I början av 80-talet införskaffade min statusgalne far ett styck videobandspelare av typ VHS. Vid den tiden var det mycket oklart vilken spelartyp som skulle bli standard, och i affären stod vi och valde mellan just VHS, Betamax och en typ jag tror hette Video-2000.
Att valet till slut föll på VHS berodde till stor del på att det på köpet till den apparaten ingick en film; Ken Annakins ”Dessa Fantastiska Män I Sina Flygande Maskiner”.
Dagen efter införskaffade han dessutom en ny TV, lyxigt utrustad med text-tv, märk väl.
Jag befann mig i pojkhimlen. Under det första kvartalet såg jag denna film (ca 2,5 timme lång) i snitt 3 gånger per dygn. Det har satt sina spår. Jag kan än idag mer eller mindre rabbla samtliga repliker ur denna komediklassiker. När jag inte tittade på filmen zappade jag istället runt på text-tvsidorna med ett närmast maniskt intresse.
Farsan uppmanade mig att ta med kompisar hem så att så många som möjligt kunde imponeras av den tekniska grannlåten i vardagsrummet. En mycket materialistisk man var han, min gamle farsgubbe.
Han hade ett företag tillsammans med sin bror, ett företag som då gick mycket bra. I takt med att intäkterna ökade blev min far mer och mer statusfixerad. Det hela gick bra ända till den dag han köpte en stor båt. Själva båtköpet gick väl, men när han sedan storvulet döpte den till Black Money tog det inte 2 veckor innan skattemyndigheterna hälsade på. Men det är en annan historia....
Nåväl, tillbaka till Annakin. I mitten på 60-talet var det mycket populärt med stora, grandiosa komedier, ofta med teman som stora tävlingar (The Great Race, Monte Carlo Or Bust och ovan nämnda film) eller galna skattjakter där alla kämpar mot alla (A Mad Mad Mad Mad World). Ett koppel med skådespelare återkom ständigt i dessa filmer: Tony Curtis (alltid hjälte, klädd i vitt), Jack Lemmon (åtminstone vid ett tillfälle skurk, klädd i nattsvart), Gert Fröbe (ur-stereotypen för en tysk militär) och den underbare Terry-Thomas, som med sin karakteristiska glugg mellan tänderna alltid fick personifiera den dryga och pompösa engelska överklassen.
Terry-Thomas, mästaren som gav tandgluggen och arrogansen ett ansikte
Den här typen av filmer görs inte längre (förutom kanske Rat Race, som kom för några år sedan), och de skulle antagligen inte göra sig på samma sätt idag. Men jag roas fortfarande furstligt av dem, vilket också gäller de franska komiska mästarna från denna tidsperiod, Jacques Tati och Louis de Funés.
Fan också, jag tror jag börjar bli gammal....
Jag har förstått att det finns anhängare av både Mondegreens och limerickar, så jag har beslutat mig (väloljad och kundanpassad som jag är) att varva dessa tungvrickerier med varandra.
Dagens limerick:
En ung cyklist från Söderslätt
tar sig fram på ett ovanligt sätt.
När han grenslar sin racer
han plågas av gaser,
så att cykeln far fram som en jet.
För övrigt anser jag att alla foppatofflor borde brännas på bål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar