Ella: -JA, DEN DÄR DUMMA TIGERN, NI VET...I FILMEN!!

Jag, Monique, Emelie, Matilda: -Va?

Ella: -NU KOMMER JAG IHÅG!! SURIKAT!!

Monique: -Nej, det är ju Timon.

Ella: -TIMON ÄR VÄL INGEN TIGER?

Jag, Monique, Emelie, Matilda: -Nää.

Vid det här laget inträdde en viss förvirring runt bordet..

Ella: -NEJ, JAG MENAR SURIKAT!! HAN SOM ÄR DUM MOT MUGGLI!!

Jag, Monique, Emelie, Matilda: -Muggli?

Ella (märkbart irriterad på våra tröga sinnen): -JAAA, MUGGLI!! SURIKAAAAAT!!

Tystnad....

Ella: -VÄNTA LITE HÄR NU....HAN HETTE JU PELLE KHAN!!

Jag, Monique, Emelie, Matilda: -Pelikan?

Och så fortsatte det.

En kvart senare stod det klart att vi hela tiden talat om Shere Khan och Mowgli i Djungelboken.


Pelle Khan....:)

Pelle Khan. Djungelns tyrann.

Sängen - inte enbart för sömn och sex

Kreativitet är häftigt.

Hotellrum är tråkiga.

Tråkiga hotellrum är bra för kreativiteten, och för motionen (uppenbarligen).

På sidan bedjump.com kan man med ett leende bevittna dessa uttråkade människor som gör det bästa av situationen och fixar till några snygga moves i luftrummet över sänghalmen.

Japp, glöm snarkandet och sexet (nja, kanske inte förresten) och börja fota!

"Up, up and away!"

AB , Expressen

Fulsnyggt?

Betrakta ordet "fulsnygg"

Här följer fortsättningen på det andlöst spännande inlägget om senaste loppisen i folkets park.

Så kom ett parant fruntimmer med en kasse-bärande passgångare i släptåg (hennes man alltså). Hon gick med målmedvetna steg fram till vårt bord och pekade på det mest patetiska försök till hemmagjord bordsdekoration jag någonsin sett. Det skulle föreställa en gran, men det rörde sig om ett antal konstsnöbeströdda pinnar som tvinnats runt en stång på det mest obscena vis. Man kunde tro att konstnären bundit pinnar med ena handen och samtidigt slagits med ett vildsvin med den andra. Jag minns inte ens hur vi kommit över den, men antagligen var jag drogad eller sövd vid tillfället.

-Den här! skrek damen, Den vill jag ha! Den är så jävla ful så den är snygg! Precis som min man brukar säga om mig, HA HA HA HA HA HAAA!

Den hittills passive bäraren glodde indignerat på hennes nacke. Sedan himlade han med ögonen, lutade sig fram mot bordet och väste mellan sammanbitna tänder;
-Nu för tiden säger jag enbart första halvan av meningen!

Damen vände sig med smalnande ögon mot sin upproriske bärträl, och för ett ögonblick fruktade jag att hon skulle bita huvudet av honom....men istället kom ett rungande skratt;
-AHAAAHAAAHAAHAHAHA!
Om arsenik kunnat skratta, hade det antagligen låtit på samma sätt.

Hon betalade för det obscena gran-kadavret och placerade den (onödigt hårt, tyckte jag) i makens armhåla, och så stormade hon vidare.

Vem behöver gå på bio när man på en loppis kan bli åskådare till fullfjädrade Lars Norén-pjäser med inslag av buskis?

Norén......Kungen av buskis!

Fulsnygg, ja..

Om jag bild-googlar ordet får jag bl.a följande förslag;

Tja, jag vet inte....personligen är jag svag för teak och skinn, och dessutom tycker jag Caroline är busigt snygg (samtidigt som hon påminner om ett John Bauer-troll).

Vad tycker ni är fulsnyggt?

Arvstwist

Hej igen!

Mycket att göra....dagarna rusar framåt, och jag med dem.

Som ni kanske märkt så har jag samma bakgrundsfärg här på bloggen som tidigare. Arvet täckte på ett ungefär bensinkostnaderna för resan (i alla fall dit), så jag lär väl skriva vidare här på egen hand:)

Däremot var det desto skojigare att träffa släktingarna, skummare samling individer får man leta efter!

Tillåt mig presentera min brylling Kenneth och hans mamma Doris.

Så här såg det ut när kusin Tyko vann omegaklockan som vi inte kunde enas om.

Roligt var det i alla fall! Många av ansiktena hade jag inte sett sedan barnsben, och det var omöjligt att inte förundras över hur de åldrats. Jag blev snart nog själv varse om att tiden inte stått stilla för min egen del heller.....en av farsans kvinnliga kusiner kom framhaltande och spände ögonen i mig;

-Är inte du Görans pojk?

-Jo, visst är jag det! skrek jag (ifall hon var lomhörd...det såg så ut). Hon ryggade tillbaka för min röst och muttrade;

-Du var ju söt en gång i tiden.

Sen gick hon.

Tack, tack...varje möjlighet till ego-boost är välkommen.

Dagen efter var det så åter dags för en omgång loppis i folkets park. Julen var temat för dagen, och vi bullade upp den ena julkrafset efter det andra. Kvällen före innehöll några glas vin, och nu påstod Monique att min näsa var tillräckligt röd för att jag skulle kunna ikläda mig ett par horn och agera Rudolf vid säljbordet.

-Nej förresten, du kommer ge de stackars barnen men för livet. Ställ dig här bredvid mig istället, ta på dig hatten och försök se söt ut.

-Ingen idé, svarade jag sanningsenligt, jag har uppenbarligen inte varit söt sen jag var liten.

Hur söt jag nu var eller inte, så löpte försäljningen på fint. Jag höll hela tiden ett vakande öga på när min svurna loppisfiende och eviga Nemesis, den livsförnekande PermobilTanten, skulle dyka upp. Det gjorde hon aldrig. Hon har inte varit där de senaste 3 gångerna faktiskt. Jag börjar bli orolig.

Tänk om hon vandrat vidare (eller åkt)? Vem ska då skala av mina hälsenor med permobilen? Eller fräsa som en bindgalen katt då jag talar om priset på Kockumsfatet? Eller kvittra förtjust då hon talar med Monique eller barnen, och bara räcka ut en skrynklig tunga åt mig?

Jag behöver min motståndare. Jag behöver lägga ut häftstift i gången och välta klädställningen över permobilen med ett "OJSAN!".

Jag saknar henne....

Ögonlocken fladdrar på mig, jag fortsätter utlägget i inlägget imorgon....

För övrigt är det ganska roligt att se Monique bli en rodnande och fnissande 10-åring varje gång hon ser en regskylt med nederländska könsord.

Arv-attack på 2 sätt!

Jaha, gott folk!

Idag inträffar 2 speciella saker.

1. Ska med min bror på bouppteckning efter en barnlös äldre släkting. Har ingen aning om vad detta innebär, men blir jag snuskigt rik så ändras min bakgrundsfärg på bloggen till guld. Dessutom anställer jag då en spökskrivare som får skriva bloggen istället, medan jag tar itu med världsproblemen med en stadig Ardbeg i handen och en Cohiba i mungipan, sittande i min läderfåtölj i mitt engelska bibliotek.

Vi kommer träffa ett antal släktingar som jag inte sett sen Jura-perioden, känns det som. Det kan bli en munter parad, tänk er Banderiljärerna (tror jag det hette) och Picadorernas intåg på arenan i "Tjuren Ferdinand". Sådana är vi allihop i min släkt:)

2. Idag kommer de....vargflocken....flickorna Lavin.....prinsessorna av Kaos.....döttrarna!

I två veckor ska min tinnitus blomstra, och det är helt underbart!


Återkommer med rapport i afton.

Matlagarhannen!

Frrrreeeeedaaaaag!

Ja, Scania-fredag vill säga. På grund av de ekonomiska hemskheterna i världen har vi just nu mer helg än arbete, något som kanske skulle tilltala många, men jag tycker det är skumt.

Det är snudd på att man börjar se fram emot arbetsdagarna istället, hur lustigt är inte det så säg?

Nå, denna påtvingade helg skall i alla fall startas med god mat, banne mig!

Först skall fläskfilébitar brynas i smör, en stund därefter skall ett gäng trattkantareller få möta sitt öde ihop med köttet. alltihop skall bli gyllenbrunt. Salta och peppra. Efter bryningen (heter det så? ...bryningen...brynandet....brynigheten) hälls en blandning av creme fraiche och kantarellfond.

Rör om eländet och låt småkoka några minuter.

Strö över färsk timjan.

Servera med ris eller pasta (vi tar farfalle denna gång)

Njut av maten med en rioja till:)

Trevlig helg!

Lost in translation 2

Tequila-diset från i lördags har nu skingrats, och sombreron befinner sig i välförtjänt vila i garderoben. Kalaset var mycket lyckat....men blött!

Så efter en viss post-mexico-apati känner jag mig nu redo att fatta penn....tangentbordet igen!

Det här med dåliga översättningar ligger mig varmt om hjärtat, och nu är det dags för ännu en duvning i detta kontroversiella men ack så underhållande ämne.

Då kör vi:)

Tv-serien Vänner:
Pojkarna leker Power Rangers, och när det är dags att förvandla sig till superhjältarna så skriker de; -It's morphing time!

Översättaren, som antagligen var mer van att arbeta med djupare och mer drogrelaterade draman, snitsade till det;
-Dags för morfinet!

"Knarkardags!"

Filmen Roxanne:
Steve Martins långnäste brandchef har talets och skriftens gåva, och hjälper sin unge kollega att med välskrivna och poetiska brev charma Daryl Hannah. Vid något tillfälle tvingas den unge, och inte riktigt lika vasse, kollegan att själv författa ett brev till henne. I brevet står bland annat;
-Check the box if You like me.

Sätt kryss i rutan om du gillar mig, den meningen har nog många av oss skrivit i vår ungdom då kärleken slog till (eller kanske i vuxen ålder också, vad vet jag).

Den känsliga översättningen löd;
-Kolla lådan om du gillar mig.


Miniserien Wild Palms:
Två av huvudrollsinnehavarna träffas för första gången på många år, och följande meningsutbyte uppstår då de nostalgiskt blickar tillbaka;
-Remember Star Trek?
-Sure! Beam me up, Scotty!

Även om man inte är ett Star Trek-fan, har väl de flesta hört ovan nämnda uppmaning när kapten Kirk önskar bli uppstrålad i skeppet. Det hade inte denna översättare....
-Kommer du ihåg vår startteknik?
-Visst! Slå mig på käften, Scotty!

Gamle kapten Kirk är måhända tandlös eftersom det kostar honom en käftsmäll varje gång han vill ombord på USS Enterprise

Vet inte vad filmen hette, men översättningsmissen är underbar;
Två segelbåtar tävlar mot varandra, och plötsligt börjar den ena dra iväg med en faslig fart. En besättningsman i den andra båten utbrister;
-Look at their speed! They must have an engine on board!

Inte konstigt att man misstänker fusk och motorer när båten sticker iväg på det viset. Översättaren är dock inne på ett annat spår, ett spår som antagligen skulle tilltalat John Wayne;
-Titta vad fort det går för dem! De måste ha en indian ombord!

Avslutningsvis vill jag bara omnämna översättningar som i sig inte är direkt felaktiga men som ändå inte passar i sammanhanget. Stillösa översättningar, helt enkelt. Jag tar mig friheten att citera Huskorset (som för övrigt har en mycket läsvärd blogg) som lämnade följande kommentar hos mig vid förra tillfället jag tog upp översättningsmissar;

"Tom Cruise spelar advokat i en film jag tyvärr inte minns namnet på, det är slutuppgörelse i rättssalen och Jack Nicholson sitter i vittnesbåset och ljuger sig blå.
Tom Cruise tröttnar och vänder sig vilt om, pekar på honom och vrålar "LIAR!"

"Ljugis!" löd översättningen. Ridå."

Tack igen Huskorset för den godingen!

Detta är ett typexempel på en stillös översättning, som kan vara minst lika rolig som en rent felaktig.

Jag minns att den första säsongen av thrillerserien ”24” innehöll ett otal svenska fraser som inte använts sedan pilsnerfilmsepoken. Jack Bauer slängde sig med uttryck som ”Dra mig baklänges!” eller ”Dra på trissor!”

Självklart ett trevligt initiativ att återuppliva gamla fraser, men frågan är om det passade ihop med Kiefer Sutherlands buttre rollfigur...

Läste idag att man gett sig på att göra nyöversättningar av kultikonen Jack Kerouac's verk. Detta kritiserades i tidningen just på grund av det faktum att ingen av översättarna (varken då eller nu) lyckats fånga den ursprungliga stilen i böckerna.

Ett dråpligt exempel;
Dean, en av rollfigurerna i boken ”On the road” (På väg), skriker upphetsat ;
-Whooee!, då den stora resan skall påbörjas.

Om man nu överhuvudtaget måste översätta det uppsluppna kofösarskriket (vilket man inte behöver), skulle ”Jippie” vara det som kommer närmast i svenskan vad gäller känslan.

Vad översättaren valde?

-Tjoflöjt!


Fantastiskt, eller hur?
Jo, det är det...även om översättningarna inte tillhör de bästa är de ju fortfarande sanslöst roliga:)

"Tjoflöjt!"

Wild Fest?

Strax, förstår ni gott folk, skall jag och min Monique trampa iväg på ett vildavästernkalas. Jag skall vara mexikan och har dagen till ära odlat fram en brutal mustasch, den sticks så mycket att Monique föreslog att jag skulle skura spisplattorna med den.

-Eländiga kvinna! vrålade jag och så dansade jag en tungsint jenka, precis som mexarna gör när de är vredgade på sina fruntimmer...eller var det polka förresten?? Hmmm, det var i alla fall inte lambada.

Nåväl, skit i det!

Innan jag lämnar haciendan för aftonen så ska ni få ta del av lite Purre-material igen.

Denna gång handlar det om roliga meningsbyggnader i romaner. Att använda ett målande bildspråk är inte så lätt, fällorna är många. Håll till godo;

-Greven bröt tystnaden med en stum nick.

-Markisen drog en djup suck på sitt modersmål.

-Ha! utropade han på portugisiska.

-Hur är det med dig? frågade Honoria. -Jag är alldeles våt, svarade han torrt.

-Vid bäckens strand satt en flicka och mjölkade en ko, men i vattnet såg det omvänt ut.

-Fadern reste sig med glaset i sin hand, såg ut över den bidande barnaskaran och sade med av rörelse darrande stämma: Forts. följer nästa lördag.

-Herr greve, sade han. -Ni har ruinerat mig, ni har krossat mina föräldrars hjärtan, ni har skövlat min dotters lycka och ni har rymt med min hustru. Men tag er i akt! Gå inte för långt!

-Hon satt som en marmorstaty och smålog som endast marmor kan småle.

-Den förskräckliga underrättelsen krossade hans hjärta, och han sjönk avdånad till golvet. När han reste sig, var han död.

-Hon gick över gräsmattan, saftig och grön som endast i juli.

-Morgonrodnandens gyllene sardin simmar, knuffande solen i akvariet på berget.



Ha det gott, mina vänner.
Caramba på er!

Sluta småle!

Paketerarnas drottning har lämnat oss

Den ena halvan av konstnärsparet Christo, Jeanne-Claude Denat de Guillebon har avlidit.

En sorgens dag för alla.

De båda lyfte kärleksfullt fram paketinslagning till konstens och finkulturens högplatå.

Världen fick upp ögonen för deras spektakulära projekt vid inslagningen av bron Pont-Neuf i Paris 1985. Fransmännen var mäkta stolta och imponerade "Magnifique!!", medan vi svenskar skakade lätt på våra huvuden och undrade hur mycket spektaklet kostade.

Amerikanerna lät som vanligt som ihåliga ekon av Tony Tiger när de uttalade sig, "Great!" De var riktigt avundsjuka på att de i deras ögon stroppiga fransmännen skulle bli först med ett sånt paket.

10 år senare slogs riksdagshuset i Berlin in, tjusigt värre!

Paret Christo skapade till och med korallrev av textil runt några öar!

Nu är det dags för oss vanliga dödliga att med våra egna presenningar hylla dessa draperingsgudar!

Jag gick ut och kollade in grannens egna ödmjuka hyllning. Se nedan;

Grannen kallar sitt konstverk: "7 år kvar till taklagsfest"

Ut och drapera gott folk!

SVD , Sydsvenskan , GP

Grannlänets mjölk är godare

Läser i Aftonbladet om den 81-årige australienske mannen som fick i uppdrag av sin fru att åka och köpa hem lite mjölk.

Nära 60 mil senare, när bensinen höll på att ta slut, gick det upp för honom att han kanske kört fel...
Han berättade efteråt att han hoppades få se sin hustru igen, och att han verkligen gillar att köra bil.

Skön gubbe. Lätt förvirring är en parameter som kan ta med dig på ditt livs resa. Jag säger ofta till Monique att inte skicka mig för att handla. Skulle hon be mig åka och köpa några liter mjölk så kommer jag i bästa fall hem med kakor och korsordstidning.

I värsta fall gör jag som gubben och kommer tillbaka 6 månader senare med en jak:)

Jag är definitivt i riskzonen för att virra bort mig, men det gäller att omfamna de nya situationer man kan hamna i. Inte bara gilla läget, utan älska läget!

"Hur jag hamnade i Anderna? Det vet väl för fan inte jag, jag är från Kreta, och allt jag minns är att jag tog mopeden för att åka och köpa lite blomjord!"

Skomakare, bliv vid din läst!

Idag tänkte jag gotta mig i alternativa karriäräventyr. Eller rättare sagt, karriäräventyr man borde låtit bli...

Popstjärnedrömmen verkar finnas med oss redan från födseln, och det har ingen betydelse om man råkar vara sotare, brandman, husockupant eller politiker. Drömmar är bra, men för en del bör det bara stanna där. Det spännande är när någon, inom en annan bransch redan upphöjd person, drabbas av stora popfebern.

Då, mina vänner, skrivs kalkonhistoria:)

Låt oss börja i sportbranschen:

Den förnämlige Carl Lewis kan väl tveklöst benämnas 80-talets störste idrottsman. Med 9 OS-guld och 8 VM-guld i bagaget kan man tycka att det finns stjärnstatus så det räcker och blir över.


Men icke då!
Han var prompt tvungen att pröva sina musikaliska vingar också, den stollen! Hans kulturella utflykt resulterade i en sörja som inte ens hans mor kunde förlåta honom. Se själva! Lägg särskilt märke till hans djärvt skurna baddräkt....

Så långt ifrån guldmedalj man kan komma...men han fick i alla fall vänslas med en tant i bastun på slutet:)

(följande 2 rader skall sjungas á la Owe Thörnqvist)

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?

Jo, en Dallas-karaktär!

Svärmorsdrömmen Patrick Duffy (Bobby Ewing i Dallas) såg sig kallad att även välsigna världen med sin sång. Världen var inte redo. Världen är fortfarande inte redo... Stackars sångfågeln Mirelle Mathieu måste blivit erbjuden ett okänt antal tryffelsvampar för att sätta sin egen karriär på spel på detta vis. För säkerhets skull sjöng de i Europa. Hade de gjort det i Texas hade de blivit skjutna bakom en lada.

Utan att hämta andan klafsar vi vidare i detta smaklöshetens träsk....och vem träffar vi på nu då, om inte självaste Mr Spock himself, Leonard Nimoy! Att vara den mest kultförklarade rollfiguren i den mest kultförklarade serie dög inte åt denne långörade Vulcan-bo, som alltså inte heller han kunde hålla sig borta från skivstudion.

Man kan lätt föreställa sig att regissören till denna skapelse kommer ifrån en mycket roligare planet än vår. Den gode Nimoy skrålar en text om Bilbo Baggins (Tolkien, ni vet), medan 5 uppenbarligen påtända kvinnor med Spocköron kastar byxor på varandra!! Makalöst! Se själva:

Man får hoppas att någon förbarmade sig över mänskligheten och ströp producenten...

Vidare skall vi nu njuta (?) av hur den muskulöse Mr T (A-team, Rocky3) helt på egen hand lyckas med konststycket att på mindre än 30 sekunder göra en personlighetsvandring från hårding till fåntratt.

Lägg gärna märke till de 3 bakgrundssångerskorna, de är så samspelta! Man kan ana att de övat i minst 30 sekunder på sina moves....

Mr T's jobberbjudanden efter detta framträdande begränsades till antingen kakförsäljare eller slamsugare.

Huvaligen!

Nej, gott folk!

Det finns bara en Alfahanne som har talangen som krävs för att greppa mikrofonen emellanåt. Min egen favorit Bruce Willis.
Alltid cool. Alltid rätt.

En sista sak, som inte alls har med ovanstående att göra:

Jag fick berättat för mig att minstingen Ella (som nu är med sina systrar hos sin moder i 2 veckor) en kväll suttit med de andra vid TV'n, djupt försjunken i tankar. Plötsligt harklar hon sig och frågar (självklart i sedvanlig volym) moderns sambo;

-VAD HAR NOSHÖRNINGAR FÖR FAVORITFÄRG?

Fundera på den, kära läsare.

Hon tänker lika förvirrat och abstrakt som sin gamle Alfapappa, hon kommer klara sig bra:)

"Favoritfärg, undrar du? Jaa, jag vet inte.....men min mamma säger att jag alltid ser rött!"

Lost in translation!

Igår kväll bevittnade min kvinna och jag ”The Ugly Truth”, en småputtrig men givetvis förutsägbar romantisk komedi (förutsägbarheten hör liksom genren till, det är ju inte direkt Bergman eller Norén vi snackar om här).

Filmen var en nedladdad sådan, med inbränd svensk text, dvs någon glad amatör hade bemödat sig att på eget bevåg översätta filmen och lägga på svensk text. Dessa typer av översättningar varierar i kvalitet.

Kraftigt.

Ibland är de så hejdlösa att de tar över själva filmupplevelsen, vilket kanske inte alltid är meningen. En tungsint Vincent Gallo-film kan på detta sätt förvandlas till en buskis á la Stefan och Krister.

”The Ugly Truth” drabbades även den.
I en scen berättas om en idé om att göra en intressant intervju med Sacramentos borgmästare, då den manlige huvudpersonen plötsligt utbrister något i stil med;
-The only way that guy could be interesting is if he would confess that he’s had sex with 14 crack whores and a german shepherd!
Vilket glatt översattes till;
-Enda sättet för den där killen att bli intressant skulle vara att han erkände att han haft sex med 14 knarkhoror och en tysk fåraherde!

Man kanske inte ska begära att en amatöröversättare känner till att German Shepherd är det engelska namnet på schäfer, men skojigt blir det:)

Mer problematiskt är det när felöversättningen görs av en yrkesman. Inte alls lika ofta förekommande, men det inträffar! Minsann!
Jag minns den populära serien Fresh Prince in Bel Air med Will Smith. Där utspelade sig följande dialog när Smith skulle ta farväl av en vacker flicka;
Smith: - Are You sure You can’t stay?
Flickan: - No, there’s a 747 with my name on it.

Tjejen kunde ju inte stanna då hennes Boeing 747 hade hennes namn “skrivet på sig”.
Översättarens kunskaper om flygplansmodeller visade sig dock vara starkt begränsade, eftersom översättningen löd;
-Nej, mitt plan går kl. 19.47!

Bra gjort, översättaren!

Herreminje, vad tiden går! Denne Will är ganska långt ifrån Seven Pounds-Will, eller vad tycker ni?

Ett annat exempel jag minns är serien Lois och Clark, den populära Stålmannenserien ni säkert kommer ihåg.
I någon av säsongsavslutningarna grips skurken Lex Luthor. När polisen för bort honom går de förbi hans sekreterare, Miss Jones, och när Luthor möter hennes blick förstår han att hon förrått honom, och han säger;
-Et tu, miss Jones?

En tydlig hänvisning till Julius Caesars berömda sista ord, då denne förstår att hans bäste vän Brutus svikit honom och istället är en av hans mördare; -Et tu, Brute! (Även du, min Brutus!)

Denna (i alla fall i mina öron) tydliga passning gick översättaren helt förbi.
Han eller hon försökte inte ens få ett sammanhang, utan chansade på;
-Ett verktyg, Miss Jones?
Jag visste inte om jag skulle skratta eller tugga på bordskanten.

Det finns massor av exempel på bristfälliga översättningar. Oj nu kom jag på en till!

Jag tror det var filmen Rambo 3 (eller 25, svårt att säga).
Rambos kompis har just sprungit ut ur en grotta, och vid utgången väntar han på att vår hårfagre och känslige hjälte ska komma efter. Det dröjer, och så hör man en öronbedövande explosion inifrån grottan, rök väller ut och några sekunder senare kommer även den gode Rambo, ylande och med rykande hårtoppar. Kompisen säger:
-How are You?
Rambo svarar;
-Well done!

Vilket i sin tur bevisar att vår grovhuggne hjälte i alla fall vid ett tillfälle besökt en restaurang (och att han har ett visst sinne för humor!). Han kände sig alltså välstekt efter explosionen.
Översättaren däremot har antagligen aldrig beställt annat än Happy Meal, skulle man kunna tro.

Översättningen;
Kompisen; -Hur är det med dig?
Rambo; -Bra gjort!

Tror ni översättaren kände sig nöjd efter den prestationen? ”Där fick jag till det, höhöhö!”

"Adriaaaan!" Nej visst ja, det var ju Rocky...

Som tur är finns det undantag. Det finns de översättare som ställs inför svåra utmaningar, och klarar dem galant. Ibland till och med bättre än på originalspråket.

Återigen får mitt Alfaminne arbeta, och jag finner en gammal film med Jerry Lewis.
Jerry spelade bl.a en galen nazistofficer. I en scen pekar han på ett fotografi föreställande en soldat, och vrålar sedan till sina adjutanter i rummet:
– Do you know who this man is?

– No.

– It's Max!

– Max who?

– Max no difference!

Översättarens eleganta lösning;

– Vet ni vem denne man är?

– Nej.

– Ove!

– Vilken Ove?

– Ove Sentlig!

Här kan man inte annat än buga. Briljant.

Hur kommer det sig att Ingmar Bergman missade Jerry, denne karaktärsskådespelare av rang;)

Hur är det med er, kära läsare? Känner ni igen er i detta, eller är det återigen svår töntvarning på mig?

På med hjälmarna, gott folk!

Jaha, nu ska alltså den schweiziska helvetes-partikelaccelerator-maskinen startas igen.

På med cykelhjälmarna och kura ihop er i fosterställning under köksbordet för nu vankas det svarta hål och annat skoj, åtminstone om man ska tro det mina barn skrek och yrade om i den apokalyptiska feber som rådde bland ungdomarna för ungefär ett år sedan.

Inte ens svinisen kommer i närheten av den makalösa psykosen. Hujedamej...

Nå, är man väldigt orolig för protonkrockarens framfart, kan det vara skönt att veta att det inte krävs så mycket för att sabba den.

I veckan så flög nämligen en målsökande fiskmås med en baguette i näbben över anläggningen. Den släppte några väl valda smulor ner i maskinens elstation, och så var acceleratorn utslagen i ett antal timmar.

Om vi då tänker oss att en tränad pelikan släpper ner en stelnad skogaholmslimpa på liknande sätt, så är vår framtid säkrad i åtminstone 3 år framåt.

Baguetten, helvetesmaskinens svurne ärkefiende.

Apropå apokalyps så bevittnade Monique och jag spektaklet ”2012” på bio i förrgår. Vilken dynga. Fantastiskt välgjorda effekter, visst, men det räcker inte hela vägen. Klar besvikelse!

Det mest spännande med biobesöket var nog den käcke yngling som satt framför oss. Han stegade halvdansande fram till sin plats iförd gummistövlar och Fjällräven-jacka med kapuschongen uppe. När han väl satt sig såg man kapuschongen vicka fram och tillbaka i takt med den musik han lyssnade på (detta är ett antagande eftersom det inte gick att avgöra om lurar fanns eller ej.

Efter en stund tog han av sig jackan, och avslöjade ytterligare ett plagg med huvan uppe. Det var som att beskåda kapuschongvarianten av en rysk Babusjka-docka (ni vet en sådan man öppnar för att finna en till, och en till, och en till....). 2 (!) avklädningar senare hade han fortfarande huva, och nu hade jag stora problem att hålla mig för skratt. Att huvudbeklädnad på en pojk kunde vara så roligt! Skit samma att filmen var dålig, kapuschongpojken gjorde besöket värt pengarna:)

Jag vill också bidra till underhållningen, så nästa gång jag går på bio skall jag bära en sombrero. Caramba!

SVD , DN

Öron har man fått för att höra fel med

Härom dagen råkade vi ut för en vardaglig Mondegreen, det vill säga en feltolkning av vad vi hört.

Monique och jag sitter i bilen och lyssnar förstrött på en av de i sig fantastiskt enerverande reklamradiokanalerna. Där pågår någon sorts infantil lyssnartävling (minns inte vad det gick ut på, men det var något i stil med att gissa hur många ”i” det är i namnet Victoria, och den stackars tävlande svarade 18 eller nåt...förmodligen hörde han fel och svarade på hur många gånger han slagit huvudet i dörrkarmen), och när tävlingsmomentet är avklarat får personen i fråga tala om vilken låt som ska spelas därnäst.

Mannen svarar: -Punkrocker!

Inga konstigheter egentligen, problemet var bara att han kom ifrån Kalmartrakten och med kalmaritiskan är det så fiffigt ordnat att alla ”r” försvinner i dagliga talet (grilla korv blir ”gilla kååv”). Följaktligen hör både jag och min frisiska kvinna att han säger ”Pannkaka”, och en viss förvirring uppstår i bilen. Monique tror att de börjat prata recept och jag undrar hur fan man kan önska en låt med en sån fånig titel...

Sedan börjar Sandie Thoms stämma ljuda i högtalarna, och vi är med på banan igen. Skillnaden är nu att denna låt är förstörd för gott. För mig låter texten numera så här;
”Oh, I wish I was a pannkaka with flour (mjöl) in my hair."

Fasiken, den blev bättre så! Lyssna själva ikväll, är det inte så att den ska sjungas i Idol i afton?

"Ge mig en puss, Gunvor!"

"Javisst Ruben! Mmmmmmm....du smakar pannkaka!"

Minns när jag gick på högstadiet och fick uppdraget att i ämnet samhälle gå och intervjua en äldre släkting angående politiska skillnader i massmedia.

Jag valde ut min farfar (frid över hans minne). Han ställde förstås upp, mallig för att blivit utvald. Jag frågade honom om den politiska åsiktsskillnaden mellan Aftonbladet och Expressen, mellan DN och SVD och slutligen mellan Aktuellt och Rapport. När jag frågade om de sistnämnda tittade han skarpt på mig och undrade om jag inte var för liten för sånt. Jag svarade förvirrat att jag bara läste innantill ur det material jag fått från skolan.
-Hmpf, jaså! fnös farfar, -Jaha, låt mig se.....I den ena så är det lätta korsord men å andra sidan är tjejerna mycket snyggare i den andra!

Om en svartvit flugsnappare flugit förbi mig i det ögonblicket hade den genast byggt bo i min mun....jag begrep ingenting! Med stor förvåning men med ännu större intresse åhörde jag farfars utlägg om kameravinklar och trevliga miljöer, men framför allt om nakna kvinnor.
Han hade förstås missförstått mig och antagit att jag frågat om skillnaden mellan de klassiska herrtidningarna Fib Aktuellt och Aktuell Rapport, och medan han berättade antecknade jag ivrigare än jag någonsin gjort :)

Mina klasskamrater lyssnade storögt och med vördnad under min redogörelse. Läraren var dock inte lika imponerad.

Gamle farfar, han var en rolig man och han skrattade gott åt fadäsen efteråt.

Imorgon är det loppisdags igen i Folkets park (ni som hängt med länge i min blogg vet hur knäpp en sådan tillställning kan vara, ni som inte läst kan göra det här, här och här).

Monique konstaterade för en stund sedan att vi glömt fixa växel till försäljningen. Dottern Evelien stökade samtidigt i rummet bredvid och ropade ut;
-Det är väl inget problem, vi har ju Loka här! Och de serverar väl både kaffe och läsk där?

Medan min hjärna försökte få klarhet i vad hennes ord hade med vårt växelproblem att göra, fick jag en sån där inre bild igen: Istället för att ge kunden växelpengar tillbaka, så slår man dem i huvudet med en Loka.

Det visade sig att hon tyckt sig höra ordet ”vätska” istället för ”växel”.

Visst råkar ni också, kära läsare, ut för vardags-mondegreens?

Jo en sak till,
Ett annat ord som också är förstört för all framtid för min del är ”snipa”. Jag nämnde för er att Monique skrev ”snippa” när hon gjorde en auktionsförteckning för några veckor sedan. Nå, häromdagen kunde jag läsa i Barometern om en sjöräddningsaktion. Jag höll på att skratta i byxorna. Jag återger artikeln här nedanför med ett extra "p" här och var så ni ser hur JAG läser den....:)

Sjöräddningen bogserade fyra personer i en snippa

"Oskarshamn 2009-11-07

Sjöräddningssällskapet fick i lördags förmiddag rycka ut och undsätta fyra personer i en snippa utanför Simpevarp.

Det var en kvart efter klockan tio i lördags förmiddag som larmet från MRCC kom till sjöräddningssällskapet I Simpevarp. De gav sig ut med räddningsbåten Burre och nådde fram till haveristen, som då låg uppankrad vid Gröttlans fyr utanför Simpevarp, en halvtimma senare.
De fyra personerna i 30-årsåldern ombord var på väg från Kärrsvik till Kalmar när bränslefiltret satte igen och det inte kunde fortsätta. Burre tog snippan på släp och bogserade in den till Clab-bryggan.
Hela dramat slutade lyckligt och kvartetten ombord på den tio meter långa snippan kom undan äventyret oskadda – om än nedkylda."

Jag vet, jag borde koncentrera mig på viktigare saker än detta.

Fast det är ganska viktigt att ha roligt också, eller hur?

Dessa oförstående myndigheter!

Stackars Mats Lindqvist i Värmland!

Han ville så gärna ha ett namn med bättre schvung än det han har, och efter minst 5 minuters betänketid (och kanske lite gnagande på en rolig svamp för att främja kreativiteten) kom han på det.

Han vill ha det ljuva namnet Slisk Valulv.

Av någon outgrundlig anledning möttes hans förslag av ett visst kallsinne ifrån Myndigheternas håll...helt obegripligt.

Valulv, det är ju gulligt (jag ser framför mig ett fasansfullt monster utan tänder vars käft piper som en badanka då han biter dig, eller en vargsort som stryker kring urnorna i valtider och nafsar dig i hälsenan om du tänker rösta på SD)

Jag blev inspirerad av detta, själv skulle jag kunna tänka mig att heta......Tulo Vampyl (en blodfattig odöd med fräsch andedräkt).

Eller Svett Golilla (en primat med en tendens att halka på kroppsvätskor)

Kämpa på Mats.....eller Slisk!

Jag håller på dig!

"Vem tänkte du rösta på sa du? Jimmie? Okej, du får en chans till...tänk efter noga nu....vem ska du rösta på?"

SVD , AB ,

Stjärnglansen var inte mindre då II

Nå gott folk, om jag minns rätt så hade jag i ett svagt ögonblick lovat er även en guidad tur i den eländiga Hollywood-kvinnans strålkastarkantade historia.

Nu ska den känslige Alfahannen frossa i kvinnlig fägring, må ni tro:)

Låt oss börja, och kom ihåg att alla stora stjärnor inte kommer med, de ni saknar får ni mer än gärna bidra med.


Hedy Lamarr.
Med det något krystade smeknamnet Den Vackraste Kvinna Som Någonsin Funnits På Film (tänk att ha det smeknamnet! "Den Vackraste Kvinna Som Någonsin Funnits På Film, sover du?" eller "Den Vackraste Kvinna Som Någonsin Funnits På Film, kan jag få mera dasspapper?" Något udda, eller hur?) erövrade denna skönhet Hollywood under 40-talet.

Den vackra österrikiskan spelade in ett antal filmer i Tyskland under 30-talet, bl.a den skandalomsusade Ekstase, där hon visade sig i bara mässingen ett antal gånger. En tid efter den filmen gifte hon sig med en särdeles svartsjuk herre. Denne gjorde (likt en äkta Don Quijote) ett helt seriöst menat försök att lägga beslag på alla filmkopior som visade hans älskling på det sätt som endast var menat för honom och ingen annan.

Ett dödfött projekt givetvis, men en rolig detalj var att han snokade rätt på att Italiens diktator Berlusco...förlåt Mussolini även han kommit över en kopia av den upprörande filmen. När den äkta maken lade fram sin begäran till Mussolini att få köpa tillbaka filmen blev han först utskrattad och sedan ombedd att fara åt helvete.

Så gick det med det.

I vilket fall som helst nådde filmens och dess undersköna hjältinnas rykte hela vägen till Drömfabriken i väst. Resten är historia....

Ava Gardner.

Temperamentsfull och förödande vacker. Gift både med Mickey Rooney och Frank Sinatra på den tid det begav sig, och även hon ansedd av kritiker som en av de vackraste kvinnorna i filmhistorien (det går inflation i dessa påståenden kommer ni att märka men va fan, det är ju Hollywood).

Hennes enkla uppväxt på landet ansågs vara orsaken till att hon kunde svära och slåss som en bindgalen skogshuggare. En stackars reporter som vid en filminspelning råkade ställa fel fråga utsattes för hennes vrede. Han berättade efteråt (när de väckt honom); "När jag såg ölglaset komma flygande mot mitt huvud, var det enda jag kunde tänka på hur jävla vacker hon är!"

Rita Hayworth.

Även kallad KärleksGudinnan.

Rå sex appeal och stor danstalang tog denna goding till toppen. Trots sin sexsymbol-stämpel under 40- och 50-talet var hon privat mycket tillbakadragen och trivdes bäst i hemmets lugna vrå. I sin största succé Gilda (1946) bar den yppiga Rita en fantastisk axellös klänning. Efter premiären fick hon frågan av en imponerad journalist om vad som höll klänningen uppe. Hennes svar kom blixtsnabbt; "Två saker."

Esther Williams.

Den fagra Esthers' skådespelarkunskaper kanske inte höll Shakespeare-klass, men hon var en jäkel på att bada!

Under sin storhetstid skapades en helt egen filmgenre enbart för Esther, Aqua Musicals. Hon sågs dansa, sjunga och så klart simma i de mest krystade vattenfyllda scenbyggen man någonsin skådat. Eskapism i dess renaste (eller blötaste) form. Hon kallades förstås Amerikas Sjöjungfru. Hon var en fenomenal simmare, och hade inte världskriget kommit emellan hade hon med största sannolikhet ställt upp i de Olympiader som skulle ägt rum under 40-talet.

Hon är även styvmor till Lorenzo Lamas (Lance i Falcon Crest).

Marilyn Monroe.

Jag kommer faktiskt inte på något att tillägga. Hennes stjärna lyser fortfarande så stark..

Sophia Loren.

Ser man på, ytterligare en kvinna som anses vara en av de absolut vackraste i filmvärlden;)

Kan väl inte annat än hålla med...

Den annars så coole Cary Grant höll på att få stroke då han såg det italienska bombnedslaget inför deras första gemensamma filminspelning. Han överöste henne med rosor och telefonsamtal, trots att båda var upptagna på var sitt håll.

Ta en titt på bilden, kan man ana varför Grant bar sig åt som en gläfsande hund inför henne? ;)

Brigitte Bardot.

Tillsammans med Marilyn Monroe och Sophia Loren tävlade Brigitte under 60-talet om högsta stjärnstatusen. Bardot förde med sig något nytt, en fantastisk nästan djurisk utstrålning som tog hela USA (eller åtminstone halva dess befolkning) med storm. Det spelade ingen roll om hon spelade med i en mastodontfilm eller i en obskyr fransk tragedi, Amerikas karlar vällde in på biograferna som lämlar.

Jag har säkerligen missat en hel drös, men jag har fått med några också:)

Hur har då Sverige bidragit till stjärnglansen?

Mycket!

Greta Garbo.

Ingen dum start, va? Garbo är definitivt en av historiens största stjärnor. Dominerade hela filmvärlden under 30-talet. Avskydde Clark Gable, och han henne. Stor integritet som följde henne livet ut. Hon var van att få som hon ville vid filminspelningarna, annars hotade hon ofta med att "åka hem till Sverige igen".

Ingrid Bergman.

Min egen favorit. Hon hade allt. Enastående skönhet kombinerat med en skådespelartalang utöver det vanliga. Kanske till och med snäppet större stjärna än Greta.

Se själva..

Anita Ekberg.

Smeknamn: Isberget.

Återigen en fantastisk export, denna gång ifrån Malmö. Fröken Sverige 1950, vilket i sin tur öppnade dörren till Hollywood. Efter en del småroller i USA, hamnade den kurviga blondinen till slut i Italien och rollen i Fellinis La Dolce Vita blev det definitiva genombrottet.

Italien har sedan dess förblivit hennes hemland. Hennes skådespelarkarriär kan väl närmast jämföras med en berg-och-dalbana, men hennes star quality från den tiden är det sannerligen inget fel på!

Ville hon vara med i en film idag, så skulle hon vara som klippt och skuren för rollen som Ursula, sjöhäxan i Den Lilla Sjöjungfrun...

Förlåt Anita, inget illa menat.

Du har kommit någon vart i alla fall, jag är ju bara en Alfatönt med skrivklåda:)

Dessa kvinnor är minsann något annat än Anna Anka!

Expr , AB , DN , SVD , Barometern

Dolph i melodifestivalen? Lika otippat som....

...att K-G Bergström skulle presenteras som den nye James Bond.

...eller att Katrin Zmyrt....Zyttm....Zytomo....före detta Schulman skulle bli FN's generalsekreterare.

...eller att Zlatan skulle öppna korvkiosk i Mönsterås.

Härligt! Nu kan jag faktiskt tänka mig att se skiten:)

"My name is Bergstrom....K-G Bergstrom."

Expressen , DN , SVD , AB

Konsten att läsa högt.

Igår kväll firades spektaklet "Med hjärtat för boken" i Berwaldhallen. Litteraturpartajets höjdpunkt var utdelningen av årets kulturpris (50.000 sek) till Adam Brombergs minne.

Det gick till 5 skådespelare;

Katarina Ewerlöf, Krister Henrikson, Per Myrberg, Stina Rautelin och Helge Skoog.

Anledningen är deras goda förmåga att läsa högt (alltså ofta kontrakterade i ljudbokssammanhang).

Gott och väl så, de är duktiga allihop.

Själv läser jag mycket men lyssnar aldrig på ljudböcker. Detta beror i sin tur mest på en person: Ernst Hugo Järegård.

Somrarna 87 och 88 högläste han och Sven Wollter "Liftarens guide till galaxen" i Radioteatern i P1. Efter den uppvisningen låter de flesta uppläsare som Svampbob Fyrkant i jämförelse.

Låter jag kinkig nu igen?? Bra!

Mannen, myten, menisken.....nej förresten, det var ju Bosse Hansson!

Detta med högläsning och berättarkonst får mig att minnas några episoder ur en av mina absoluta favoritserier ifrån England, The Fast Show.

I The Fast Show kunde man i varje avsnitt njuta av Rowley Birkin, en halvdrogad och mer än lovligt förvirrad äldre gentleman som i sin favoritfåtölj berättar gamla minnen. Han lär aldrig få läsa in en ljudbok, men rolig är han!

SVD

Vampyr? Nja, men hon suger definitivt.

Jaha, Suzie Park i England har kommit på en briljant snilleblixt: Meningen med livet är att vara odöd.

Hon är numera vampyr på halvtid, den andra halvan arbetar hon som volontär med barn. Hur frivilligt det är för barnen att vara med henne framgår inte, men om man har 2 vässade tänder och dubbelt så många skruvar lösa kan man fundera över lämpligheten.

Inte kan man ha henne på sjukhus heller. De skulle ständigt få leta efter henne och varje gång hitta henne snarkande i en städskrubb, omgiven av tomma blodtransfusionspåsar, med trind mage och ett lyckligt leende på läpparna.

I hennes och hennes stolpskott till mans hem kan man förstås ana att både vitlök och plåster är förbjudet.

Herreminje.....

Men å andra sidan, jag blir också en annan när skymningen faller på.

Då förvandlas jag till Kapten Mysbyxa, och jag ägnar hela kvällen åt att dansa Pulp Fiction-dansen och skråla Barry White-hits. Jag tror inte mina barn tagit skada av det, men de vill alltid att jag släpper av dem på minst 1 kilometers avstånd ifrån skolan;)

Ja du gamle Bela Lugosi, det går utför med vampyrerna!

Expressen

Stjärnglansen var inte mindre då

Twilight-sagan är tydligen hett stoff dessa dagar, och SF's biosajt kraschade visst då biljetterna släpptes till den andra filmen i serien.

Jag har förvisso inte sett den första filmen, men man måste antagligen vara blind, döv och död (fråga mig inte hur detta hänger ihop, ibland är min logik lika utvecklad som litteraturkunskaperna hos en valross) för att undgå bombmattan av information och skvaller som media utan urskiljning slänger ur sig. Alla som är med i filmen är tydligen sexsymboler.

Otaliga är de bilder som kablats ut på vampyrpojken Edward Cullen. Han är sexig, sägs det. Jag tycker mest han ser svimfärdig ut.
Men så är det ju också gubbvarning utfärdad på mig sedan länge. Mina äldsta döttrar har börjat le överseende åt mig. Överseende!

Inte bra, jag får ålderdomshem-vibbar direkt.

Nå, tillbaka till sexsymbolerna!

Eftersom jag har ett medfött fel i huvudet som gör att jag kan minnas varenda stolpskott som varit med i en hollywoodfilm sedan ljudfilmen gjorde bejublad entré, men samtidigt inte kan minnas vad min chef sagt till mig 30 sekunder tidigare, så ska jag nu försöka vidga era vyer något vad gäller sexsymboler.
Det är nämligen så att forna tiders stjärnor inte gick av för hackor de heller!

Tag plats, det guidade minneståget börjar sin resa....


Douglas Fairbanks Sr och Mary Pickford:

20-talets Brangelina. Han, den store filmhjälten på den tiden då de producerade filmer i en sådan hastighet att Bollywood skamset skulle ha packat ihop sina pinaler och börjat kränga curry istället. När skaparna av Stålmannen började skissa på sin seriefigur hade de Douglas som förebild. Hon, den lika firade filmprimadonnan, som kallades ”Hela världens lilla fästmö”. Hon var den första stjärnan i världen som erbjöds procentandel i vinsten från de filmer hon medverkade i.

Hetare par fick man leta efter! När de gifte sig och for på smekmånad till Europa, möttes de av upp mot en halv miljon människor i både London och Paris. En halv miljon människor som står och skriker, det är inte lätt att föreställa sig eller hur? Fairbanks och Pickford var dessutom de första som tryckte ner sina händer i den våta cementen i Walk of fame.

Douglas Fairbanks dog hastigt av en hjärtinfarkt 1939. Hans sista ord lär ha varit; "-Jag har aldrig mått bättre än nu."

Clark Gable:

Storkonsument av cigaretter, whisky och kvinnor, dessutom den absolut största stjärnan under 30-talet. Hans enda seriösa konkurrent om herraväldet var den propre Gary Cooper, en man med något hälsosammare livsstil, men Gables råbarkade charm gav honom alltid en fördel i den kampen. Clark kallades King of Hollywood, en titel han avskydde. Hans slutreplik ”Frankly my dear, I don't give a damn!” i filmen Borta med vinden (mest sedda film i världen) är en av tidernas mest citerade. Ironiskt nog tog han ganska tidigt avstånd ifrån nämnda braksuccé, eftersom han tyckte slutresultatet blev alldeles för tjejigt.

Hans hårda leverne krävde till slut sitt pris, och han gick bort i sviterna av en hjärtinfarkt någon gång på 60-talet (tror jag). Rejäl star quality!

Cary Grant:

Ingen bar upp en kostym lika elegant och ledigt som denne brittiske supercharmör, som kom att bli synonym med genren romantisk komedi. Hans sätt att blanda den världsvane playboyen med den förvirrade tokstollen gjorde att han tillhörde den absoluta hollywoodtoppen i över 20 år (han blev dessutom bara stiligare med åren). Ian Fleming hade Cary som förebild då han skapade sin litterära figur James Bond.

Cary Grant, kollegan Charlton Heston (Apornas planet bl.a) och deras fruar blev vid ett tillfälle bjudna på middag på 10 Downing Street hos den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Charlton Heston beundrade Järnjungfrun väldigt mycket och utbrast efteråt till sin hustru: ”-Tänk att jag suttit bredvid Margaret Thatcher!” ”Och??” svarade hans hustru, ”Tänk att jag suttit bredvid Cary Grant!”

Errol Flynn:

Filmmässigt arvtagaren till Douglas Fairbanks matinéfilmhjälte, i privatlivet arvtagaren till Clark Gables självförbrännande livsstil. Errol levde efter sitt eget motto: ”Jag tänker leva första halvan av mitt liv. Resten skiter jag i.” En annan; ”Jag vill ha min whisky gammal och mina kvinnor unga.”

Han hade fler kvinnor än skvallerpressen kunde hålla räkningen på, och han drack konstant. När han vid en filminspelning av regissören blev förbjuden att dricka, injicerade han vodka i apelsiner och åt dem så fort tillfälle gavs.

Errol Flynn gav upp andan 1959, då hans kropp sakta men säkert brutits ner efter alla år av excesser.

Hans sista ord lär ha varit; ”Jag har haft förbannat roligt och njutit av varje sekund."

Marlon Brando:

Visst, de allra flesta minns honom som den gamle Capo de tutti capo (hmm, inte helt säker på att det blev rätt där) Don Corleone i Gudfadern.

Det var dock redan under 50-talet som Marlon Brando slog igenom på allvar, och han anses av många fortfarande vara den störste skådespelare som funnits. Full av integritet och egensinnig som få klarade han med bravur vilka roller som än lades på honom. Att han dessutom såg ut som en grekisk gud låg honom inte direkt i fatet heller.

Här finns ju förstås plats för många mer hannar, vore roligt att se vilka ni håller som favoriter till den högsta stjärnstatusen.

För jämlikhetens skull återkommer jag givetvis med ett inlägg gällande de kvinnliga motsvarigheterna.

Jo, undrar ni då, har vi inte haft några svenska macho-män?

Jag kommer just nu bara på en: Edvin Adolphson.

Hans vansinnesutbrott i ”Änglar finns dom” skrattar jag fortfarande gott åt. ”Men va i...NEJ NU JÄVLAR!! SAAATANS KANONRUNKARE!!”

Kanske inte en självklar sexsymbol, men ingen satte sig på Edvin:)

Expressen , AB , DN